Old/New Testament

Ytterligare regler

Om offer

15 Herren talade till Mose: ² ”Säg till israeliterna: ’När ni kommer in i det hemland som jag ska ge er ³ och vill offra åt Herren ett eldoffer, brännoffer eller slaktoffer, för att infria ett löfte, ge ett frivilligt offer eller ett särskilt offer i samband med någon av de årliga högtiderna för att ge en välbehaglig lukt åt Herren, ett offer av nöt- eller småboskap, ⁴ så måste det bäras fram inför Herren tillsammans med ett matoffer. Det ska bestå av tre liter fint mjöl blandat med 1,5 liter olja ⁵ och dessutom 1,5 liter vin till dryckesoffer för varje lamm tillsammans med bränn- eller slaktoffret.

⁶ Om offret är en bagge, ska du till matoffret använda sex liter^[a] fint mjöl blandat med två liter olja ⁷ och två liter vin till dryckesoffret. Det blir en välbehaglig lukt inför Herren.

⁸ Om du offrar en ung tjur som bränn- eller slaktoffer för att infria ett löfte eller ge ett gemenskapsoffer åt Herren, ⁹ ska du tillsammans med den frambära ett matoffer som består av nio liter fint mjöl blandat med tre liter olja ¹⁰ och tre liter vin till dryckesoffer. Detta är ett eldoffer, en välbehaglig lukt inför Herren. ¹¹ Detta är föreskrifterna för varje tjur, bagge, lamm eller bock. ¹² Så ska ni göra med varje enskilt djur, hur många ni än offrar.

¹³ Alla israeliter ska göra så här när de offrar ett eldoffer, en lukt som är välbehaglig för Herren. ¹⁴ När en utlänning som bor bland er, någon som tillfälligt vistas bland er, vill offra ett eldoffer åt Herren som en välbehaglig lukt, ska han göra precis som ni. ¹⁵ Det är en stadga för alla i församlingen, infödda så väl som utlänningar som bor hos er och den ska gälla för alltid från generation till generation. Ni och utlänningar är och ska handla lika inför Herren. ¹⁶ Samma lag och rätt gäller alltså både er och utlänningar som bor hos er.’ ”

¹⁷ Herren talade till Mose: ¹⁸ ”Säg till israeliterna: ’När ni kommer in i landet dit jag leder er ¹⁹ och när ni äter landets bröd, så ska ni ge Herren en offergåva av det. ²⁰ Baka en första kaka bröd på grovt mjöl som en offergåva från tröskplatsen. ²¹ Det första brödet ska ni från generation till generation ge som offergåva till Herren.

²² Om ni eller kommande generationer utan att vara medvetna om det skulle bryta mot de bud som Herren har gett er genom Mose, ²³ mot något av det Herren befallde er genom Mose från den dag han gav sin första befallning och för all framtid generation efter generation ²⁴ och om det skedde oavsiktligt utan att menigheten visste om det, så ska menigheten offra en ung tjur som brännoffer som en välbehaglig lukt inför Herren. Tjuren ska offras tillsammans med föreskrivet matoffer och dryckesoffer och med en bock som syndoffer.

²⁵ Prästen ska skaffa försoning för hela Israels menighet och dess synd ska bli förlåten för den var ju inte medveten och de har burit fram sitt offer, ett eldoffer och ett syndoffer, inför Herren för sin ouppsåtliga synd. ²⁶ Hela den israelitiska menigheten ska få förlåtelse, även de utlänningar som bor i landet för hela befolkningen var delaktig i den oavsiktliga synden.

²⁷ Om den oavsiktliga synden har begåtts av någon enskild, ska han offra en årsgammal get av honkön som syndoffer ²⁸ och prästen ska inför Herren skaffa försoning åt honom som oavsiktligt syndat, så blir han försonad och får förlåtelse. ²⁹ Samma lag gäller för alla som syndar oavsiktligt, en israelit likväl som en utlänning som bor bland dem.

³⁰ Men om någon syndar avsiktligt, vare sig han är israelit eller utlänning, så hånar han därmed Herren och måste utrotas ur folket. ³¹ Han har nämligen föraktat Herrens ord och medvetet låtit bli att följa hans bud. Han ska utrotas och måste bära sin skuld.’ ”

Om sabbatsbudet

³² En gång under Israels tid i öknen blev en man tagen på bar gärning när han samlade ved på sabbaten. ³³ Han greps och fördes inför Mose, Aron och hela menigheten. ³⁴ De tog honom i förvar tills de fått reda på vad som skulle göras med honom.

³⁵ Då sa Herren till Mose: ”Mannen måste dö. Hela menigheten ska stena honom till döds utanför lägret.” ³⁶ De förde då ut honom utanför lägret och stenade honom till döds så som Herren hade befallt Mose.

Om kläder

³⁷ Och Herren sa till Mose: ³⁸ ”Säg till israeliterna att göra tofsar till hörnen på sina kläder från generation till generation och i tofsarna ska fästas en blå tråd. ³⁹ Ni ska när ni ser dessa tofsar som ni gjort bli påminda om Herrens befallningar och komma ihåg att lyda hans lagar i stället för att följa era egna begär och gå era egna vägar i trolöshet. ⁴⁰ Ni ska tänka på och lyda alla dessa bud och vara helgade åt er Gud, ⁴¹ för jag är Herren, er Gud, som ledde er ut ur Egyptens land. Jag är Herren, er Gud.”

Moses ledarskap ifrågasätts

Uppror i lägret

16 Korach, son till Jishar, son till Kehat, son till Levi, och några män från Rubens stam, Datan och Aviram, Eliavs söner, och On, Pelets son, ² intalade folket att göra uppror mot Mose. På deras sida stod 250 ansedda förtroendevalda ledare.

³ De gick till Mose och Aron och sa: ”Nu har ni gått för långt! Alla i menigheten är heliga och Herren är med oss allihop. Vad har ni för rättighet att framhålla er själva som förmer än Herrens församling?”

⁴ När Mose hörde detta, föll han ner på marken med ansiktet mot jorden ⁵ och sedan sa han till Korach och dem som var med honom: ”I morgon ska Herren visa vem som är hans, vem som är helig och vem som han låter komma nära honom. Den som han väljer får komma nära honom. ⁶ Så här ska ni göra: Du Korach och de andra som är med dig, ska ta rökelsekar ⁷ och tända dem i morgon. Lägg rökelse i dem inför Herren och den som Herren har utvalt, är den helige. Det är ni leviter som har gått för långt!”

⁸ Sedan sa Mose till Korach: ”Hör på, ni leviter! ⁹ Är det inte tillräckligt att Israels Gud har utvalt er leviter bland alla andra i Israel och att han låter er komma så nära sig när ni tjänar honom i hans boning och står framför menigheten och tjänar dem? ¹⁰ Du och dina levitiska bröder har ju fått komma nära honom, men nu vill ni alltså göra anspråk på att få vara präster också! ¹¹ Det är mot Herren du och de dina har sammansvurit er. Och vem är egentligen Aron att ni knotar mot honom?”

¹² Därefter kallade Mose till sig Datan och Aviram, Eliavs söner, men de vägrade att komma.

¹³ ”Är det inte illa nog att du ledde oss bort från ett land som flyter av mjölk och honung för att döda oss här i öknen?” sa de. ”Nu tänker du göra dig till herre över oss också! ¹⁴ Dessutom har du inte lett oss in i ett land som flyter av mjölk och honung och inte heller gett oss åkrar eller vingårdar. Vill du förblinda de här människorna? Nej, vi kommer inte!”

¹⁵ Då blev Mose vred och sa till Herren: ”Ta inte emot deras offer! Jag har inte stulit så mycket som en åsna från dem och har inte gjort dem något ont.”

¹⁶ Och till Korach sa han: ”I morgon ska du med de dina och Aron ställa er här inför Herren. ¹⁷ Ni ska ha med er var sitt rökelsekar med rökelse, sammanlagt 250 stycken. Du och Aron ska också ha med era rökelsekar.”

¹⁸ De kom dit med sina rökelsekar, lade eld i dem och sedan rökelse på dem och stod vid ingången till uppenbarelsetältet tillsammans med Mose och Aron. ¹⁹ När Korach hade samlat hela menigheten mitt emot dem vid ingången till uppenbarelsetältet, visade sig Herrens härlighet för dem alla ²⁰ och Herren sa till Mose och Aron: ²¹ ”Gå bort från denna menighet så att jag kan döda dem omedelbart!”

²² Men Mose och Aron kastade sig ner på marken och sa: ”Gud, du som är Gud över hela mänsklighetens ande, måste du låta din vrede gå ut över hela menigheten bara för att en man syndar?”

Guds straff för upproret

²³ Då sa Herren till Mose: ²⁴ ”Säg till folket att hålla sig borta från Korachs, Datans och Avirams tält!”

²⁵ Mose gick då bort till Datans och Avirams tält, följd av Israels äldste. ²⁶ ”Akta er!” ropade han till menigheten. ”Var inte i närheten av dessa gudlösa mäns tält och rör ingenting som är deras, så att ni inte förgås tillsammans med dem för alla deras synders skull.”

²⁷ Alla drog sig då undan från Korachs, Datans och Avirams tält, medan Datan och Aviram kom ut och ställde sig vid ingången till sina tält tillsammans med hustrur och barn.

²⁸ Och Mose sa: ”Genom det här ska ni förstå att det är Herren som har sänt mig att utföra allt det jag gjort och att jag inte har gjort det av mig själv. ²⁹ Om de här människorna dör en naturlig död och delar alla människors erfarenhet, då har inte Herren sänt mig. ³⁰ Men om Herren gör något nytt så att marken öppnar sig och slukar dem med allt de äger och har, så att de far ner levande till dödsriket, då ska ni veta att dessa män har föraktat Herren.”

³¹ Mose hann knappt tala till punkt, förrän marken plötsligt öppnades under dem ³² och jorden uppslukade dem tillsammans med deras familjer, allt Korachs folk och deras tillhörigheter. ³³ De for levande ner i dödsriket med allt de ägde, marken slöt sig sedan över dem och de var borta från menigheten. ³⁴ Alla israeliterna i deras närhet flydde när de skrek: ”Vi kommer att uppslukas av jorden!” ³⁵ Eld kom då ner från Herren och förtärde de 250 män som offrade rökelse.

³⁶ Herren sa till Mose: ³⁷ ”Säg till Elasar, prästen Arons son, att ta vara på rökelsekaren ur askan, för de är heliga. De glödande kolen ska han strö längre bort. ³⁸ Av rökelsekaren som tillhörde dessa syndare som miste sitt liv ska han hamra ut metallen till plåtar och täcka altaret med dem. Rökelsekaren var heliga därför att de använts inför Herren och altarplåtarna ska finnas där som en varning för Israels folk.”

³⁹ Prästen Elasar tog då de 250 rökelsekaren av koppar som burits fram av dem som nu förbränts och hamrade ut dem till plåtar att täcka altaret med. ⁴⁰ Detta skulle vara en påminnelse för Israels folk om att ingen obehörig, ingen som inte var ättling till Aron, fick komma inför Herren och bränna rökelse, för då kunde det som hände med Korach och hans anhängare hända honom. Allt detta gjorde Elasar som Herren befallt genom Mose.

⁴¹ Men redan följande morgon började folket anklaga Mose och Aron igen och ropa: ”Ni har dödat Herrens folk!”

⁴² Snart hade menigheten samlats mot Mose och Aron och medan de stod där och såg upp mot uppenbarelsetältet, täcktes det av molnet med Herrens härlighet som visade sig. ⁴³ Då kom Mose och Aron och ställde sig framför uppenbarelsetältet ⁴⁴ och Herren sa till Mose: ⁴⁵ ”Skynda dig bort från denna menighet så att jag omedelbart kan döda dem!” Men Mose och Aron föll ner på marken inför Herren.

⁴⁶ ”Ta ditt rökelsekar och lägg eld från altaret i det”, sa Mose därefter till Aron. ”Lägg på rökelse och bär det omedelbart ut bland folket för att försona det. Herrens vrede har kommit lös och hemsökelsen har redan börjat.”

⁴⁷ Aron gjorde som Mose hade sagt till honom och sprang ut bland folket. Hemsökelsen hade redan börjat härja. Han lade på rökelse och skaffade försoning för dem alla ⁴⁸ och medan han stod där mitt bland levande och döda, upphörde hemsökelsen. ⁴⁹ Men då hade redan 14 700 människor hunnit dö, förutom dem som dött tillsammans med Korach.

⁵⁰ När hemsökelsen hade upphört helt, återvände Aron till Mose vid ingången till tältet.

Människorna i Nasaret vägrar att tro

(Matt 13:54-58; Luk 4:16-30)

6 Sedan lämnade Jesus platsen, och han kom till sin hemstad tillsammans med sina lärjungar. ² När det blev sabbat undervisade han i synagogan, och många som hörde honom blev förvånade och sa: ”Varifrån har han fått detta? Varifrån har han fått denna visdom, och att han kan göra sådana under med sina händer? ³ Det är ju bara snickaren, Marias son, bror till Jakob, Joses, Judas och Simon, och hans systrar bor också här hos oss.” Och så retade de sig på honom.

⁴ Då sa Jesus till dem: ”En profet blir föraktad bara i sin egen hemstad, bland sina släktingar och i sin egen familj.” ⁵ Så kunde han inte göra några under där, förutom att han botade några få sjuka genom att lägga händerna på dem. ⁶ Han förvånade sig över deras otro.

Jesus sänder ut sina tolv lärjungar

(Matt 10:1; 10:9-14; Luk 9:1-6)

Sedan vandrade Jesus runt i byarna och undervisade. ⁷ Han kallade till sig de tolv och sände ut dem två och två och gav dem makt över orena andar. ⁸ Han sa åt dem att inte ta med sig något annat på vägen än en vandringsstav, ingen mat, ingen väska och inga pengar i bältet. ⁹ Sandaler skulle de ha, och bara en skjorta.

¹⁰ ”När ni kommer in i ett hus, stanna då där tills ni fortsätter därifrån. ¹¹ Men om man på en plats inte vill ta emot er eller lyssna till er, så gå bara därifrån och skaka platsens damm av era fötter, och det får då vittna mot dem.”

¹² Så gick de iväg och förkunnade att folk skulle vända om. ¹³ Och de drev ut många onda andar och smorde många sjuka med olja^[a] och botade dem.

Johannes döparens död

(Matt 14:1-12; Luk 9:7-9)

¹⁴ Snart fick också kung Herodes höra talas om Jesus, eftersom ryktet om Jesus spreds överallt. Folk sa: ”Det är Johannes döparen som har uppstått från de döda. Det är därför sådana krafter verkar i honom.” ¹⁵ Men en del sa: ”Han är Elia^[b].” Andra sa: ”Han är en profet, precis som profeterna förr i tiden.”

¹⁶ ”Nej”, sa Herodes, när han hörde det, ”det är Johannes, han som jag lät halshugga. Han har uppstått.”

¹⁷ Herodes hade nämligen arresterat Johannes och låtit binda honom och kasta honom i fängelse på grund av Herodias, hans bror Filippos hustru, som Herodes hade gift sig med. ¹⁸ Johannes hade sagt rent ut till Herodes: ”Det är inte tillåtet för dig att leva ihop med din brors hustru.” ¹⁹ Därför hatade Herodias honom och ville döda honom, men kunde inte. ²⁰ Herodes hade innerst inne respekt för Johannes och ville skydda honom, för han visste att Johannes var en rättfärdig och helig man. När han lyssnade på Johannes kände han sig osäker, men ändå lyssnade han gärna på honom.

²¹ Till slut kom i alla fall Herodias chans. Herodes firade sin födelsedag och ställde till med en fest för hovfolket, officerarna och de förnämsta männen i Galileen. ²² Medan festen pågick kom Herodias dotter in och dansade.

Herodes och hans gäster blev mycket förtjusta, och kungen sa till flickan: ”Be mig om vad du vill, och jag ska ge det till dig.” ²³ Sedan svor han inför gästerna och upprepade: ”Ja, vad du än ber mig om ska du få, om det så är hälften av mitt rike.”

²⁴ Hon gick då ut och frågade sin mor vad hon skulle be om. Och hon svarade: ”Be om Johannes döparens huvud!”

²⁵ Flickan skyndade genast tillbaka till kungen och sa till honom: ”Jag vill ha Johannes döparens huvud på ett fat, nu genast!”

²⁶ Kungen blev mycket ledsen, men på grund av sitt löfte och för gästernas skull, lät han henne få som hon ville. ²⁷ Han gav därför order till en av sina livvakter att gå och hämta Johannes huvud. Mannen gick iväg till fängelset och halshögg Johannes ²⁸ och kom tillbaka med hans huvud på ett fat. Han gav det sedan till flickan, som i sin tur bar det till sin mor. ²⁹ Men när Johannes lärjungar hörde vad som hänt, kom de och hämtade hans kropp och lade den i en grav.