M’Cheyne Bible Reading Plan
Allt förstfött tillhör Herren
13 Herren talade till Mose: 2 ”Helga allt förstfött åt mig, varje förstfödd son som kommer ur moderlivet bland israeliterna, liksom varje förstfött djur av hankön. De ska tillhöra mig.”
3 Då sa Mose till folket: ”Det här är en dag som ni alltid ska komma ihåg, den dag då ni lämnade Egypten och slaveriet. Det var ju med mäktig hand som Herren ledde er ut därifrån. Inget syrat ska ätas då. 4 Det är alltså på den här dagen i månaden aviv[a] ni tågar ut. 5 När Herren har fört dig in i kanaanéernas, hettiternas, amoréernas, hivéernas och jevuséernas land, det land som han med ed lovade dina förfäder att ge dig och som flyter av mjölk och honung, då ska du fira denna högtid i denna månad. 6 Under sju dagar ska du äta ojäst bröd. På den sjunde dagen ska det sedan hållas en stor fest till Herrens ära. 7 Alla de sju dagarna ska du äta osyrat bröd; det får inte heller finnas något jäst i ditt hem eller någon annanstans inom landets gränser.
8 Då ska du berätta för din son: ’Jag gör så här på grund av det som Herren gjorde för mig när jag lämnade Egypten.’ 9 Likt ett märke på handen eller pannan[b] ska detta påminna dig om Herrens lag, som alltid ska vara på dina läppar, för Herren förde dig ut ur Egypten med stark hand.
10 Håll alltså denna stadga varje år vid den bestämda tiden. 11 När Herren sedan för dig in i kanaanéernas land som han med ed lovade dig och dina fäder, och som han då ska ge åt dig, 12 ska du ge Herren den förstfödde som kommer ur moderlivet, liksom allt förstfött av hankön bland boskapen ska tillhöra Herren. 13 En förstfödd åsna kan man lösa ut med ett får, men om du inte vill lösa ut den ska du bryta nacken av åsnefölet. Varje förstfödd son måste du däremot lösa ut.
14 När din son i framtiden frågar: ’Vad betyder allt det här?’ ska du säga: ’Herren ledde oss med mäktig hand ut ur Egypten, ur slaveriet. 15 Farao vägrade envist att släppa oss, och därför dödade Herren allt förstfött i hela Egypten, både bland människor och djur. Det är därför jag nu offrar allt förstfött av hankön som kommer ur moderlivet till Herren. Men varje förstfödd son löser jag ut.’ 16 Likt ett märke på handen eller pannan ska denna högtid vara en påminnelse om att Herren med sin mäktiga hand ledde oss ut ur Egypten.”
Molnpelaren och eldpelaren
17 När farao slutligen släppte folket, förde Gud dem inte genom filistéernas land trots att detta hade varit genaste vägen. Gud tänkte att folket kunde ändra sig om ett krig skulle hota och vilja vända tillbaka till Egypten. 18 Gud ledde dem därför en annan väg som gick genom öknen mot Sävhavet. Israeliterna var ordnade som en armé när de lämnade Egypten.
19 Mose hade tagit med sig Josefs ben. Josef hade nämligen tagit en ed av israeliterna: ”När Gud tar sig an er, ska ni föra med er mina ben härifrån.”
20 När de lämnat Suckot slog de läger i Etam, just där öknen började. 21 Herren ledde dem i en molnpelare om dagen för att visa dem vägen och med en eldpelare om natten för att lysa dem. På så sätt kunde de vandra både dag och natt, 22 för molnpelaren gick ständigt framför dem om dagen liksom eldpelaren om natten.
Liknelsen om den oärliga förvaltaren
16 Till sina lärjungar sa Jesus också: ”En rik man hade en förvaltare som skötte hans affärer, men ett rykte började spridas om att mannen förskingrade hans pengar.
2 Arbetsgivaren kallade därför till sig mannen och sa: ’Vad är det jag hör om dig? Gör i ordning din redovisning, för jag tänker avskeda dig.’
3 Förvaltaren tänkte då för sig själv: ’Vad ska jag göra om jag måste sluta som förvaltare hos min herre? Gräva orkar jag inte, och tigga skäms jag för. 4 Men nu har jag en idé, så att folk tar emot mig i sina hus när jag måste lämna mitt arbete.’
5 Sedan bjöd han in alla dem som var skyldiga hans arbetsgivare pengar, och började diskutera med dem en efter en. Han frågade den förste: ’Hur mycket är du skyldig?’
6 ’Hundra krus olja’, svarade mannen.
Då sa förvaltaren: ’Här är skuldebrevet. Ta det, sätt dig och skriv snabbt femtio krus istället.’
7 Sedan frågade han nästa person: ’Och hur mycket är du skyldig honom?’
’Hundra tunnor vete’, svarade han.
’Här’, sa förvaltaren, ’ta ditt skuldebrev och skriv åttio tunnor istället!’
8 Herren berömde den oärliga förvaltaren för hans slughet.[a] Den här tidsålderns människor är nämligen slugare mot sina egna, än vad ljusets människor är. 9 Ja, jag säger er: använd den ohederlige mammon till att skaffa er vänner som välkomnar er i de eviga boningarna den dag då mammon sviker.
10 Den som är ärlig i småsaker kommer att vara ärlig när det gäller stora saker. Fuskar man i småsaker, kommer man också att fuska när det gäller stora saker.
11 Men om ni inte är trogna i fråga om den ohederlige mammon, vem vill då låta er ta hand om det som verkligen är något värt? 12 Och om ni inte är trogna när det gäller andra människors egendom, vem vill då ge er något att äga? 13 Ingen tjänare kan tjäna två herrar, för antingen kommer han att hata den förste och älska den andre, eller att hålla sig till den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna Gud och mammon samtidigt.”
14 När fariseerna hörde detta hånade de Jesus, för de var mycket glada för pengar. 15 Men Jesus sa till dem: ”Ni vill framstå som rättfärdiga inför människorna, men Gud känner era hjärtan. Det som människor värderar högt, avskyr Gud.
En ny tid, men Moses lag gäller fortfarande
(Matt 11:12-13; 5:18; 5:31-32)
16 Lagens och profeternas tid rådde fram till Johannes. Sedan dess förkunnas evangeliet om Guds rike, och alla tränger på för att komma in där. 17 Men det är lättare för himlen och jorden att förgås än att en enda prick i lagen försvinner. 18 Den som skiljer sig från sin hustru och gifter om sig med en annan, han är otrogen.[b] Och den som gifter sig med en frånskild kvinna begår äktenskapsbrott.
Liknelsen om den rike mannen och Lasaros
19 Det var en gång en rik man, som var klädd i purpur och fint linne och varje dag levde i lyx och överflöd. 20 Samtidigt låg en tiggare som hette Lasaros vid hans port, full av sår. 21 Lasaros längtade efter att få några rester från den rike mannens bord. Hundarna kom till och med och slickade hans sår. 22 Till slut dog tiggaren och fördes av änglarna till platsen vid Abrahams sida. Den rika mannen dog också och blev begravd. 23 När han slog upp sina ögon i dödsriket[c], där han plågades, såg han Abraham långt borta, och Lasaros vid hans sida. 24 ’Fader Abraham’, ropade han, ’förbarma dig över mig! Skicka Lasaros hit för att doppa fingertoppen i vatten och svalka min tunga. Jag plågas svårt i dessa lågor.’
25 Men Abraham sa till honom: ’Mitt barn, kom ihåg att du under din livstid fick allt det goda, medan Lasaros fick det onda. Nu är han här för att tröstas, medan du får plågas. 26 Dessutom finns det en stor klyfta som skiljer oss åt. Ingen härifrån kan ta sig över till er, och ingen från er kan heller komma över hit.’
27 Då sa den rika mannen: ’Fader, jag ber dig, skicka honom då åtminstone hem till min far, 28 till mina fem bröder, för att varna dem för detta plågornas ställe, så att de slipper komma hit.’
29 Men Abraham sa: ’De har Mose och profeterna som de kan lyssna till.’
30 Den rika mannen svarade: ’Nej, fader Abraham, men om någon kommer till dem från de döda, då vänder de om!’
31 Men Abraham sa: ’Om de inte vill lyssna till Mose och profeterna, så kommer de inte att bli övertygade ens om någon uppstår från de döda.’ ”
Job avslutar sitt försvarstal
31 Jag slöt ett förbund med mina ögon
att aldrig titta efter en flicka.
2 Vad finns det för lott att vänta från Gud i höjden,
vilken del från den Väldige där ovan?
3 Katastrof väntar ju den onde,
olycka den som gör orätt.
4 Ser han inte mina vägar?
Räknar han inte varje steg jag tar?
5 Har jag vandrat i falskhet,
skyndat fram på svekets väg?
6 Låt Gud väga mig på en korrekt våg
så att han vet att jag är fläckfri.
7 Om mina steg har vikit av ifrån vägen,
om det mina ögon sett har förlett mitt hjärta,
eller om mina händer fläckats av någon synd,
8 låt då någon annan äta säden jag har sått,
och låt allt jag planterat ryckas upp med rötterna.
9 Om jag har låtit mitt hjärta frestas av en annan mans hustru,
eller om jag stått på lur vid min nästas dörr,
10 låt då min hustru få mala en annan mans korn,
och låt andra ligga med henne.
11 Detta skulle ha varit en skamlig synd,
ett brott som måste straffas.
12 Det vore en förtärande avgrundseld
som skulle ha utplånat allt vad jag planterat.
13 Om jag hade kränkt min slavs eller slavinnas rätt
när de varit i tvist med mig,
14 vad skulle jag då göra när Gud konfronterar mig?
Vad skulle jag svara när han ställer mig till svars?
15 Har inte han som skapat mig också skapat dem?
Är det inte en och densamme som format oss i modersskötet?
16 Har jag nekat de fattiga deras önskan
eller gjort änkans ögon sorgsna?
17 Har jag ätit mitt bröd ensam
och inte låtit en faderlös äta något av det?
18 Nej, ända från min ungdom har jag tagit hand om denne som en far
och från min första stund varit änkans stöd.
19 Har jag sett någon frysa ihjäl utan kläder
eller en fattig utan något att skyla sig med?
20 Nej, han välsignade mig i sitt hjärta
för att han fick värma sig i ull från mina får.
21 Har jag lyft handen mot en faderlös
när jag visste att jag hade inflytande i rätten?
22 Låt då min arm falla ner från min axel
och brytas loss ur sitt fäste!
23 Då fruktar jag Guds bestraffning,
och inför hans majestät kan jag inget göra.
24 Har jag satt mitt hopp till guldet
eller sagt att det rena guldet är min trygghet?
25 Har jag glatt mig över min stora rikedom,
över att jag förvärvat så mycket?
26 Har jag betraktat solen i dess glans,
eller månen där den i sin prakt vandrar sin bana,
27 så att mitt hjärta i hemlighet har förförts
till att skicka dem en hyllningskyss[a]?
28 Också det hade varit en synd att dömas för.
Då hade jag förnekat Gud i höjden.
29 Har jag glatt mig åt min fiendes olycka
eller triumferat när något ont hänt honom?
30 Nej, jag har aldrig låtit min mun synda
genom att förbanna hans liv.
31 Har inte mitt husfolk sagt:
”Vem har inte fått sin del av kött från honom?”
32 Ingen främling har behövt övernatta på gatan,
mina dörrar har alltid stått öppna mot vägen.
33 Har jag som Adam[b] försökt dölja min synd,
gömma min skuld i mitt hjärta,
34 av fruktan för folkhopen
och av rädsla för släktens förakt,
så att jag höll tyst och inte vågade gå ut?
35 Ack, att det åtminstone fanns någon som ville lyssna på mig!
Detta har jag undertecknat.
Låt nu den Väldige svara mig!
Låt min motpart skriva ner sin anklagelse!
36 Jag skulle bära den på mina axlar
och sätta den som krona på mitt huvud.
37 Jag skulle kunna redogöra för honom för varje steg jag tagit
och närma mig honom som en furste.
38 Har marken jag äger anklagat mig,
eller dess fåror gråtit,
39 för att jag ätit dess frukt utan att betala,
eller knäckt jordbrukarna?
40 Låt då törne växa upp i stället för vete
och ogräs i stället för korn.
Här slutar Jobs tal.
Hälsning
1 Från Paulus, som genom Guds vilja är apostel[a] åt Kristus[b] Jesus, och från vår bror Timotheos.
Till Guds församling i Korinth, och till alla de troende runt om i provinsen Achaia.
2 Nåd och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.
Gud tröstar och uppmuntrar
3 Välsignad är vår Herre Jesus Kristus Gud och Fader, barmhärtighetens Fader, all trösts Gud. 4 Han tröstar oss i alla våra svårigheter, så att vi själva kan ge vidare av hans tröst och uppmuntran till andra som har det svårt. 5 Ju mer vi får lida för Kristus skull, desto mer tröst får vi genom Kristus. 6 När vi möter svårigheter är det alltså för er tröst och frälsning. Genom den tröst vi själva får kan ni få tröst som ger er kraft när ni får gå igenom samma lidanden som vi. 7 Vårt hopp är fast när det gäller er. Vi vet att ni delar lidandena med oss, och likaså delar ni också vår tröst.
8 Jag vill att ni ska veta, syskon, vilka enorma svårigheter vi fick gå igenom i provinsen Asien[c]. Vi var så illa ute att vi inte hade några krafter kvar, och vi trodde faktiskt att vår sista stund var kommen. 9 Ja, vi hade inom oss fått en dödsdom. Men detta var för att vi inte skulle lita på oss själva, utan på Gud, han som uppväcker de döda. 10 Och Gud räddade oss verkligen ur denna dödsfara, och han ska göra det igen. Till honom har vi satt vårt hopp, och han kommer att rädda oss igen. 11 Men ni hjälper oss genom era böner, och så ska många tacka Gud för oss och för den nåd vi fått.
Paulus ändrade resplaner
12 Vår stolthet är att vårt samvete kan vittna om att vi här i världen, och särskilt i vår relation mot er, alltid har handlat i helighet och renhet från Gud. Vi har inte styrts av mänsklig vishet utan av Guds nåd. 13 Vi skriver ingenting annat till er än det ni kan läsa och förstå. Jag hoppas också att ni helt och fullt ska förstå 14 det som ni redan delvis har förstått, att ni på Herren Jesus dag kan vara lika stolta över oss som vi är över er.
15 Eftersom jag litade på detta, hade jag tänkt glädja er, med inte bara ett, utan två besök. 16 Jag hade tänkt besöka er först på min väg till Makedonien, och sedan på vägen hem igen. Då skulle ni ha fått hjälpa mig med det jag behöver för min resa till Judeen.
17 När jag nu tänkte så, hade jag lagt mina planer lite väl lättvindigt? Kanske säger jag, i mänsklig svaghet, en sak och menar en annan? 18 Nej, så sant Gud är trofast, så säger vi inte både ja och nej på samma gång. 19 Kristus Jesus, Guds Son, som jag och Silvanus och Timotheos har förkunnat bland er, var ju heller aldrig ja och nej, utan i honom finns bara ett ja. 20 För allt det som Gud har lovat har fått sitt ja genom Jesus. Därför säger också vi vårt Amen genom honom till Guds ära. 21 Det är ju Gud som hjälper både er och mig att hålla fast vid Kristus och har smort oss. 22 Han har satt sitt sigill på oss och gett oss Anden som en säkerhet i våra hjärtan.
23 Gud själv kan intyga att det var för att skona er som jag inte mer ville komma till Korinth. 24 Men vi vill inte styra över er tro. Nej, vi vill bara hjälpa er att vara glada över den tro som ni redan står fasta i.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.