Old/New Testament
Job avslutar sitt svar på Elifas andra tal
17 Min ande är bruten, mina dagar slocknar,
graven väntar på mig.
2 Sannerligen, jag är omgiven av smädelser,
mitt öga ser ständigt deras fiendskap.
3 Gå själv i borgen för mig,
vem annars kan ge mig sitt handslag?
4 Du har tillslutit deras hjärtan för insikt,
låt dem därför inte triumfera.
5 Den som förråder vänner mot belöning,
på hans barn skall ögonen tyna bort.
6 Han har gjort mig till ett ordspråk bland folken,
en man som man spottar i ansiktet är jag.
7 Mitt öga är skumt av grämelse,
alla mina lemmar är som en skugga.
8 De rättsinniga häpnar över sådant,
den oskyldige upprörs mot de gudlösa.
9 Men den rättfärdige håller fast vid sin väg,
och den som har rena händer blir starkare.
10 Men ni må alla komma igen,
jag finner ändå inte någon vis bland er.
11 Mina dagar är förbi,
mina planer är krossade,
det som var mitt hjärtas begär.
12 Natten vill de göra till dag och när mörkret bryter in säger de:
"Ljuset är nära."
13 Om jag måste vänta mig dödsriket som min boning,
breda ut min bädd i mörkret,
14 säga till förgängelsen:
"Du är min far",
och till maskarna:
"Min mor", "Min syster",
15 var är då mitt hopp?
Vem kan se något hopp för mig?
16 Far det ner till dödsrikets bommar,
sjunker vi tillsammans ner i stoftet?
Bildads andra tal
18 Då tog Bildad från Sua till orda och sade:
2 Hur länge skall ni lägga snaror med ord?
Kom till förstånd, sedan kan vi tala.
3 Varför räknas vi som djur
och betraktas som dumma i era ögon?
4 Du som i vrede söndersliter din själ,
skall jorden bli öde för din skull
eller klippan flyttas från sin plats?
5 Sannerligen, den ogudaktiges ljus skall slockna
och lågan av hans eld inte ge något sken.
6 Ljuset i hans tält skall bli mörkt
och lampan slockna för honom.
7 Hans väldiga steg skall bli kortare,
hans egna rådslag fälla honom.
8 Hans fötter leder honom till nätet,
han vandrar mot snaran.
9 Snaran griper honom om hälen,
fällan håller honom fast.
10 Ett rep har dolts för honom på marken,
en fälla är lagd på stigen.
11 Skräck möter honom från alla håll,
och jagar honom i hälarna.
12 Olyckan hungrar efter honom,
hemsökelsen står redo att fälla honom.
13 Sjukdom äter upp hans hud,
dödens förstfödde uppslukar hans lemmar.
14 Han rycks bort från sitt trygga tält
och drivs i väg till fasornas kung.
15 I hans tält får främlingar bo,
svavel strös över hans boning.
16 Hans rötter förtorkas nertill,
hans grenar vissnar upptill.
17 Hans minne utplånas från jorden,
hans namn nämns inte på vägarna.
18 Han drivs från ljuset till mörkret
och jagas bort från världen.
19 Han blir utan barn och efterkommande i sitt folk,
ingen överlevande finns i hans hus.
20 De som bor i väst häpnar över hans ofärdsdag,
de som bor i öst skälver av fasa.
21 Ja, så går det den orättfärdiges hem,
så går det den plats där man ej känner Gud.
Jobs svar på Bildads andra tal
19 Då tog Job till orda och sade:
2 Hur länge skall ni plåga min själ
och krossa mig med ord?
3 Tio gånger har ni hånat mig
och kränkt mig utan att rodna.
4 Om jag än verkligen farit vilse,
då är förvillelsen min egen sak.
5 Om ni ändå vill förhäva er mot mig
och använda min förnedring emot mig,
6 så skall ni veta att Gud har gjort mig orätt
och spänt sitt nät omkring mig.
7 Jag ropar mot våldet men får inget svar,
jag ropar, men där finns ingen rättfärdighet.
8 Han har spärrat min väg så att jag ej kommer fram,
över mina stigar lägger han mörker.
9 Han har klätt av mig min ära
och tagit kronan från mitt huvud.
10 Han bryter ner mig från alla sidor, så att jag går under.
Han rycker upp mitt hopp som vore det ett träd.
11 Han har tänt sin vredes eld mot mig,
och räknar mig som sin fiende.
12 Hans skaror samlas
och förbereder sitt anfall mot mig,
de slår läger kring mitt tält.
13 Han har drivit bort mina bröder från mig,
alla jag känner är som främlingar för mig.
14 Mina närmaste har gett sig av,
mina vänner har glömt mig.
15 Min familj och mina tjänarinnor
betraktar mig som en främmande,
en främling är jag i deras ögon.
16 Om jag kallar på min tjänare svarar han inte,
jag måste ödmjukt vädja till honom.
17 Min andedräkt är vidrig för min hustru,
jag väcker leda hos mina bröder.
18 Även små barn föraktar mig,
så snart jag reser mig hånar de mig.
19 För alla mina vänner är jag avskyvärd,
de jag älskade har vänt mig ryggen.
20 Mina ben tränger ut genom hud och kött,
endast tandköttet har jag kvar.
21 Var barmhärtiga, ni mina vänner, var barmhärtiga mot mig,
ty Guds hand har slagit mig.
22 Varför förföljer ni mig som Gud gör?
Blir ni aldrig mätta av mitt kött?
23 O, att mina ord hade skrivits ner,
att de hade blivit upptecknade i en bok
24 och för evigt inristade i klippan
med ett stift av järn och med bly!
25 Men jag vet att min återlösare lever,
och som den siste skall han träda fram över stoftet.
26 När sedan denna min sargade hud är borta,
skall jag i mitt kött skåda Gud.
27 Jag själv skall få skåda honom,
med egna ögon skall jag se honom,
inte med någon annans.
Därefter trånar jag i mitt innersta.
28 Men ni säger:
"Hur skall vi förfölja honom?"
Roten till olyckan har ni ju funnit hos mig.
29 Frukta för svärdet,
ty vrede hör till synder som straffas med svärd.
Så må ni inse att det kommer en dom.
Kornelius ser en syn
10 I Cesarea bodde en man som hette Kornelius, en officer vid den italiska vaktavdelningen.[a] 2 Han var from och fruktade Gud[b] liksom alla i hans hus, och han gav frikostigt med gåvor till folket och bad alltid till Gud. 3 En dag omkring nionde timmen[c] såg han tydligt i en syn, hur en Guds ängel kom in till honom och sade: "Kornelius!" 4 Han stirrade förskräckt på ängeln och frågade: "Vad är det, herre?" Ängeln sade: "Dina böner och dina gåvor har stigit upp till Gud som ett offer han kommer ihåg. 5 Sänd nu några män till Joppe och skicka efter en viss Simon som kallas Petrus. 6 Han bor som gäst hos garvaren Simon som har ett hus vid havet." 7 När ängeln som talat med honom var borta, kallade Kornelius till sig två av sina tjänare och en soldat, som var en from man och alltid stod till hans tjänst. 8 Han förklarade alltsammans för dem och sände dem till Joppe.
Petrus ser en syn
9 Nästa dag, medan de ännu var på väg och närmade sig staden, gick Petrus vid sjätte timmen upp på taket för att be. 10 Han blev då hungrig och ville ha något att äta. Medan man gjorde i ordning maten, kom han i hänryckning. 11 Han såg himlen öppen och något som liknade en stor linneduk komma ner. Den var fäst i sina fyra hörn och sänktes ner till jorden, 12 och i den fanns alla slag av jordens fyrfotadjur och kräldjur och himlens fåglar. 13 Och en röst kom till honom: "Stig upp, Petrus, slakta och ät!" 14 Petrus svarade: "Nej, nej, Herre! Jag har aldrig ätit något oheligt eller orent." 15 Då sade en röst för andra gången till honom: "Vad Gud har förklarat för rent skall inte du anse vara orent." 16 Detta hände tre gånger, och sedan togs duken strax upp till himlen.
17 Medan Petrus ännu undrade över vad synen kunde betyda, se, då stod männen som Kornelius hade sänt vid porten. De hade frågat sig fram till Simons hus, 18 och nu ropade de och frågade om Simon, som kallades Petrus, bodde där som gäst. 19 Petrus tänkte ännu på synen, när Anden sade till honom: "Se, tre män söker dig. 20 Gå ner och följ med dem utan att tveka, för det är jag som har sänt dem." 21 Petrus gick ner till männen och sade: "Jag är den ni söker. Varför har ni kommit hit?" 22 De svarade: "Officeren Kornelius är en rättfärdig man som fruktar Gud, och hela det judiska folket talar väl om honom. Av en helig ängel har han fått en uppenbarelse att han skall kalla på dig och höra vad du har att säga." 23 Då bad Petrus dem stiga in, och de blev hans gäster.
Petrus och Kornelius
Dagen därefter gav han sig i väg i sällskap med dem, och några av bröderna från Joppe följde med honom.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln