Revised Common Lectionary (Complementary)
72 Av Salomo. Gud, giv åt konungen dina rätter och din rättfärdighet åt konungasonen.
2 Han döme ditt folk med rättfärdighet och dina betryckta med rätt.
3 Bergen bäre frid åt folket, så ock höjderna, genom rättfärdighet.
4 Han skaffe rätt åt de betryckta i folket, han frälse de fattiga och krosse förtryckaren.
5 Dig frukte man, så länge solen varar, och så länge månen skiner, från släkte till släkte.
6 Han vare lik regnet som faller på ängen, lik en regnskur som vattnar jorden.
7 I hans dagar blomstre den rättfärdige, och stor frid råde, till dess ingen måne mer finnes.
8 Må han härska från hav till hav och ifrån floden intill jordens ändar.
9 För honom buge sig öknens inbyggare, och hans fiender slicke stoftet.
10 Konungarna från Tarsis och havsländerna hembäre skänker, konungarna av Saba och Seba bäre fram gåvor.
11 Ja, alla konungar falle ned för honom, alla hedningar tjäne honom.
12 Ty han skall rädda den fattige som ropar och den betryckte och den som ingen hjälpare har.
13 Han skall vara mild mot den arme och fattige; de fattigas själar skall han frälsa.
14 Ifrån förtryck och våld skall han förlossa deras själ, och deras blod skall aktas dyrt i hans ögon.
15 Må han leva; må man föra till honom guld från Saba. Ständigt bedje man för honom, alltid välsigne man honom.
16 Ymnigt växe säden i landet, ända till bergens topp; dess frukt må susa likasom Libanons skog; och folk blomstre upp i städerna såsom örter på marken.
17 Hans namn förblive evinnerligen; så länge solen skiner, fortplante sig hans namn. Och i honom välsigne man sig; alla hedningar prise honom säll.
18 Lovad vare HERREN Gud, Israels Gud, som allena gör under!
19 Och lovat vare hans härliga namn evinnerligen, och hela jorden vare full av hans ära! Amen, Amen.
20 Slut på Davids, Isais sons, böner.
10 Men Jakob begav sig från Beer-Seba på väg till Haran.
11 Och han kom då till den heliga platsen och stannade där över natten, ty solen hade gått ned; och han tog en av stenarna på platsen för att hava den till huvudgärd och lade sig att sova där.
12 Då hade han en dröm. Han såg en stege vara rest på jorden, och dess övre ände räckte upp till himmelen, och Guds änglar stego upp och ned på den.
13 Och se, HERREN stod framför honom och sade: »Jag är HERREN, Abrahams, din faders, Gud och Isaks Gud. Det land där du ligger skall jag giva åt dig och din säd.
14 Och din säd skall bliva såsom stoftet på jorden, och du skall utbreda dig åt väster och öster och norr och söder, och alla släkter på jorden skola varda välsignade i dig och i din säd.
15 Och se, jag är med dig och skall bevara dig, varthelst du går, och jag skall föra dig tillbaka till detta land; ty jag skall icke övergiva dig, till dess jag har gjort vad jag har lovat dig.»
16 När Jakob vaknade upp ur sömnen sade han: »HERREN är sannerligen på denna plats, och jag visste det icke!»
17 Och han betogs av fruktan och sade: »Detta måste vara en helig plats, här bor förvisso Gud, och här är himmelens port.»
18 Och bittida om morgonen stod Jakob upp och tog stenen som han hade haft till huvudgärd och reste den till en stod och göt olja därovanpå.
19 Och han gav den platsen namnet Betel; förut hade staden hetat Lus.
20 Och Jakob gjorde ett löfte och sade: »Om Gud är med mig och bevarar mig under den resa som jag nu är stadd på och giver mig bröd till att äta och kläder till att kläda mig med,
21 så att jag kommer i frid tillbaka till min faders hus, då skall HERREN vara min Gud;
22 och denna sten som jag har rest till en stod skall bliva ett Guds hus, och av allt vad du giver mig skall jag giva dig tionde.»
13 I tron dogo alla dessa, innan de ännu hade fått vad utlovat var; de hade allenast sett det i fjärran och hade hälsat det och bekänt sig vara »gäster och främlingar» på jorden.
14 De som så tala giva ju därmed till känna att de söka efter ett fädernesland.
15 Och om de hade menat det land som de hade gått ut ifrån, så hade de haft tillfälle att vända tillbaka dit.
16 Men nu stod deras håg till ett bättre, nämligen det himmelska. Därför blyges icke Gud för att kallas deras Gud; ty han har berett åt dem en stad.
17 Genom tron var det som Abraham frambar Isak såsom offer, när han blev satt på prov; ja, sin ende son frambar han såsom offer, han som hade mottagit löftena,
18 han till vilken det hade blivit sagt: »Genom Isak är det som säd skall uppkallas efter dig.»
19 Ty han tänkte på att Gud var mäktig att till och med uppväcka från de döda; från de döda fick han honom ock tillbaka, liknelsevis talat.
20 Genom tron gav jämväl Isak sin välsignelse åt Jakob och Esau för kommande tider.
21 Genom tron välsignade den döende Jakob Josefs båda söner och tillbad, lutad mot ändan av sin stav.
22 Genom tron talade Josef, när han låg för döden, om Israels barns uttåg och gav befallning om vad som skulle göras med hans ben.