Old/New Testament
1 Ord av Predikaren, son till David, kung i Jerusalem.
Allt jordiskt är förgängligt
2 Förgänglighet och åter förgänglighet! säger Predikaren.
Förgänglighet och åter förgänglighet! Allt är förgängligt.[a]
3 Vad vinner en människa med all sin möda,
som hon gör sig under solen?
4 Släkten kommer, släkten går,
men jorden står evigt kvar.
5 Solen går upp och solen går ner
och skyndar sedan åter till den plats
där den går upp.
6 Vinden far mot söder
och vänder sig mot norr.
Den vänder sig ständigt på sin färd fram
och börjar sitt kretslopp på nytt.
7 Floderna rinner alla ut i havet,
och ändå blir havet aldrig fullt.
Dit floderna runnit förut,
rinner de åter.
8 Allting är fullt av möda,
människan kan inte beskriva det.
Ögat blir inte mätt av att se,
örat blir inte fullt av att höra.
9 Det som blivit gjort,
kommer att göras igen,
och det som hänt,
kommer att hända igen.
Det finns inget nytt under solen.
10 Finns det något om vilket man säger: "Se, detta är nytt", så har det redan funnits i gamla tider som varit före oss. 11 Ingen minns längre det som har skett förut. Inte heller skall det som sker härefter bli ihågkommet av dem som kommer sedan.
Strävan efter vishet är också förgängligt
12 Jag, Predikaren, var kung över Israel i Jerusalem. 13 Jag inriktade mitt hjärta på att genom vishet begrunda och utforska allt som sker under himlen. Det är en usel möda som Gud har gett människors barn att plåga sig med. 14 Jag såg allt som görs under solen, och se, allt är förgängligt och ett jagande efter vind.
15 "Det som är krokigt kan inte bli rakt,
och det som saknas kan inte räknas."
16 Jag sade i mitt hjärta: "Se, jag har en hög ställning och är visare än alla de som varit före mig i Jerusalem. Mycken vishet och kunskap har mitt hjärta sett." 17 Men när jag inriktade mitt hjärta på att lära känna visheten och förstå oförnuft och dårskap, då insåg jag att också detta var ett jagande efter vind.
18 Ty med stor vishet följer stor oro,
ökad kunskap ger ökad smärta.
Njutning och rikedom är förgängligt
2 Jag sade i mitt hjärta: "Nåväl, jag vill låta dig pröva glädjen. Gör dig nu goda dagar." Men se, också detta var förgängligt.
2 Jag sade om skrattet: "Det är dårskap",
och om glädjen: "Vad tjänar den till?"
3 Jag tänkte att jag skulle stärka min kropp med vin, medan jag gav akt på vishet, och hålla mig till dårskap, till dess att jag såg vad som var bäst för människors barn att göra under himlen de dagar de lever. 4 Jag uträttade stora ting: Jag byggde hus åt mig, jag planterade vingårdar åt mig. 5 Jag anlade trädgårdar och parker åt mig och planterade där alla slags fruktträd. 6 Jag anlade vattendammar åt mig för att med dem vattna den skog av träd som växte upp. 7 Jag köpte slavar och slavinnor och hade tjänare som fötts i mitt hus. Jag ägde mer boskap, nötkreatur och får än någon före mig i Jerusalem. 8 Jag samlade också silver och guld och skatter från kungar och länder. Jag skaffade mig sångare och sångerskor och det som är mannens lust: en kvinna, ja, kvinnor. 9 Jag blev stor, ja, större än alla som före mig varit i Jerusalem. Min vishet förblev också hos mig. 10 Allt som mina ögon begärde gav jag dem och jag unnade mig all glädje. Ty mitt hjärta hade glädje av all min möda, och detta var lönen för all min möda.
11 Men när jag såg på allt som mina händer hade gjort och på den möda jag hade lagt ner, se, då var allt förgängligt och ett jagande efter vind. Det finns ingenting att vinna under solen.
Vishetens och dårskapens förgänglighet
12 Sedan vände jag mig för att se på visheten och oförnuftet och dårskapen. Ty vad kan den människa göra som kommer efter kungen? Bara det som man redan förut har gjort. 13 Jag insåg då att visheten har samma företräde framför dårskapen som ljuset framför mörkret: 14 Den vise har ögon i sitt huvud, medan dåren vandrar i mörker. Men jag märkte att samma öde drabbar dem båda. 15 Då sade jag i mitt hjärta: Som det går dåren, så skall det gå mig. Vilken nytta har jag då haft av all min vishet? Jag sade i mitt hjärta: Också detta är förgängligt. 16 Ty varken den vise eller dåren minns man för evigt. I kommande dagar skall båda vara glömda. Hur dör den vise? Som dåren!
Vad tjänar all möda till?
17 Jag hatade livet, ty ont tycktes mig det verk som görs under solen. Allt är ju förgängligt och ett jagande efter vind. 18 Jag hatade all min möda under solen. Åt den som kommer efter mig måste jag ju lämna vad jag gjort. 19 Och vem vet om han är en vis man eller en dåre. Ändå skall han få råda över allt det som jag med möda och vishet förvärvat under solen. Också detta är förgänglighet.
20 Jag började förtvivla i mitt hjärta över all den möda som jag gjort mig under solen. 21 Ty om en människa har arbetat med vishet och kunskap och skicklighet, så måste hon ändå lämna sin del åt någon annan som inte haft någon möda med den. Också detta är förgängligt och ett stort elände. 22 Vad har då människan för all sin möda och sitt hjärtas önskan och allt sitt slit under solen? 23 Ty alla hennes dagar är fyllda av plågor och bekymmer. Inte ens natten ger hennes hjärta ro. Också detta är fåfänglighet.
24 Det finns inget bättre för en människa än att hon kan äta och dricka och göra sig goda dagar under sin möda. Jag förstod att också detta kommer från Guds hand. 25 Ty vem kan äta och vem kan njuta oberoende av honom? 26 Åt den människa som är god i hans ögon ger han vishet och kunskap och glädje. Men åt syndaren ger han besväret att samla in och lägga på hög för att det skall ges åt den som är god i Guds ögon. Också detta är fåfänglighet och ett jagande efter vind.
Allt har sin tid
3 Allt har sin tid, allt som sker under himlen har sin stund.
2 Födas har sin tid
och dö har sin tid,
plantera har sin tid
och rycka upp det som planterats har sin tid.
3 Dräpa har sin tid,
och hela har sin tid.
Bryta ner har sin tid,
och bygga upp har sin tid.
4 Gråta har sin tid,
och le har sin tid.
Sörja har sin tid,
och dansa har sin tid.
5 Kasta bort stenar har sin tid,
och samla ihop stenar har sin tid.
Ta i famn har sin tid
och avhålla sig från famntag har sin tid.
6 Söka upp har sin tid,
och tappa bort har sin tid.
Förvara har sin tid,
och kasta bort har sin tid.
7 Riva sönder har sin tid,
och sy ihop har sin tid.
Tiga har sin tid,
och tala har sin tid.
8 Älska har sin tid,
och hata har sin tid.
Krig har sin tid,
och fred har sin tid.
9 Vad vinner då den som arbetar med sitt slit? 10 Jag såg den möda Gud har gett människors barn att sträva med. 11 Allt har han gjort skönt i sin tid. Också evigheten har han lagt i människornas hjärtan. Ändå kan de inte förstå Guds verk, från begynnelsen till änden. 12 Jag insåg att det inte finns något bättre för dem än att vara glada och göra gott så länge de lever. 13 Och när en människa äter och dricker och finner glädje i sin möda, då är det en Guds gåva. 14 Jag insåg att allt det Gud gör består för evigt. Till det kan inget läggas, och från det kan inget dras. Så har Gud gjort för att man skall frukta honom. 15 Det som är, fanns redan förut. Det som kommer att ske, skedde också tidigare. Gud kallar på det förflutna.
Människans förgänglighet
16 Vidare såg jag under solen: På domarsätet rådde ogudaktighet, på rättfärdighetens plats den ogudaktige. 17 Då tänkte jag: Både den rättfärdige och den ogudaktige skall Gud döma. Det finns en tid för allt som sker och allt som görs. 18 Jag tänkte: För människornas skull sker detta, för att Gud skall pröva dem och för att de skall se att de i sig själva är som djuren. 19 Ty det går människors barn som det går djuren, det går dem alla lika. Den enes död är som den andres. Alla har de samma livsande. Ja, människorna har inget att komma med framför djuren. Allt är förgängligt. 20 Alla går till en och samma plats. Alla har blivit till av stoft, alla vänder åter till stoft. 21 Vem vet om människornas ande stiger uppåt eller om djurens ande far ner under jorden?
22 Jag såg att inget är bättre för människan än att hon gläder sig i sin gärning, ty det är hennes del. Vem kan föra henne tillbaka, så att hon får se det som skall ske efter henne?
Apostelns försvarstal
16 Jag upprepar: ingen får ta mig för en dåre. Men när ni nu gör det, ta då emot mig som en dåre, så att också jag kan berömma mig lite. 17 Vad jag nu säger, det säger jag inte som Herren skulle säga utan som i dårskap, i den fasta övertygelsen att jag har skäl att berömma mig. 18 Eftersom många berömmer sig själva, vill också jag göra det. 19 Ni står gärna ut med dårar, ni som är så kloka. 20 Ni finner er i att man gör er till slavar, att man utnyttjar och utsuger er, att man uppträder utmanande och slår er i ansiktet. 21 Till min skam måste jag säga att vi har varit för svaga till det.
Men vad andra vågar skryta med - jag talar som en dåre - det vågar jag också. 22 Är de hebreer? Det är jag också. Är de israeliter? Det är jag också. Är de Abrahams barn? Det är jag också. 23 Är de Kristi tjänare? Det är jag ännu mer, för att nu tala likt en dåre. Jag har arbetat mer, suttit i fängelse mer, fått hugg och slag i överflöd och ofta svävat i livsfara. 24 Av judarna har jag fem gånger fått fyrtio gisselslag, så när som på ett,[a] 25 tre gånger har jag blivit piskad med spö, en gång har jag blivit stenad, tre gånger har jag lidit skeppsbrott, ett helt dygn låg jag i det djupa vattnet. 26 Jag har ofta varit på resor, utstått faror på floder, faror bland rövare, faror från landsmän, faror från hedningar, faror i städer, i öknar och på hav, faror bland falska bröder, 27 allt under arbete och slit, ofta under vaknätter, under hunger och törst, ofta utan mat, frusen och naken. 28 Förutom allt detta har jag den dagliga uppgiften, omsorgen om alla församlingarna. 29 Vem är svag utan att jag är svag? Vem kommer på fall utan att jag blir upptänd av iver? 30 Om jag måste berömma mig, vill jag berömma mig av min svaghet. 31 Herren Jesu Gud och Fader, som är välsignad i evighet, vet att jag inte ljuger. 32 I Damaskus lät kung Aretas[b] ståthållare bevaka staden för att gripa mig. 33 Och från en öppning firades jag ner i en korg utefter muren och undkom honom.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln