Revised Common Lectionary (Complementary)

² Jag vill lova dig, Herre,
    för du lyfte mig upp
    och lät inte mina fiender triumfera över mig.
³ Herre, min Gud, jag bad till dig,
    och du helade mig.
⁴ Herre, du förde mig upp ur dödsriket,
    du räddade mig tillbaka till livet,
    från att fara ner i graven.

⁵ Lovsjung Herren, ni hans fromma,
    prisa hans heliga namn!
⁶ Hans vrede varar bara ett ögonblick
    men hans nåd hela livet.
Gråten kan gästa om natten,
    men när morgonen gryr kommer glädjen.

⁷ När jag levde i min trygghet sa jag till mig själv:
    ”Ingenting kan rubba mig.”
⁸ Herre, i din godhet ställde du mig på en fast berggrund.^[a]
    Men när du vände bort ditt ansikte från mig,
blev jag skräckslagen.

⁹ Jag ropade till dig, Herre,
    jag bad Herren om nåd.
¹⁰ ”Vad vinner du genom att låta mig gå under, ner i graven?
    Kan stoftet prisa dig?
    Kan det berätta om din trofasthet?
¹¹ Hör, Herre, var nådig mot mig,
    Herre, bli min hjälpare!”

¹² Då förvandlade du min klagan till dans.
    Du tog av mig sorgdräkten och klädde mig i glädje.
¹³ Därför vill jag sjunga lovsånger och aldrig tystna.
    Herre, min Gud, jag vill prisa dig i evighet!

² Skoningslöst har Herren skövlat
    alla Jakobs boningar,
i sin vrede har han brutit ner
    dotter Judas fästningar.
Han har slagit kungariket och dess furstar till marken
    och vanärat dem.

³ I vredens hetta har han brutit ner
    Israels stolta makt,
dragit tillbaka sin beskyddande hand
    när fienden kom
och brunnit i Jakob som en eld
    vars lågor förtärde allt som fanns.

⁴ Han har spänt sin båge som en fiende
    redo att skjuta.
Som en ovän har han dödat allt
    som var behagligt att se på.
Över dotter Sions tält
    har han öst ut sin vrede som en eld.

⁵ Herren har blivit som en fiende,
    han har skövlat Israel
och alla dess palats,
    han har förstört dess fästningar.
Dottern Juda har han fyllt
    med stor sorg och klagan.

⁶ Han har ödelagt sin egen boning
    som ett bräckligt skjul,
ja, sin egen helgedom har han förstört.
    Herren har låtit Sion glömma
sina högtider och sabbater.
    I sin rasande vrede har han avsatt
både kung och präst.

⁷ Herren har förkastat sitt altare
    och övergett sin helgedom.
Palatsmurarna har han
    överlämnat åt fiender.
Det har höjts ett rop i Herrens hus
    som på en högtidsdag.

⁸ Herren har bestämt sig
    för att förstöra dotter Sions murar.
Han har spänt ut mätsnöret
    och inte hållit tillbaka sin hand från förstörelsen.
Han har fått vallar och murar att klaga,
    och tillsammans har de nu rasat samman.

⁹ Stadens portar har sjunkit ner i jorden,
    hennes bommar har han brutit sönder och krossat.
Hennes kung och furstar
    lever bland främmande folk.
Lagen har övergivits,
    och profeterna får inte längre några syner från Herren.

¹⁰ Dotter Sions äldste
    sitter tysta på marken.
De har kastat stoft på sina huvuden,
    de är klädda i säcktyg.
Jerusalems unga kvinnor
    har böjt sina huvuden mot jorden.

¹¹ Mina ögon är utmattade av gråt,
    mitt inre är i uppror.
Min livskraft är uttömd,
    för mitt folk går under.
Barn och spädbarn tynar bort
    på stadens gator.

¹² De frågar sina mödrar
    var bröd och vin finns,
och de segnar ner
    likt sårade på gatorna i staden,
de ger upp andan
    i sina mödrars armar.