Revised Common Lectionary (Complementary)

15 En psalm av David. HERRE, vem får bo i din hydda? Vem får dväljas på ditt heliga berg?

² Den som vandrar ostraffligt och gör vad rätt är och talar sanning av hjärtat;

³ den som icke bär förtal på sin tunga, den som icke gör sin broder något ont och icke drager smälek över sin nästa;

⁴ den som aktar den förkastlige för intet, men ärar dem som frukta HERREN; den som svär sig till skada, men ej bryter sin ed;

⁵ den som icke driver ocker med sina penningar och icke tager mutor för att fälla den oskyldige. Den som så handlar, han skall icke vackla till evig tid.

¹⁰ Men hungersnöd uppstod i landet, och Abram drog ned till Egypten för att bo där någon tid, eftersom hungersnöden var så svår i landet.

¹¹ Men när han nalkades Egypten sade han till sin hustru Sarai: »Jag vet ju att du är en skön kvinna.

¹² Om nu egyptierna tänka, när de få se dig: 'Hon är hans hustru', så skola de dräpa mig, under det att de låta dig leva.

¹³ Säg därför att du är min syster, så att det går mig väl för din skull, och så att jag för din skull får leva.»

¹⁴ Då nu Abram kom till Egypten, sågo egyptierna att hon var en mycket skön kvinna.

¹⁵ Och när Faraos hövdingar fingo se henne, prisade de henne för Farao, och så blev kvinnan tagen in i Faraos hus.

¹⁶ Och Abram blev av honom väl behandlad för hennes skull, så att han fick får, fäkreatur och åsnor, tjänare och tjänarinnor, åsninnor och kameler.

¹⁷ Men HERREN hemsökte Farao och hans hus med stora plågor för Sarais, Abrams hustrus, skull.

¹⁸ Då kallade Farao Abram till sig och sade: »Vad har du gjort mot mig! Varför lät du mig icke veta att hon var din hustru?

¹⁹ Varför sade du: 'Hon är min syster' och vållade så, att jag tog henne till hustru åt mig? Se, här har du nu din hustru, tag henne och gå.»

²⁰ Och Farao gav sina män befallning om honom, att de skulle ledsaga honom till vägs med hans hustru och allt vad han ägde.

5 Ty var och en som skall bliva överstepräst uttages bland människor och tillsättes för att till människors bästa göra tjänst inför Gud, genom att frambära gåvor och offer för synder.

² Och han kan hava undseende med de okunniga och vilsefarande, just därför att han själv är behäftad med svaghet

³ och, för denna sin svaghets skull, måste offra för sina egna synder likaväl som för folkets.

⁴ Och ingen tager sig själv denna värdighet, utan han måste, såsom Aron, kallas därtill av Gud.

⁵ Så tog sig icke heller Kristus själv äran att bliva överstepräst, utan den äran tillföll honom genom den som sade till honom: »Du är min Son, jag har i dag fött dig»,

⁶ likasom han ock på ett annat ställe säger: »Du är en präst till evig tid, efter Melkisedeks sätt.»