Revised Common Lectionary (Complementary)
En hyllning till Gud och ett tack för befrielse
30 En psalm, en sång av David vid tempelinvigningen.
2 Jag vill lova dig, Herre,
för du lyfte mig upp
och lät inte mina fiender triumfera över mig.
3 Herre, min Gud, jag bad till dig,
och du helade mig.
4 Herre, du förde mig upp ur dödsriket,
du räddade mig tillbaka till livet,
från att fara ner i graven.
5 Lovsjung Herren, ni hans fromma,
prisa hans heliga namn!
6 Hans vrede varar bara ett ögonblick
men hans nåd hela livet.
Gråten kan gästa om natten,
men när morgonen gryr kommer glädjen.
7 När jag levde i min trygghet sa jag till mig själv:
”Ingenting kan rubba mig.”
8 Herre, i din godhet ställde du mig på en fast berggrund.[a]
Men när du vände bort ditt ansikte från mig,
blev jag skräckslagen.
9 Jag ropade till dig, Herre,
jag bad Herren om nåd.
10 ”Vad vinner du genom att låta mig gå under, ner i graven?
Kan stoftet prisa dig?
Kan det berätta om din trofasthet?
11 Hör, Herre, var nådig mot mig,
Herre, bli min hjälpare!”
12 Då förvandlade du min klagan till dans.
Du tog av mig sorgdräkten och klädde mig i glädje.
13 Därför vill jag sjunga lovsånger och aldrig tystna.
Herre, min Gud, jag vill prisa dig i evighet!
Absalom ber att få träffa David
25 Det fanns ingen i hela Israel som var så beundrad för sitt utseende som Absalom. Allt på honom var perfekt, från huvudet ända ner till fötterna. 26 När han klippte sitt hår, vilket han gjorde en gång om året för att det blev för tungt, vägde det ungefär två och ett halvt kilo. 27 Han fick tre söner och en dotter. Dottern fick heta Tamar och hon växte upp till en mycket vacker kvinna.
28 När Absalom hade varit i Jerusalem i två år och ännu inte sett kungen, 29 skickade han bud efter Joav för att sända honom till kungen, men Joav ville inte komma. Absalom sände då bud efter honom en gång till, men han vägrade även den gången.
30 Då sa Absalom till sina tjänare: ”Joavs kornåker ligger bredvid min. Gå och sätt eld på den!” Då gjorde tjänarna som Absalom hade sagt[a] 31 och snart kom Joav till Absalom och frågade: ”Varför har dina tjänare satt eld på min åker?”
32 Absalom svarade: ”Därför att jag skickade bud efter dig och ville sända dig till kungen för att fråga varför han förde mig tillbaka från Geshur. Jag kunde ju lika gärna ha bott kvar där! Nu vill jag träffa kungen och om han anser mig skyldig till något, så får han avrätta mig!”
33 Joav gick och berättade för kungen vad Absalom hade sagt och då kallade David på Absalom. När Absalom kom föll han ner med sitt ansikte mot marken inför kungen och David kysste honom.
2 Där kom de till honom med en förlamad man som låg på en bår. Och när Jesus såg deras tro, sa han till den förlamade: ”Var vid gott mod, min son. Dina synder är förlåtna.”
3 Några av de skriftlärda sa då för sig själva: ”Han hädar[a] ju!” 4 Men Jesus visste vad de tänkte och frågade dem: ”Varför tänker ni onda tankar i era hjärtan? 5 Vilket är lättare, att säga: ’Dina synder är förlåtna’, eller: ’Res dig upp och gå?’ ” 6 ”Men för att ni ska veta att Människosonen har makt att förlåta synder här på jorden,” – nu talade han till den förlamade: ”Res dig upp, ta din bår och gå hem!” 7 Och mannen reste sig och gick hem.
8 När folket såg vad som hände blev de alldeles förskräckta, och de hyllade Gud för att han gett sådan makt till människor.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.