M’Cheyne Bible Reading Plan
3 Dessa voro de söner som föddes åt David i Hebron: Amnon, den förstfödde, av Ahinoam från Jisreel; Daniel, den andre, av Abigail från Karmel;
2 Absalom, den tredje, son till Maaka, som var dotter till Talmai, konungen i Gesur; Adonia, den fjärde, Haggits son;
3 Sefatja, den femte, av Abital; Jitream, den sjätte, av hans hustru Egla.
4 Dessa sex föddes åt honom i Hebron, där han regerade i sju år och sex månader. I Jerusalem åter regerade han i trettiotre år.
5 Och dessa söner föddes åt honom i Jerusalem: Simea, Sobab, Natan och Salomo, tillsammans fyra, av Bat-Sua, Ammiels dotter;
6 vidare Jibhar, Elisama, Elifelet,
7 Noga, Nefeg, Jafia,
8 Elisama, Eljada och Elifelet, tillsammans nio.
9 Detta var alla Davids söner, förutom sönerna med bihustrurna; och Tamar var deras syster.
10 Salomos son var Rehabeam. Hans son var Abia; hans son var Asa; hans son var Josafat.
11 Hans son var Joram; hans son var Ahasja; hans son var Joas.
12 Hans son var Amasja; hans son var Asarja; hans son var Jotam.
13 Hans son var Ahas; hans son var Hiskia; hans son var Manasse.
14 Hans son var Amon; hans son var Josia.
15 Josias söner voro Johanan den förstfödde, Jojakim, den andre, Sidkia, den tredje, Sallum, den fjärde.
16 Jojakims söner voro hans son Jekonja och dennes son Sidkia.
17 Jekonjas söner voro Assir och dennes son Sealtiel,
18 vidare Malkiram, Pedaja, Senassar, Jekamja, Hosama och Nedabja.
19 Pedajas söner voro Serubbabel och Simei. Serubbabels söner voro Mesullam och Hananja, och deras syster var Selomit,
20 vidare Hasuba, Ohel, Berekja, Hasadja och Jusab-Hesed, tillsammans fem.
21 Hananjas söner voro Pelatja och Jesaja, vidare Refajas söner, Arnans söner, Obadjas söner och Sekanjas söner.
22 Sekanjas söner voro Semaja, Semajas söner voro Hattus, Jigeal, Baria, Nearja och Safat, tillsammans sex.
23 Nearjas söner voro Eljoenai, Hiskia och Asrikam, tillsammans tre.
24 Eljoenais söner voro Hodauja, Eljasib, Pelaja, Ackub, Johanan, Delaja och Anani, tillsammans sju.
4 Judas söner voro Peres, Hesron, Karmi, Hur och Sobal.
2 Och Reaja, Sobals son, födde Jahat, och Jahat födde Ahumai och Lahad. Dessa voro sorgatiternas släkter.
3 Och dessa voro Abi-Etams söner: Jisreel, Jisma och Jidbas, och deras syster hette Hasselelponi,
4 vidare Penuel, Gedors fader, och Eser, Husas fader. Dessa voro söner till Hur, Efratas förstfödde, Bet-Lehems fader.
5 Och Ashur, Tekoas fader, hade två hustrur, Helea och Naara.
6 Naara födde åt honom Ahussam, Hefer, Timeni och ahastariterna. Dessa voro Naaras söner.
7 Och Heleas söner voro Seret, Jishar och Etnan.
8 Och Kos födde Anub och Hassobeba, så ock Aharhels, Harums sons, släkter.
9 Men Jaebes var mer ansedd än sina bröder; hans moder hade givit honom namnet Jaebes, i det hon sade: »Jag har fött honom med smärta.»
10 Och Jaebes åkallade Israels Gud och sade: »O att du ville välsigna mig och utvidga mitt område och låta din hand vara med mig! O att du ville avvända vad ont är, så att jag sluppe att känna någon smärta!» Och Gud lät det ske, som han begärde.
11 Och Kelub, Suhas broder, födde Mehir; han var Estons fader.
12 Och Eston födde Bet-Rafa, Pasea och Tehinna, Ir-Nahas' fader. Dessa voro männen från Reka.
13 Och Kenas söner voro Otniel och Seraja. Otniels söner voro Hatat.
14 Och Meonotai födde Ofra. Och Seraja födde Joab, fader till Timmermansdalens släkt, ty dessa voro timmermän.
15 Och Kalebs, Jefunnes sons, söner voro Iru, Ela och Naam, så ock Elas söner och Kenas.
16 Och Jehallelels söner voro Sif och Sifa, Tirja och Asarel.
17 Och Esras son var Jeter, vidare Mered, Efer och Jalon. Och kvinnan blev havande och födde Mirjam, Sammai och Jisba, Estemoas fader.
18 Och hans judiska hustru födde Jered, Gedors fader, och Heber, Sokos fader, och Jekutiel, Sanoas fader. Men de andra voro söner till Bitja, Faraos dotter, som Mered hade tagit till hustru.
19 Och söner till Hodias hustru, Nahams syster, voro Kegilas fader, garmiten, och maakatiten Estemoa.
20 Och Simons söner voro Amnon och Rinna, Ben-Hanan och Tilon. Och Jiseis söner voro Sohet och Sohets son.
21 Söner till Sela, Judas son, voro Er, Lekas fader, och Laeda, Maresas fader, och de släkter som tillhörde linnearbetarnas hus, av Asbeas hus,
22 vidare Jokim och männen i Koseba samt Joas och Saraf, som blevo herrar över Moab, så ock Jasubi-Lehem. Men detta tillhör en avlägsen tid.
23 Dessa voro krukmakarna och invånarna i Netaim och Gedera; de bodde där hos konungen och voro i hans arbete.
24 Simeons söner voro Nemuel och Jamin, Jarib, Sera och Saul.
25 Hans son var Sallum; hans son var Mibsam; hans son var Misma.
26 Mismas söner voro hans son Hammuel, dennes son Sackur och dennes son Simei.
27 Och Simei hade sexton söner och sex döttrar; men hans bröder hade icke många barn. Och deras släkt i sin helhet förökade sig icke så mycket som Juda barn.
28 Och de bodde i Beer-Seba, Molada och Hasar-Sual,
29 i Bilha, i Esem och i Tolad,
30 i Betuel, i Horma och i Siklag,
31 i Bet-Markabot, i Hasar-Susim, i Bet-Birei och i Saaraim. Dessa voro deras städer, till dess att David blev konung.
32 Och deras byar voro Etam och Ain, Rimmon, Token och Asan -- fem städer;
33 därtill alla deras byar, som lågo runt omkring dessa städer, ända till Baal. Dessa voro deras boningsorter; och de hade sitt särskilda släktregister.
34 Vidare: Mesobab, Jamlek och Josa, Amasjas son,
35 och Joel och Jehu, son till Josibja, son till Seraja, son till Asiel,
36 och Eljoenai, Jaakoba, Jesohaja, Asaja, Adiel, Jesimiel och Benaja,
37 så ock Sisa, son till Sifei, son till Allon, son till Jedaja, son till Simri son till Semaja.
38 Dessa nu nämnda voro hövdingar i sina släkter, och deras familjer utbredde sig och blevo talrika.
39 Och de drogo fram mot Gedor, ända till östra sidan av dalen, för att söka bete för sin boskap.
40 Och de funno fett och gott bete, och landet hade utrymme nog, och där var stilla och lugnt, ty de som förut bodde där voro hamiter.
41 Men dessa som här hava blivit upptecknade vid namn kommo i Hiskias, Juda konungs, tid och förstörde deras tält och slogo de meiniter som funnos där och gåvo dem till spillo, så att de nu icke mer äro till, och bosatte sig i deras land; ty där fanns bete för deras boskap.
42 Och av dem, av Simeons barn, drogo fem hundra man till Seirs bergsbygd; och Pelatja, Nearja, Refaja och Ussiel, Jiseis söner, stodo i spetsen för dem.
43 Och de slogo den sista kvarlevan av amalekiterna; sedan bosatte de sig där och bo där ännu i dag.
9 Nu hade visserligen också det förra förbundet sina gudstjänststadgar och sin jordiska helgedom.
2 Ty i tabernaklet inrättades ett främre rum, vari stodo ljusstaken och bordet med skådebröden; och detta rum kallas »det heliga».
3 Men bakom den andra förlåten var ett annat rum i tabernaklet, ett som kallas »det allraheligaste»,
4 med ett gyllene rökelsealtare och förbundets ark, på alla sidor överdragen med guld. I denna förvarades ett gyllene ämbar med mannat, så ock Arons stav, som hade grönskat, och därtill förbundets tavlor.
5 Därovanpå stodo härlighetskeruber, som överskyggde nådastolen. Men om vart särskilt av dessa föremål är nu icke tillfälle att tala.
6 Så blev detta inrättat. Och i det främre tabernakelrummet gå prästerna ständigt in och förrätta vad som hör till gudstjänsten,
7 men i det andra går allenast översteprästen in en gång om året, och då aldrig utan blod; och han frambär blodet för sig själv och för folkets ouppsåtliga synder.
8 Därmed giver den helige Ande till känna att vägen till det allraheligaste ännu icke har blivit uppenbarad, så länge det främre tabernakelrummet fortfarande äger bestånd.
9 Ty detta är en sinnebild som avser den nuvarande tiden, och i enlighet härmed frambäras gåvor och offer, vilka dock icke kunna fullkomna, efter samvetets krav, den som förrättar sin gudstjänst,
10 utan allenast äro utvärtes stadgar -- de såväl som föreskrifterna om mat och dryck och allahanda tvagningar -- stadgar pålagda intill dess tiden vore inne för en bättre ordning.
11 Men Kristus kom såsom överstepräst för det tillkommande goda; och genom det större och fullkomligare tabernakel som icke är gjort med händer, det är, som icke tillhör den skapelse som nu är,
12 gick han, icke med bockars och kalvars blod, utan med sitt eget blod, en gång för alla in i det allraheligaste och vann en evig förlossning.
13 Ty om redan blod av bockar och tjurar och aska av en ko, stänkt på dem som hava blivit orenade, helgar till utvärtes renhet,
14 huru mycket mer skall icke Kristi blod -- då han nu genom evig ande har framburit sig själv såsom ett felfritt offer åt Gud -- rena våra samveten från döda gärningar till att tjäna den levande Guden!
15 Så är han medlare för ett nytt förbund, på det att de som voro kallade skulle få det utlovade eviga arvet, därigenom att en led döden till förlossning ifrån överträdelserna under det förra förbundet.
16 Ty där ett testamente finnes, där måste det styrkas att den som har gjort testamentet är död.
17 Först genom döden bliver ju ett testamente giltigt, varemot det icke äger gällande kraft, så länge den som har gjort det ännu lever.
18 Därför har icke heller det förra förbundet blivit invigt utan blod.
19 Ty sedan alla buden, såsom de lyda i lagen, hade blivit av Moses kungjorda för allt folket, tog han blod av kalvar och bockar, tillika med vatten och röd ull och isop, och bestänkte såväl själva boken som allt folket
20 och sade: »Detta är förbundets blod, det förbunds som Gud har stadgat för eder.»
21 Likaledes stänkte han ock blod på tabernaklet och på alla de ting som hörde till gudstjänsten.
22 Så renas enligt lagen nästan allting med blod, och utan att blod utgjutes gives ingen förlåtelse.
23 Alltså var det nödvändigt att avbilderna av de himmelska tingen renades genom sådana medel; men de himmelska tingen själva måste renas genom bättre offer än dessa.
24 Ty Kristus har icke gått in i ett allraheligaste som är gjort med händer, och som allenast är en efterbildning av det sannskyldiga, utan han har gått in i själva himmelen, för att nu träda fram inför Guds ansikte, oss till godo.
25 Ej heller har han gått ditin, för att många gånger offra sig själv, såsom översteprästen år efter år går in i det allraheligaste, med blod som icke är hans eget.
26 Han hade annars måst lida många gånger allt ifrån världens begynnelse. I stället har han uppenbarats en enda gång, nu vid tidernas ände, för att genom offret av sig själv utplåna synden.
27 Och såsom det är människorna förelagt att en gång dö och sedan dömas,
28 så skall Kristus, sedan han en gång har blivit offrad för att bära mångas synder, för andra gången, utan synd, låta sig ses av dem som bida efter honom, till frälsning. förbund.
3 Hören följande ord, som HERREN har talat mot eder, I Israels barn, ja, mot hela det släkte som jag har fört upp ur Egyptens land. Så har han sagt:
2 Eder allena har jag utvalt bland alla släkter på jorden; därför skall jag ock hemsöka på eder alla edra missgärningar.
3 Färdas väl två tillsammans, utan att de hava blivit ense därom?
4 Ryter ett lejon i skogen, om det ej har funnit något rov? Upphäver ett ungt lejon sin röst i kulan, utan att det har tagit ett byte?
5 Faller en fågel i snaran på marken, om intet garn har blivit utlagt för den? Springer snaran upp från marken, utom när den gör någon fångst?
6 Eller stöter man i basun i en stad, utan att folket förskräckes? Eller drabbas en stad av något ont, utan att HERREN har skickat det?
7 Sannerligen, Herren, HERREN gör alls intet utan att hava uppenbarat sitt råd för sina tjänare profeterna.
8 När lejonet ryter, vem skulle då icke frukta? När Herren, HERREN talar, vem skulle då icke profetera?
9 Ropen ut över Asdods palatser och över palatsen i Egyptens land; sägen: Församlen eder till Samarias berg, och sen huru stor förvirring där råder, och huru man övar förtryck därinne.
10 Man förstår icke där att göra vad rätt är, säger HERREN; man hopar våld och fördärv i sina palats.
11 Därför säger Herren, HERREN så: Trångmål skall komma och omvärva landet, ditt starka fäste skall du mista, det skall störtas ned; och dina palats skola varda utplundrade.
12 Så säger HERREN: Likasom när en herde ur lejonets gap räddar allenast ett par benpipor eller snibben av ett öra, så skola Israels barn bliva räddade, desamma som nu i Samaria sitta i sina soffors hörn och på sina bäddars sidendamast.
13 Hören och betygen inför Jakobs hus, säger Herren, HERREN, härskarornas Gud:
14 Den dag då jag på Israel hemsöker dess överträdelser, då skall jag ock hemsöka Betels altaren, så att altarhornen bliva avhuggna och falla till jorden.
15 Och jag skall slå ned både vinterhus och sommarhus, och elfenbenshusen skola bliva förstörda, ja, en myckenhet av hus skall då få en ände, säger HERREN.
146 Halleluja! Lova HERREN, min själ.
2 Jag vill lova HERREN, så länge jag lever, jag vill lovsjunga min Gud, så länge jag är till.
3 Förliten eder icke på furstar, icke på en människoson, han kan icke hjälpa.
4 Hans ande måste sin väg, han vänder tillbaka till den jord varav han är kommen; då varda hans anslag om intet.
5 Säll är den vilkens hjälp är Jakobs Gud, den vilkens hopp står till HERREN, hans Gud,
6 till honom som har gjort himmelen och jorden och havet och allt vad i dem är, till honom som håller tro evinnerligen,
7 som skaffar rätt åt de förtryckta, som giver bröd åt de hungrande. HERREN löser de fångna,
8 HERREN öppnar de blindas ögon, HERREN upprättar de nedböjda, HERREN älskar de rättfärdiga,
9 HERREN bevarar främlingar, faderlösa och änkor uppehåller han; men de ogudaktigas väg vänder han i villa.
10 HERREN är konung evinnerligen, din Gud, Sion, från släkte till släkte. Halleluja!
147 Halleluja! Ja, det är gott att lovsjunga vår Gud, ja, det är ljuvligt; lovsång höves oss.
2 HERREN är den som bygger upp Jerusalem, Israels fördrivna samlar han tillhopa.
3 Han helar dem som hava förkrossade hjärtan, och deras sår förbinder han.
4 Han bestämmer stjärnornas mängd, han nämner dem alla vid namn.
5 Vår Herre är stor och väldig i kraft, hans förstånd har ingen gräns.
6 HERREN uppehåller de ödmjuka, men de ogudaktiga slår han till jorden.
7 Höjen sång till HERREN med tacksägelse, lovsjungen vår Gud till harpa,
8 honom som betäcker himmelen med moln, honom som bereder regn åt jorden, honom som låter gräs skjuta upp på bergen,
9 honom som giver föda åt djuren, åt korpens ungar som ropa.
10 Han har icke sin lust i hästens styrka, hans behag står ej till mannens snabbhet.
11 HERRENS behag står till dem som frukta honom, till dem som hoppas på hans nåd.
12 Jerusalem, prisa HERREN; Sion, lova din Gud.
13 Ty han har gjort bommarna för dina portar fasta; han har välsignat dina barn i dig.
14 Han skaffar dina gränser frid, han mättar dig med bästa vete.
15 Han låter sitt tal gå ut till jorden, hans ord löper åstad med hast.
16 Han låter snö falla såsom ull, rimfrost strör han ut såsom aska.
17 Han kastar sitt hagel såsom smulor; vem kan bestå för hans frost?
18 Åter sänder han sitt ord, då smälter det frusna; sin vind låter han blåsa, då strömmar vatten.
19 Han har förkunnat för Jakob sitt ord, för Israel sina stadgar och rätter.
20 Så har han icke gjort för något hednafolk; och hans rätter, dem känna de icke. Halleluja!