Revised Common Lectionary (Complementary)

Guds ära och makt

68 För körledaren. Av David. En psalm, en sång.

Gud prövar Abraham

22 En tid senare prövade Gud Abraham. ”Abraham!” sa Gud. ”Här är jag”, svarade han. ² ”Ta med dig din ende son, Isak, som du älskar, och gå till landet Moria och offra honom där som ett brännoffer på ett berg som jag ska visa dig!”

³ Följande morgon steg Abraham upp tidigt och sadlade sin åsna. Han tog med sig två unga tjänare och sin son Isak, högg ved till brännoffret och började gå mot den plats som Gud hade sagt till honom. ⁴ På resans tredje dag såg Abraham målet på avstånd.

⁵ ”Stanna här med åsnan”, sa Abraham till de unga männen, ”så ska jag och pojken gå vidare och tillbe, och sedan kommer vi tillbaka.^[a]” ⁶ Abraham lade veden till brännoffret på Isaks axlar, medan han själv bar elden och kniven. Tillsammans fortsatte de vidare.

⁷ ”Far”, sa Isak. ”Ja, min son”, svarade Abraham. Då frågade Isak: ”Vi har ved och eld, men var är lammet till offret?” ⁸ ”Gud ska utse ett offerlamm, min son”, svarade Abraham, medan de gick vidare.

⁹ När de kom fram till platsen som Gud hade talat om för Abraham, byggde han ett altare och på det lade han i ordning veden. Sedan band han Isak och lade honom på altaret över veden. ¹⁰ Så höjde Abraham kniven för att slakta sin son.

¹¹ Då ropade Herrens ängel från himlen: ”Abraham! Abraham!” ”Här är jag!” svarade han. ¹² ”Rör inte pojken och skada inte honom på något sätt! Nu vet jag att du fruktar Gud, när du inte ens undanhållit från mig din son, din ende son.”

¹³ Då lade Abraham märke till en bagge, som hade fastnat med hornen i en buske. Han gick och tog baggen och offrade den som ett brännoffer på altaret i stället för sin son. ¹⁴ Abraham kallade platsen ”Herren utser”. I dag har det blivit till ett ordspråk: ”Herren utser^[b] på sitt berg”.

Paulus möter församlingsledarna i Jerusalem

2 Efter fjorton år kom jag tillbaka till Jerusalem tillsammans med Barnabas. Titus tog jag också med mig. ² Den gången reste jag dit därför att jag hade fått en uppenbarelse. Där presenterade jag i enskildhet inför församlingens ledare det evangelium som jag förkunnar bland hedningarna. Jag ville ju inte ha sprungit, eller fortsätta att springa förgäves. ³ De krävde inte ens att min reskamrat Titus, som är grek, skulle omskäras.

⁴ Det skulle ju de falska troende ha velat, som hade lurat sig in bland oss för att spionera på den frihet vi har i Kristus Jesus, för att de skulle kunna göra oss till slavar. ⁵ Men inte ett ögonblick gav vi efter och ställde upp på deras krav, för att evangeliets sanning skulle bevaras hos er.

⁶ De som ansågs vara något – vad de sedan varit bryr jag mig inte om, för i Guds ögon är alla lika – ville alltså inte lägga till något till min undervisning. ⁷ Tvärtom insåg de att jag hade fått i uppdrag att sprida evangeliet till de oomskurna, precis som Petrus till de omskurna. ⁸ Han som hade gett Petrus kraft att vara apostel bland de omskurna, hade ju gett mig kraft att vara det bland hedningarna. ⁹ Så när de som ansågs vara pelare, Jakob, Kefas och Johannes, förstod vilken nåd som hade getts mig, räckte de mig och Barnabas handen som tecken på vårt samarbete. Vi skulle gå ut till hedningarna och de själva till de omskurna. ¹⁰ Det enda de bad oss om var att vi skulle tänka på de fattiga, och det har jag verkligen försökt göra.