M’Cheyne Bible Reading Plan
Vandringen genom Röda havet
14 Herren sade till Mose: 2 (A) ”Säg till Israels barn att de vänder och slår läger framför Pi-Hahirot[a], mellan Migdol[b] och havet. Mitt emot Baal-Sefon[c] ska ni slå läger vid havet. 3 Farao kommer att säga att Israels barn har gått vilse i landet, instängda av öknen. 4 Och jag ska göra faraos hjärta hårt så att han förföljer dem. Jag ska förhärliga mig på farao och hela hans här, så att egyptierna förstår att jag är Herren.” Och de gjorde så.
5 När man berättade för kungen i Egypten att folket hade flytt, förändrades faraos och hans tjänares inställning till folket och de sade: ”Vad har vi gjort? Vi släppte israeliterna så att de inte tjänar oss mer!” 6 Och han lät spänna för sina vagnar och tog med sig sitt folk. 7 Han tog sexhundra utvalda vagnar och alla andra vagnar som fanns i Egypten och ledande krigsmän på var och en av dem. 8 (B) Och Herren gjorde faraos, den egyptiske kungens, hjärta hårt så att han förföljde Israel när hela folket drog ut med upplyft hand. 9 Egyptierna, alla faraos hästar, vagnar och ryttare och hela hans här, förföljde dem och hann upp dem där de slagit läger vid havet nära Pi-Hahirot, mitt emot Baal-Sefon.
10 När farao närmade sig, lyfte Israels barn blicken och fick se egyptierna som kom tågande efter dem. Israels barn blev mycket förskräckta och ropade till Herren. 11 (C) Och de sade till Mose: ”Fanns det inga gravar i Egypten, eftersom du har fört oss hit för att dö i öknen? Vad har du gjort mot oss? Varför förde du oss ut ur Egypten? 12 Var det inte det vi sade till dig i Egypten? Vi sade: Låt oss vara, så att vi får tjäna egyptierna. Det hade varit bättre för oss att tjäna egyptierna än att dö här i öknen.” 13 Mose svarade folket: ”Var inte rädda! Stanna upp och bevittna den frälsning som Herren i dag ska ge er. Så som ni ser egyptierna i dag ska ni aldrig någonsin se dem igen. 14 (D) Herren ska strida för er, och ni ska hålla er stilla.
15 Sedan sade Herren till Mose: ”Varför ropar du till mig? Säg till Israels barn att de ska dra vidare. 16 (E) Lyft din stav och räck ut handen över havet och klyv det, så att Israels barn kan gå rakt genom havet på torr mark. 17 Se, jag ska förhärda egyptiernas hjärtan så att de följer efter dem, och jag ska förhärliga mig på farao och hela hans här, på hans vagnar och ryttare. 18 Egyptierna ska inse att jag är Herren när jag förhärligar mig på farao, på hans vagnar och ryttare.”
19 (F) Guds ängel, som hade gått framför Israels här, flyttade sig nu och gick bakom dem. Molnpelaren som hade gått framför dem flyttade sig och tog plats bakom dem, 20 så att den kom mellan egyptiernas här och israeliternas. Molnet var där med mörker, samtidigt som det lyste upp natten. Under hela natten kunde den ena hären inte komma nära den andra.
21 (G) Och Mose räckte ut handen över havet, och Herren drev då undan havet genom en stark östanvind som blåste hela natten. Han gjorde havet till torrt land, och vattnet klövs itu. 22 (H) Israels barn gick rakt genom havet på torr mark, medan vattnet stod som en mur till höger och vänster om dem. 23 Och egyptierna förföljde dem, alla faraos hästar, vagnar och ryttare, och kom efter dem ut till mitten av havet.
24 Men vid morgonväkten[d] såg Herren ner från pelaren av eld och moln på egyptiernas här och förvirrade den. 25 Han lät hjulen på deras vagnar lossna[e] så att det blev svårt för dem att komma fram. Då sade egyptierna: ”Vi måste fly för Israel! Herren strider för dem mot Egypten.”
26 Och Herren sade till Mose: ”Räck ut handen över havet så att vattnet vänder tillbaka över egyptierna, över deras vagnar och ryttare.” 27 Då räckte Mose ut handen över havet, och mot morgonen återvände vattnet till sin vanliga plats. Egyptierna flydde men möttes av det, och Herren strödde ut dem mitt i havet. 28 (I) Vattnet vände tillbaka och täckte vagnarna och ryttarna och hela faraos här[f] som hade kommit efter dem ut i havet. Inte en enda av dem kom undan.
29 Men Israels barn gick rakt[g] genom havet på torr mark, och vattnet stod som en mur till höger och till vänster om dem. 30 Så frälste Herren den dagen Israel från egyptiernas hand, och Israel såg egyptierna ligga döda på havets strand. 31 När Israels barn såg den stora makt som Herren hade visat mot egyptierna, fruktade folket Herren. Och de trodde på Herren och på hans tjänare Mose.
Förförelser, synd och förlåtelse
17 (A) Jesus sade till sina lärjungar: "Förförelserna måste komma, men ve den genom vilken de kommer! 2 Det hade varit bättre för honom att få en kvarnsten hängd om halsen och bli kastad i havet än att han förleder en av dessa små.
3 (B) Var på er vakt! Om din broder syndar, så tillrättavisa honom, och om han ångrar sig, så förlåt honom. 4 Även om han syndar mot dig sju gånger om dagen och kommer tillbaka till dig sju gånger och säger: Jag ångrar mig, så ska du förlåta honom."
Tro och tjänst
5 Då sade apostlarna till Herren: "Ge oss mer tro!" 6 (C) Herren svarade: "Om ni har tro, bara som ett senapskorn[a], ska ni kunna säga till det här mullbärsträdet: Ryck upp dig med rötterna och plantera dig i havet! Och det skulle lyda er.
7 Om någon av er har en tjänare som plöjer eller vallar får, säger han då när tjänaren kommer hem från marken: Kom nu och sätt dig till bords? 8 Säger han inte snarare: Laga något till kvällsmat åt mig, och fäst upp dina kläder och passa upp mig medan jag äter och dricker. Sedan kan du själv äta och dricka. 9 Inte tackar han tjänaren för att han gjorde det han fick i uppdrag? 10 På samma sätt ska också ni säga, när ni har gjort allt som ni fått i uppdrag: Vi är odugliga tjänare. Vi har bara gjort vår plikt."
De tio spetälska
11 (D) På sin vandring mot Jerusalem tog Jesus vägen mellan Samarien och Galileen[b]. 12 (E) När han var på väg in i en by möttes han av tio spetälska män. De stannade på avstånd 13 och ropade: "Jesus, Mästare, förbarma dig över oss!" 14 (F) Han såg dem och sade till dem: "Gå och visa er för prästerna[c]." Och medan de var på väg dit, blev de rena.
15 När en av dem såg att han var botad, vände han tillbaka och prisade Gud med hög röst 16 och föll ner på sitt ansikte för Jesu fötter och tackade honom. Han var samarier.[d] 17 Jesus frågade honom: "Blev inte alla tio rena? Var är de nio andra? 18 Fanns det ingen som vände tillbaka för att ge Gud äran utom den här främlingen?" 19 Och han sade till honom: "Res dig och gå. Din tro har frälst dig."
Guds rikes ankomst
20 (G) Då Jesus blev tillfrågad av fariseerna om när Guds rike skulle komma, svarade han: "Guds rike kommer inte så att man kan se det med ögonen. 21 Ingen ska kunna säga: Se, här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är mitt ibland er[e]."
22 (H) Till lärjungarna sade han: "Det ska komma en tid då ni längtar efter att få se en enda av Människosonens dagar, men ni kommer inte att få det. 23 (I) Man ska säga till er: Se, där är han! eller: Här är han. Men gå inte dit och följ inte med. 24 För liksom blixten flammar till och lyser från himlens ena ände till den andra, så ska Människosonen vara på sin dag. 25 (J) Men först måste han lida mycket och bli förkastad av det här släktet.
26 (K) Så som det var på Noas tid, så ska det vara under Människosonens dagar. 27 Folk åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken. Då kom floden och gjorde slut på dem alla. 28 (L) På samma sätt var det på Lots tid[f]: de åt och drack, köpte och sålde, planterade och byggde, 29 (M) men den dag då Lot lämnade Sodom regnade eld och svavel från himlen och gjorde slut på dem alla. 30 På samma sätt ska det bli den dag då Människosonen uppenbarar sig.
31 (N) Den dagen ska den som är uppe på taket och har sina saker i huset inte gå ner och hämta dem. På samma sätt ska den som är ute på åkern inte återvända hem. 32 (O) Tänk på Lots hustru! 33 (P) Den som försöker bevara sitt liv ska mista det, men den som mister sitt liv, han ska rädda det.
34 (Q) Jag säger er: Den natten ska två ligga i samma säng. Den ene ska tas med och den andre lämnas kvar. 35 Två kvinnor ska mala[g] tillsammans. Den ena ska tas med och den andra lämnas kvar."[h] 37 (R) De frågade honom: "Var då, Herre?" Han svarade dem: "Där kroppen ligger, där samlas gamarna."
Elihus tal (Kap 32-37)
32 De tre männen slutade nu svara Job, eftersom han var rättfärdig i sina egna ögon.
2 (A) Men Elihu,[a] Barakels son från Bus[b], av Rams släkt, blev upprörd. Han blev upprörd mot Job för att denne menade sig ha rätt mot Gud, 3 och han blev upprörd mot Jobs tre vänner för att de inte fann något svar och ändå dömde Job skyldig.
4 Elihu hade väntat med att tala till Job eftersom de andra var äldre än han. 5 Men när Elihu insåg att de tre männen inte hade något mer att säga blev han upprörd. 6 Då tog Elihu, Barakels son, från Bus till orda. Han sade:
Jag är ung till åldern,
och ni är gamla.
Därför var jag rädd och vågade inte
lägga fram min mening för er.
7 (B) Jag tänkte: ”Åldern ska tala
och de många åren
förkunna vishet.”
8 (C) Men det beror på anden
i människan,
den Allsmäktiges livsfläkt
ger henne förstånd.
9 (D) Det är inte åldern som ger vishet
eller bara gamla som förstår
vad som är rätt.
10 Därför säger jag: Lyssna på mig!
Också jag vill lägga fram
min mening.
11 Se, jag väntade på era ord,
jag lyssnade efter era insikter
när ni sökte finna de rätta orden.
12 Jag lyssnade uppmärksamt på er,
men se,
ingen kunde motbevisa Job,
ingen kunde ge honom
svar på tal.
13 Svara nu inte: ”Vi möttes av vishet.
Gud kan besegra honom,
inte människor.”
14 Hans ord var inte riktade mot mig,
och jag ska inte bemöta honom
med era argument.
15 De är bestörta och svarar inte mer,
de har tappat talförmågan.
16 Skulle jag vänta
när de inget säger,
när de står där utan svar?
17 Också jag vill ta till orda,
också jag vill säga min mening,
18 (E) för jag är uppfylld av ord,
anden inom mig tvingar mig.
19 Se, mitt inre är som instängt vin[c],
som en ny vinlägel nära att brista.
20 Därför måste jag tala och få lättnad,
jag vill öppna mina läppar
och svara.
21 Jag ska inte vara partisk mot någon
och inte smickra någon människa.
22 Smicker vill jag inte veta av,
annars kunde min skapare
strax rycka bort mig.
2 Jag hade nämligen bestämt mig för att inte komma och göra er sorgsna igen. 2 För om jag gör er sorgsna, vem kan då göra mig glad om inte just den jag gjort sorgsen? 3 (A) Jag skrev[a] som jag gjorde för att inte behöva komma och få sorg av dem som skulle ge mig glädje, för jag litade på att min glädje är allas er glädje. 4 (B) Det var i djup nöd och hjärtats ångest, med många tårar, som jag skrev till er – inte för att göra er sorgsna utan för att ni skulle förstå vilken kärlek jag har till just er.
5 (C) Om en viss person har orsakat sorg, så är det inte mig han har gett sorg utan i viss mån er alla, för att inte säga för mycket. 6 Det räcker med det straff han har fått av de flesta. 7 (D) Nu får ni i stället förlåta och trösta honom så att han inte går under i sin djupa sorg. 8 (E) Därför uppmanar jag er att bemöta honom med kärlek.
9 När jag skrev till er var det också för att se om ni skulle bestå provet och vara lydiga i allt. 10 Den som ni förlåter, förlåter också jag. Och det jag har förlåtit, om jag haft något att förlåta, det har jag gjort inför Kristi ansikte för er skull, 11 (F) för att vi inte ska bli överlistade av Satan. Hans avsikter känner vi till.
I Kristi segertåg
12 (G) När jag kom till Troas[b] för att predika Kristi evangelium hade Herren öppnat en dörr för mig. 13 (H) Ändå fick jag ingen ro i min ande när jag inte fann min broder Titus[c] där, så jag tog avsked av dem och reste till Makedonien.
14 (I) Men vi tackar Gud, som ständigt för oss fram i Kristi segertåg och sprider sin kunskaps doft[d] genom oss överallt. 15 (J) Vi är en Kristi väldoft inför Gud bland dem som blir frälsta och bland dem som går förlorade: 16 (K) för några en doft av död till död, för andra en doft av liv till liv. Vem räcker till för det här? 17 (L) Vi är inte som de flesta, som förfalskar Guds ord för egen vinning. Nej, i Kristus predikar vi med rent sinne inför Gud det som kommer från Gud.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation