Old/New Testament
FEMTE BOKEN
Psalm 107
De återlöstas tacksamhet
1 Tacka Herren, ty han är god,
ty hans nåd varar i evighet.
2 Så säger Herrens återlösta,
de som han har återlöst från fiendens hand,
3 de som han har församlat från länderna,
från öster och väster,
från norr och söder.[a]
4 De irrade omkring i öknen på öde stigar,
de fann ingen plats där de kunde bo.
5 De var hungriga och törstiga,
deras liv tynade bort.
6 Men de ropade till Herren i sin nöd
och han räddade dem ur deras trångmål.
7 Han ledde dem på den rätta vägen,
så att de kom till en stad där de kunde bo.
8 Må de tacka Herren för hans nåd,
för hans underbara gärningar mot människors barn,
9 ty han stillade själens törst
och mättade själens hunger med sitt goda.
10 De satt i mörker och dödsskugga,
fångna i elände och järnbojor,
11 ty de hade varit upproriska mot Guds ord
och föraktat den Högstes råd.
12 Han ödmjukade deras hjärtan genom lidande,
de kom på fall och hade ingen hjälpare.
13 Men de ropade till Herren i sin nöd
och han frälste dem ur deras trångmål.
14 Han förde dem ut ur mörker och dödsskugga,
han slet sönder deras bojor.
15 Må de tacka Herren för hans nåd,
för hans underbara gärningar mot människors barn,
16 ty han krossade kopparportar
och bröt sönder järnbommar.
17 De var dåraktiga och blev plågade
för sin upproriskhet och synd.
18 De kände avsky för all mat
och var nära dödens portar.
19 Men de ropade till Herren i sin nöd,
och han frälste dem ur deras trångmål.
20 Han sände sitt ord och botade dem
och räddade dem från undergång.
21 Må de tacka Herren för hans nåd,
för hans underbara gärningar mot människors barn.
22 Må de offra lovets offer
och förkunna hans verk med jubel.
23 De som for ut på havet med skepp
och drev handel på stora vatten,
24 de såg Herrens gärningar
och hans under i havets djup.
25 Han talade, och en stormvind uppstod
så att havets vågor gick höga.
26 De for upp mot himlen
och ner i djupen,
så att de miste modet i sin olycka.
27 De raglade och stapplade som druckna,
det var förbi med all deras vishet.
28 Men de ropade till Herren i sin nöd
och han förde dem ut ur deras trångmål.
29 Han stillade stormen
och böljorna omkring dem tystnade.
30 De gladdes över att det blev stilla,
och han förde dem till den hamn dit de ville.
31 Må de tacka Herren för hans nåd,
för hans underbara gärningar mot människors barn,
32 må de upphöja honom i folkets församling
och prisa honom där de äldste sitter.
33 Han gjorde strömmar till öken,
källsprång till torr mark
34 och bördigt land till salthed
för dess invånares ondskas skull.
35 Han gjorde öknen till en vattenrik sjö
och torrt land till källsprång.
36 Han lät de hungriga slå sig ner där
och bygga en stad där de kunde bo.
37 De besådde åkrar
och planterade vingårdar
som gav riklig skörd.
38 Han välsignade dem,
och de blev mycket talrika.
Han lät ej deras boskap minska i antal.
39 När de blev färre
och tyngdes av förtryck, olyckor och bekymmer,
40 utgöt han förakt över furstarna
och lät dem irra omkring
i en ödemark utan vägar.
41 Han upphöjde den fattige ur eländet
och förökade deras familjer som hjordar.
42 De rättrådiga ser det och gläder sig,
och all ondska måste tiga.
43 Den som är vis må lägga märke till detta
och tänka på Herrens nådegärningar.
Psalm 108
Lovprisning och bön om seger
1 En sång, en psalm av David.
2 Mitt hjärta är frimodigt, Gud,
jag vill sjunga och spela, ja, så vill 'min ära'.
3 Vakna upp, psaltare och harpa!
Jag vill väcka morgonrodnaden.
4 Jag vill tacka dig bland folken, Herre,
och lovsjunga dig bland folkslagen.
5 Ty din nåd är stor och når upp över himlen
och din sanning upp till skyarna.
6 Upphöjd vare du, Gud, över himlen
och i din härlighet över hela jorden.
7 Ge oss seger med din högra hand och bönhör mig,
så att dina älskade finner räddning.
8 Gud har talat i sin helgedom:
"I triumf skall jag utskifta Sikem
och mäta upp Suckots dal.
9 Mitt är Gilead, mitt är Manasse,
Efraim är min hjälm och Juda min spira.
10 Moab är mitt tvättfat,
på Edom kastar jag min sko,
över filisteernas land höjer jag jubelrop."
11 Vem för mig till den fasta staden,
vem leder mig till Edom?
12 Har inte du, Gud, förkastat oss,
så att du inte drar ut med våra härar, Gud?
13 Hjälp oss mot fienden,
ty människors hjälp är förgäves.
14 Med Gud skall vi göra mäktiga ting.
Han skall trampa ner våra ovänner.
Psalm 109
Bön mot obarmhärtiga motståndare
1 För sångmästaren, en psalm av David.
Min lovsångs Gud, tig inte,
2 ty sin ogudaktiga mun, sin falska mun,
har de öppnat mot mig,
de har talat mot mig med lögnaktig tunga.
3 Med hatfulla ord har de omringat mig,
utan orsak har de börjat strid mot mig.
4 Som svar på min kärlek anklagar de mig,
men jag ber för dem.
5 De lönar gott med ont
och min kärlek med hat.
6 Sätt en ogudaktig man över honom,
låt en åklagare[b] stå på hans högra sida.
7 När han ställs inför rätta må han dömas skyldig,
och hans bön bli till synd.
8 Må hans dagar bli få
och en annan överta hans ämbete.
9 Må hans barn bli faderlösa
och hans hustru änka.
10 Må hans barn alltid irra omkring och tigga
och söka sitt bröd långt från sina ödelagda hem.
11 Må ockraren få allt han äger i sin snara
och främlingar plundra hans egendom.
12 Må ingen visa honom barmhärtighet
och ingen förbarma sig över hans faderlösa.
13 Må hans efterkommande bli utrotade
och hans namn utplånat i nästa släktled.
14 Må hans fäders missgärning bli ihågkommen inför Herren
och må hans mors synd ej bli utplånad.
15 Må de alltid finnas inför Herren,
må minnet av dem utrotas från jorden.
16 Ty han tänkte inte på att vara barmhärtig
utan förföljde den som var betryckt och fattig
och den som hade ett bedrövat hjärta,
för att döda dem.
17 Han älskade förbannelse,
och den kom över honom.
Han ville inte ha välsignelse,
och den blev fjärran ifrån honom.
18 Han tog på sig förbannelse som en klädnad,
och den trängde in i hans inre som vatten,
och som olja in i hans ben.
19 Må den vara för honom som en mantel att svepa sig i,
som ett bälte att alltid spänna om sig.
20 Må detta vara mina motståndares lön från Herren,
deras som talar ont mot mig.
21 Men du, Herre Herre, hjälp mig
för ditt namns skull!
Rädda mig, ty din nåd är god.
22 Jag är betryckt och fattig,
mitt hjärta är genomborrat i mitt bröst.
23 Jag försvinner som skuggan om kvällen,
jag skakas bort som gräshoppor.
24 Mina knän vacklar av fasta,
min kropp förlorar sitt hull.
25 Jag har blivit till åtlöje för dem,
när de ser mig skakar de på huvudet.
26 Hjälp mig, Herre, min Gud!
Fräls mig enligt din nåd,
27 så att de förstår att detta är din hand,
att du, Herre, har gjort det.
28 De förbannar, men du välsignar.
Reser de sig upp, kommer de på skam,
men din tjänare gläder sig.
29 Låt mina motståndare bli klädda i vanära
och svepta i skam som i en mantel.
30 Jag vill storligen tacka Herren med min mun,
mitt ibland många vill jag prisa honom.
31 Ty han står på den fattiges högra sida
för att frälsa honom från dem som dömer honom.
4 1 Som Kristi tjänare och som förvaltare av Guds hemligheter skall man alltså betrakta oss. 2 Av en förvaltare krävs att han visar sig pålitlig. 3 Mig gör det ingenting att ni eller någon mänsklig domstol dömer mig. Ja, jag vill inte ens döma mig själv. 4 Visserligen har jag inget på mitt samvete, men det betyder inte att jag är frikänd. Det är Herren som dömer mig. 5 Fäll därför inte någon dom i förtid, innan Herren kommer. Han skall lysa upp det som mörkret döljer och avslöja hjärtats tankar och avsikter, och då skall var och en få sitt beröm av Gud.
6 Bröder, detta har jag för er skull tillämpat på mig och Apollos, för att ni skall lära er den regeln när det gäller oss att inte gå utöver vad Skriften säger och inte skryta över en ledare på den andres bekostnad. 7 Vad skiljer dig från andra? Vad äger du, som du inte har fått? Men om du har fått det, varför skryter du då, som om du inte hade fått det? 8 Ni är redan mätta. Ni har redan blivit rika. Ni har blivit kungar, och det utan oss. Jag skulle önska att ni verkligen hade regerat som kungar, så att vi kunde regera tillsammans med er. 9 Det verkar som om Gud hade ställt oss apostlar sist, som vigda åt döden. Vi har blivit ett skådespel för världen, för både änglar och människor. 10 Vi är dårar för Kristi skull, ni är kloka i Kristus. Vi är svaga, ni är starka. Ni är aktade, vi är föraktade. 11 Ännu i denna stund är vi hungriga och törstiga. Vi går nakna, vi misshandlas och är hemlösa. 12 Vi sliter och arbetar med våra händer. När vi hånas, välsignar vi. När vi förföljs, härdar vi ut. 13 När folk talar illa om oss, talar vi väl om dem. Vi har blivit som världens avskum, som alla människors slödder, och så är det fortfarande.
14 Jag skriver inte detta för att få er att skämmas utan för att tillrättavisa er som mina älskade barn. 15 Om ni än skulle ha tusentals uppfostrare i Kristus, har ni ändå inte många fäder. Det var jag som i Kristus Jesus födde er till liv genom evangeliet. 16 Därför ber jag er: bli mina efterföljare. 17 Timoteus, mitt älskade och trofasta barn i Herren, sänder jag nu till er. Han skall påminna er om vad jag undervisar i Kristus Jesus,[a] det jag överallt lär ut i alla församlingar. 18 Några har blivit självsäkra, eftersom de tror att jag inte skall komma till er. 19 Men jag kommer snart till er, om Herren vill, och då får jag veta hur det ligger till, inte med orden utan med kraften hos dessa uppblåsta människor. 20 Ty Guds rike består inte i ord utan i kraft. 21 Vad vill ni? Skall jag komma till er med riset eller med kärlek och en mild ande?
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln