Revised Common Lectionary (Complementary)
7 Du, HERRE, övertalade mig, och jag lät mig övertalas; du grep mig och blev mig övermäktig. Så har jag blivit ett ständigt åtlöje; var man bespottar mig.
8 Ty' så ofta jag talar, måste jag klaga; jag måste ropa över våld och förtryck, ty HERRENS ord har blivit mig till smälek och hån beständigt.
9 Men när jag sade: »Jag vill icke tänka på honom eller vidare tala i hans namn», då blev det i mitt hjärta såsom brunne där en eld, instängd i mitt innersta; jag mödade mig med att uthärda den, men jag kunde det icke.
10 Ty jag hör mig förtalas av många; skräck från alla sidor! »Anklagen honom!» »Ja, vi vilja anklaga honom!» Alla som hava varit mina vänner vakta på att jag skall falla: »Kanhända skall han låta locka sig, så att vi bliva honom övermäktiga och få taga hämnd på honom.»
11 Men HERREN är med mig såsom en väldig hjälte; därför skola mina förföljare komma på fall och intet förmå. Ja, de skola storligen komma på skam, därför att de ej hade förstånd; de skola drabbas av en evig blygd, som icke skall varda förgäten
12 Ty HERREN Sebaot prövar med rättfärdighet, han ser njurar och hjärta. Så skall jag då få se din hämnd på dem, ty för dig har jag lagt fram min sak.
13 Sjungen till HERRENS ära, loven HERREN; ty han räddar den fattiges själv ur de ondas hand.
7 Låt icke i mig dem komma på skam, som förbida dig, Herre, HERRE Sebaot; Låt icke i mig dem varda till blygd, som söka dig, du Israels Gud.
8 Ty för din skull bär jag smälek, för din skull höljer blygsel mitt ansikte;
9 främmande har jag blivit för mina bröder och en främling för min moders barn.
10 Ty nitälskan för ditt hus har förtärt mig, och dina smädares smädelser hava fallit över mig.
11 Jag grät, ja, min själ grät under fasta, men det blev mig till smälek.
12 Jag klädde mig i sorgdräkt, men jag blev för dem ett ordspråk.
13 Om mig tassla de, när de sitta i porten; i dryckeslag göra de visor om mig.
14 Men jag kommer med min bön till dig, HERRE, i behaglig tid, genom din stora nåd, o Gud; svara mig i din frälsande trofasthet.
15 Rädda mig ur dyn, så att jag icke sjunker ned; låt mig bliva räddad från dem som hata mig och från de djupa vattnen.
16 Låt icke vattensvallet fördränka mig eller djupet uppsluka mig; och låt ej graven tillsluta sitt gap över mig.
17 Svara mig, HERRE, ty god är din nåd; vänd dig till mig efter din stora barmhärtighet.
18 Fördölj icke ditt ansikte för din tjänare, ty jag är i nöd; skynda att svara mig.
6 Vad skola vi då säga? Skola vi förbliva i synden, för att nåden skall bliva så mycket större?
2 Bort det! Vi som hava dött från synden, huru skulle vi ännu kunna leva i den?
3 Veten I då icke att vi alla som hava blivit döpta till Kristus Jesus, vi hava blivit döpta till hans död?
4 Och vi hava så, genom detta dop till döden, blivit begravna med honom, för att, såsom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet, också vi skola vandra i ett nytt väsende, i liv.
5 Ty om vi hava vuxit samman med honom genom en lika död, så skola vi ock vara sammanvuxna med honom genom en lika uppståndelse.
6 Vi veta ju detta, att vår gamla människa har blivit korsfäst med honom, för att syndakroppen skall göras om intet, så att vi icke mer tjäna synden.
7 Ty den som är död, han är friad ifrån synden.
8 Hava vi nu dött med Kristus, så tro vi att vi ock skola leva med honom,
9 eftersom vi veta att Kristus, sedan han har uppstått från de döda, icke mer dör; döden råder icke mer över honom.
10 Ty hans död var en död från synden en gång för alla, men hans liv är ett liv för Gud.
11 Så mån ock I hålla före att I ären döda från synden och leven för Gud, i Kristus Jesus.
24 Lärjungen är icke förmer än sin mästare, ej heller är tjänaren förmer än sin herre.
25 Det må vara lärjungen nog, om det går honom såsom hans mästare, och tjänaren, om det går honom såsom hans herre. Om de hava kallat husbonden för Beelsebul, huru mycket mer skola de icke så kalla hans husfolk!
26 Frukten alltså icke för dem; ty intet är förborgat, som icke skall bliva uppenbarat, och intet är fördolt, som icke skall bliva känt.
27 Vad jag säger eder i mörkret, det skolen säga i ljuset, och vad I hören viskas i edert öra, det skolen I predika på taken.
28 Och frukten icke för dem som väl kunna dräpa kroppen, men icke hava makt att dräpa själen, utan frukten fastmer honom som har makt att förgöra både själ och kropp i Gehenna. --
29 Säljas icke två sparvar för en skärv? Och icke en av dem faller till jorden utan eder Faders vilja.
30 Men på eder äro till och med huvudhåren allasammans räknade.
31 Frukten alltså icke; I ären mer värda än många sparvar.
32 Därför, var och en som bekänner mig inför människorna, honom skall ock jag kännas vid inför min Fader, som är i himmelen.
33 Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall ock jag förneka inför min Fader, som är i himmelen.
34 I skolen icke mena att jag har kommit för att sända frid på jorden. Jag har icke kommit för att sända frid, utan svärd.
35 Ja, jag har kommit för att uppväcka söndring, så att 'sonen sätter sig upp mot sin fader och dottern mot sin moder och sonhustrun mot sin svärmoder,
36 och envar får sitt eget husfolk till fiender'.
37 Den som älskar fader eller moder mer än mig, han är mig icke värdig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är mig icke värdig;
38 och den som icke tager sitt kors på sig och efterföljer mig, han är mig icke värdig.
39 Den som finner sitt liv, han skall mista det, och den som mister sitt liv, för min skull, han skall finna det. --