Chronological
Joab förebrår David
19 Snart nådde det fram till Joab att kungen grät och sörjde Absalom.
2 När folket fick höra om hans förtvivlan slutade de att fira segern, och en djup förstämning utbredde sig.
3 De som deltagit i striden på den segrande sidan smög tillbaka in i staden, precis som om de hade flytt undan striden.
4 Kungen satt länge med händerna för ansiktet och jämrade sig i sin sorg: O min son Absalom, min son!
5 Då gick Joab in till kungen och sa till honom: Vi räddade ditt liv i dag, och livet på dina söner, döttrar, fruar och bihustrur, och ändå handlar du på detta sätt och får oss att skämmas, som om vi hade gjort något galet.
6 Du tycks älska dem som hatar dig och hata dem som älskar dig. Tydligen betyder vi ingenting för dig. Om Absalom hade levat och vi alla hade dött, så hade du varit glad.
7 Gå nu ut och gratulera dina män, för jag lovar dig att om du inte gör det, så kommer alla att lämna dig, och inte en enda av dem kommer att stanna kvar här över natten. Du kommer att få det värre än du någonsin har haft det i hela ditt liv.
8-10 Kungen gick då ut och satte sig vid stadsporten, och när nyheten spreds genom staden att han var där, gick alla till honom.Under tiden pratade man överallt i hela landet om vad som hänt. Varför ber vi inte kungen komma tillbaka? sa man. Han har ju räddat oss från våra fiender filisteerna. Absalom, som vi gjorde till kung i hans ställe, jagade ut honom ur landet, men nu är han ju död. Låt oss be David återvända och bli vår kung igen!
11-12 Då sände David prästerna Sadok och Ebjatar till styresmännen i Juda: Varför är ni de sista som talar om att låta kungen återvända? Hela Israel är ju inställda på det, och det är bara er man väntar på! Ändå är ni mina egna bröder, min egen stam, mitt eget kött och blod!
13 Och han bad dem säga till Amasa: Du är min släkting, och nu tar jag Gud till vittne på att jag tänker tillsätta dig som befälhavare över min armé, i stället för Joab.
14 David lyckades på detta sätt ena alla i Juda, och de sände honom detta besked: Kom tillbaka till oss och ta med dig alla dem som följt med dig!
15 Kungen vände då tillbaka till Jerusalem. Men när han kom fram till Gilgal vid Jordanfloden fanns ledarna i Juda där för att möta honom vid vadstället.
16 Simei, benjaminiten Geras son från Bahurim, skyndade sig över tillsammans med styresmännen i Juda för att välkomna kung David.
17 Ett tusen män från Benjamins stam gick med honom tillsammans med Siba, Sauls tjänare, och Sibas femton söner och tjugo tjänare.
18 De skyndade sig ner till Jordan och hjälpte kungens familj och trupperna att ta sig över.Simei, Geras son, skyndade sig över Jordan. Han föll ner inför kungen
19 och bad: Ers Majestät, förlåt mig och glöm det hemska som jag gjorde mot dig när du lämnade Jerusalem,
20 för jag vet mycket väl att jag syndade. Det är därför jag kom hit i dag för att som förste man i hela Josefs stam hälsa dig.
21 Abisai frågade då: Ska inte Simei dö för att han förbannade Herrens utvalde kung?
22 Vad har jag längre gemensamt med dig och din bror Joab? I dag har ni vänt er emot mig! svarade David Abisai. I dag ska ingen dödas, i dag ska vi glädjas över att jag än en gång är Israels kung!
23 Sedan vände han sig till Simei och lovade: Du ska inte dödas.
24-25 Mefiboset, Sauls sonson, hade också kommit från Jerusalem för att möta kungen. Han hade inte tvättat fötterna, klippt skägget eller bytt kläder sedan den dag kungen lämnade Jerusalem.Varför kom du inte med mig, Mefiboset? frågade kungen honom.
26 Mefiboset svarade: Min herre och kung, min tjänare Siba lurade mig. Jag sa till honom: 'Sadla min åsna så att jag kan följa med kungen
27 Men Siba har förrått mig genom att säga att jag vägrade komma. Men jag vet att du brukar höra Gud tala, så gör vad du finner bäst!
28 Jag och alla mina släktingar hade ju bara döden att vänta oss av dig, men i stället hedrade du mig genom att jag fick äta vid ditt eget bord, så varför skulle jag klaga?
29 David svarade: Det räcker så! Du och Siba får dela landet lika mellan er.
30 Låt honom ta alltsammans, sa Mefiboset. Jag är nöjd med att du är tillbaka helskinnad!
31-32 Barsillai, som hade försett kungen och hans armé med proviant under vistelsen i Mahanaim, kom från Rogelim för att gå med kungen över floden. Han var nu åttio år gammal och en mycket rik man.
33 Kom nu med mig och bo i Jerusalem, sa kungen till Barsillai. Jag kan ta hand om dig där.
34 Nej, svarade han. Jag är alltför gammal för det.
35 Jag är nu åttio år, och livet är inte spännande längre. Mat och vin smakar mig inte längre, jag börjar höra dåligt och nöjen har jag inte någon glädje av. Jag skulle bara vara till besvär för min herre kungen.
36 Att bara få gå över floden med dig är allt jag önskar.
37 Låt mig sedan få återvända hem för att dö i min egen stad, där min far och mor är begravda. Men här är din tjänare Kimham, låt honom gå med dig, och ge honom det du tycker är bäst.
38 Bra, svarade kungen. Kimham ska gå med mig, och jag ska göra allt det för honom, som jag skulle ha gjort för dig.
39 Allt folket gick då över Jordan tillsammans med kungen. Och efter det att kungen kysst och välsignat Barsillai återvände denne hem,
40 men kungen gick sedan till Gilgal och Kimham följde honom. Alla soldater i Juda och många från Israel var också där vid vadstället för att hälsa honom välkommen.
41 Men Israels män klagade hos kungen, eftersom bara männen från Juda hade fått hjälpa honom och hans familj över Jordan.
42 Varför klagar ni? svarade Juda män. Kungen är av vår egen stam. Det där behöver ni väl inte bli arga för! Vi har inte bett om något för egen del, och han har inte ens behövt dela med sig av sina förråd till oss.
43 Men vi är tio stammar i Israel, svarade de andra, så vi har större rätt till kungen än ni. Varför behandlar ni oss så här? Var det inte vi som först började tala om att hämta honom tillbaka, för att han skulle bli vår kung igen!Så fortsatte diskussionen fram och tillbaka, och männen från Juda var särskilt hårda i sitt tal.
Seba gör uppror mot David
20 Nu råkade Seba, son till benjaminiten Bikri, vara där. Han var en hetlevrad man, och plötsligt blåste han en trumpetsignal och ropade: Vi vill inte längre ha något att göra med David. Kom, Israels män, så ger vi oss av härifrån!
2 Då övergav hela Israel David och följde Seba. Männen i Juda däremot förblev trogna mot sin kung och följde honom från Jordan till Jerusalem.
3 När David kom till palatset i Jerusalem, gav han order om att de tio bihustrur, som hade lämnats kvar för att ta hand om palatset, skulle föras undan och sättas under bevakning i ett särskilt hus. De fick vad de behövde, men kungen ville inte ligga med dem. De fick leva som änkor och i husarrest till sin död.
4 Sedan befallde kungen Amasa att mobilisera Juda armé inom tre dagar och att också själv infinna sig då.
5 Amasa började sammankalla trupperna, men det tog längre tid än de tre dagar som han hade fått på sig.
6 Då sa David till Abisai: Den där Seba kommer att skada oss mer än vad Absalom gjorde. Skynda dig! Ta min livvakt och sätt efter honom, innan han sätter sig i säkerhet i en befäst stad där vi inte kommer åt honom.
7 Då gav sig Abisai iväg efter Seba med Joab och hans män och kungens egen livvakt.
8-10 Vid den stora stenen i Gibeon mötte de Amasa. Joab bar sin stridsmundering och hade en dolk i sin slida i bältet. När han gick fram för att hälsa på Amasa drog han försiktigt fram dolken. Jag är glad att få träffa dig, min bror, sa Joab och tog honom i skägget med sin högra hand, som om han skulle kyssa honom. Amasa lade inte märke till dolken i Joabs vänstra hand, och Joab stötte den i magen på honom så att inälvorna rann ut. Det räckte med ett hugg, Amasa dog omedelbart. Joab och Abisai fortsatte sedan att förfölja Seba.
11 En av Joabs officerare ropade till Amasas trupper: Om ni står på Davids sida, så kom och följ Joab.
12 Amasa låg kvar i en blodpöl mitt på vägen, och när officeren såg att alla som passerade stannade till för att titta på honom, släpade han honom åt sidan och in på en åker och kastade en mantel över honom.
13 När kroppen var ur vägen följde alla Joab i jakten på Seba.
14 Seba hade rest över hela Israel för att mobilisera folk, från staden Abel vid Bet Maaka och genom hela Habberim, och många följde med honom.
15 När Joabs trupper kom fram till Abel belägrade de staden och byggde en ramp upp mot stadsmuren.
16 Medan de försökte angripa muren ropade en vis kvinna i staden på Joab: Lyssna till mig, Joab! Kom hit fram, så att jag kan tala med dig!
17 När han närmade sig frågade kvinnan: Är du Joab? Ja, jag lyssnar!svarade han.
18 Då sa hon till honom: Det finns ett ordspråk som säger: 'Om du vill lösa en tvist, så be om råd från Abel'.
19 Du försöker förstöra en gammal fridsam stad, som är lojal mot Israel. Ska du verkligen förgöra det som tillhör Herren?
20 Men Joab svarade: Jag är inte här för att förstöra.
21 Allt jag vill ha är en man som heter Seba, från berglandskapet Efraim, för han har gjort uppror mot kung David. Om du överlämnar honom till mig, så ska vi lämna staden i fred.Kvinnan svarade: Vi ska kasta hans huvud till dig över muren.
22 Sedan gick kvinnan till folket med beskedet från Joab, och de halshögg Seba och kastade ner hans huvud till Joab. Då blåste han en trumpetsignal och drog tillbaka trupperna. Var och en gick sedan hem till sitt, och Joab återvände till kungen i Jerusalem.
23 Joab var befälhavare över armén och Benaja över kungens livvakt,
24 medan Adoram ansvarade för de arbeten som utfördes av slavar och krigsfångar. Josafat skötte kungens böcker,
25 Seja tjänstgjorde som sekreterare, Sadok och Ebjatar var präster
26 och jairiten Ira tjänstgjorde som Davids personlige präst.
Sauls söner avrättas
21 Under Davids regeringstid inträffade en hungersnöd som varade oavbrutet i tre år. David sökte Herren, och han svarade: Hungersnöden beror på att Saul och hans familj mördade gibeoniterna.
2 Då samlade kung David gibeoniterna och talade till dem. De var inte israeliter, utan överlevande från amo reerna. Israel hade svurit att inte döda dem, men Saul hade i sin nationalistiska iver försökt att utplåna dem.
3 David frågade: Vad kan jag göra för er, så att vi kan försonas? Vad kan vi göra för att förmå er att be Gud välsigna oss?
4 Vi har ingen rätt att begära ersättning i silver eller guld från Sauls familj, svarade gibeoniterna. Och inte heller kan vi kräva några israeliters liv.Vad kan jag då göra? frågade David.
5-6 De svarade: Ge oss sju av Sauls söner, manliga ättlingar till den man som gjorde sitt yttersta för att utplåna oss. Vi ska döda dem inför Herren i Gibea, Sauls egen stad.Kungen svarade: Ni ska få vad ni har begärt.
7 På grund av den ed som David och Jonatan hade svurit varandra skonades emellertid Mefiboset, som var Jonatans son och alltså sonson till Saul.
8 Men David gav dem Armoni och Mefiboset, som Ajas dotter Rispa fått med Saul. Han gav dem också Sauls dotter Merabs söner, som hon fått med meholatiten Adriel, Barsillais son.
9 Männen i Gibeon spetsade dem på pålar och lät deras kroppar ligga kvar inför Herren på en kulle. Detta hände på våren, just som man hade börjat med kornskörden.
10 Då lade Rispa, mor till två av dem, ut säcktyg på klippan och stannade där ända tills det efterlängtade regnet kom, för att hindra gamarna att slita sönder kropparna under dagen och de vilda djuren från att äta dem under natten.
11 När David fick reda på detta
12-14 visade han respekt för hennes handling genom att hämta Sauls och Jonatans kvarlevor från Jabes-Gilead. Invånarna där hade rövat bort deras kroppar från torget i Bet-San, där filisteerna hade hängt upp dem på pålar efter det att de fallit på berget Gilboa. David tog också vara på kropparna efter de avrättade sju männen. Sauls och Jonatans ben lades i Sauls far Kis grav i Benjamin. Sedan svarade Gud igen på bön och gjorde slut på hungersnöden.
15 Det blev flera drabbningar med filisteerna. En gång när David och hans män var mitt i stridens hetta, blev David trött och utmattad.
16 En storväxt man som hette Jisbo-Benon närmade sig då David och tänkte döda honom. Spetsen på hans lans vägde flera kilo, och han var klädd i en ny rustning.
17 Men Abisai, Serujas son, kom till Davids hjälp och dödade filisteen. Efter detta sa männen bestämt till David: Du ska inte gå ut i strid igen! Varför ska vi riskera att Israels ljus slocknar?
Davids män dödar jättar
18 Under en annan strid med filisteerna i Gob dödade husatiten Sibbekai en storväxt man från Rafa som hette Saf,
19 och vid en annan strid på samma plats dödade Elhanan brodern till gatiten Goljat, han som hade en lans lika kraftig som en vävbom.
20-21 En annan gång när filisteerna och israeliterna stred vid Gat, kämpade de mot en jätte från Rafa med sex fingrar på varje hand och sex tår på varje fot. När han hånade Israel dödades han av Davids brorson Jonatan, son till Davids bror Simea.
22 Alla dessa fyra kom från jättarnas stam i Gat, och de blev dödade av Davids män.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®