Chronological

⁴ Med honom följde Sopater, Pyrrhus son, från Berea, Aristarkus och Sekundus från Tessalonika, vidare Gajus från Derbe och Timoteus samt Tykikus och Trofimus från Asien. ⁵ Dessa reste i förväg och väntade på oss i Troas. ⁶ Efter det osyrade brödets högtid seglade vi själva från Filippi, och fem dagar senare träffade vi dem i Troas, där vi stannade i sju dagar.

I Troas

⁷ Den första dagen i veckan^[a] var vi samlade till brödsbrytelse. Paulus samtalade med de församlade, och eftersom han skulle resa nästa dag, fortsatte han att tala ända till midnatt. ⁸ Det fanns ganska många lampor i det rum på översta våningen, där vi var samlade. ⁹ I fönstret satt en ung man som hette Eutykus. Han föll i djup sömn när Paulus talade så länge, och i sömnen föll han ner från tredje våningen, och när man lyfte upp honom var han död. ¹⁰ Paulus gick då ner, böjde sig över honom och tog honom i sina armar och sade: "Var inte oroliga. Han lever." ¹¹ Därefter gick Paulus upp igen och bröt brödet och åt. Sedan han hade talat länge, ända till gryningen, gick han därifrån. ¹² Och de förde fram den unge mannen. Han levde, och de blev mycket uppmuntrade.

Från Troas till Miletus

¹³ Vi andra gick i förväg ombord på skeppet och avseglade till Assos, där vi skulle ta Paulus ombord. Så hade han bestämt, eftersom han själv tänkte ta landvägen. ¹⁴ Så snart han träffade oss i Assos, tog vi honom ombord och kom till Mitylene. ¹⁵ Därifrån avseglade vi nästa dag och nådde fram i höjd med Kios. Dagen därpå lade vi till vid Samos och efter ännu en dag kom vi till Miletus. ¹⁶ Paulus hade nämligen beslutat att segla förbi Efesus för att inte bli uppehållen i Asien. Han påskyndade resan för att om möjligt kunna vara i Jerusalem på pingstdagen.

Paulus avskedstal till de äldste från Efesus

¹⁷ Från Miletus skickade han bud till Efesus och kallade till sig församlingens äldste. ¹⁸ Och när de hade kommit till honom, sade han till dem: "Ni vet hur jag uppträdde hos er hela tiden, från första dagen jag kom till Asien, ¹⁹ hur jag tjänade Herren i all ödmjukhet, under tårar och prövningar som mötte mig genom judarnas anslag. ²⁰ Jag har inte försummat något som kunde vara till nytta för er. Jag har predikat och undervisat, offentligt och i hemmen, ²¹ och jag har uppmanat både judar och greker att de skall omvända sig till Gud och tro på vår Herre Jesus. ²² Och se, bunden i anden beger jag mig upp till Jerusalem utan att veta vad som kommer att möta mig där. ²³ Jag vet bara att den helige Ande i stad efter stad vittnar att bojor och lidanden väntar mig. ²⁴ Men jag anser inte att mitt liv har något värde för mig själv. Jag vill endast fullborda mitt lopp och den uppgift som jag har fått av Herren Jesus: att vittna om Guds nåderika evangelium.

²⁵ Och se, jag vet nu att ni inte mer kommer att se mitt ansikte, alla ni som jag har gått omkring hos och predikat riket för. ²⁶ Därför betygar jag i dag för er att jag inte är skyldig till någons blod.^{[b] 27} Jag har inte tvekat att predika för er hela Guds vilja och plan. ²⁸ Ge akt på er själva och på hela den hjord som den helige Ande har satt er som ledare över, till att vara herdar i Guds församling som han har köpt med sitt eget blod. ²⁹ Jag vet att när jag har lämnat er, skall rovlystna vargar komma in bland er, och de skall inte skona hjorden. ³⁰ Ja, ur er egen krets skall män träda fram och förvränga sanningen för att dra lärjungarna över på sin sida. ³¹ Håll er därför vakna och kom ihåg att jag ständigt i tre års tid natt och dag har varnat var och en av er under tårar.

³² Och nu överlämnar jag er åt Gud och hans nåderika ord, som har makt att uppbygga er och ge åt er arvslotten bland alla dem som blivit helgade. ³³ Silver eller guld eller kläder har jag inte begärt av någon. ³⁴ Ni vet själva att dessa händer har sörjt för mina egna och mina följeslagares behov. ³⁵ I allt har jag visat er att ni genom att arbeta på detta sätt skall ta er an de svaga och komma ihåg de ord som Herren Jesus själv sade: Det är saligare att giva än att taga."^[c]

³⁶ När Paulus hade sagt detta, föll han på knä och bad tillsammans med dem alla. ³⁷ De brast alla i gråt och föll honom om halsen och kysste honom. ³⁸ Det som smärtade dem mest var att han hade sagt, att de inte mer skulle se hans ansikte. Så följde de honom till skeppet.

Resan till Jerusalem

21 Efter att ha skilts från dem och lagt ut, seglade vi rakt mot Kos och kom nästa dag till Rhodos och därifrån till Patara. ² Där fann vi ett skepp som skulle fara över till Fenicien, och vi gick ombord och lade ut. ³ Vi siktade Cypern och lämnade ön bakom oss på babords sida, seglade till Syrien och kom till Tyrus, där lasten skulle lossas. ⁴ Vi sökte upp lärjungarna och stannade där i sju dagar. Genom Anden sade de till Paulus att han inte skulle fara upp till Jerusalem. ⁵ Men när de dagarna hade gått, bröt vi upp och fortsatte resan. Alla, också kvinnor och barn, följde med oss ända tills vi kom ut ur staden, och på stranden böjde vi knä och bad. ⁶ Sedan tog vi farväl av varandra och steg ombord på skeppet, och de vände hem till sitt.

⁷ Från Tyrus kom vi till Ptolemais, där vi avslutade vår sjöresa. Vi hälsade på bröderna där och stannade hos dem en dag. ⁸ Nästa dag begav vi oss därifrån och kom till Cesarea. Där tog vi in hos evangelisten Filippus, som var en av de sju,^[d] och stannade hos honom. ⁹ Han hade fyra ogifta döttrar som hade profetisk gåva. ¹⁰ När vi hade varit där i flera dagar, kom en profet vid namn Agabus ner från Judeen. ¹¹ Han kom nu till oss, tog Paulus bälte och band sina fötter och händer och sade: "Så säger den helige Ande: Den man som äger detta bälte kommer judarna i Jerusalem att binda så här och utlämna åt hedningarna." ¹² När vi hörde det, bad både vi och de som bodde på platsen Paulus att han inte skulle fara upp till Jerusalem. ¹³ Då svarade han: "Varför gråter ni och får mitt hjärta att brista? Jag är beredd inte bara att låta mig bindas utan också att dö i Jerusalem för Herren Jesu namns skull." ¹⁴ När han inte kunde övertalas, lugnade vi oss och sade: "Ske Herrens vilja."

¹⁵ Efter dagarna där gjorde vi oss i ordning och for upp till Jerusalem. ¹⁶ Från Cesarea följde också några lärjungar med oss, och de tog oss med till Mnason från Cypern, en gammal lärjunge som vi skulle vara gäster hos.

Paulus anländer till Jerusalem

¹⁷ Så kom vi till Jerusalem, och bröderna tog emot oss med glädje. ¹⁸ Nästa dag gick Paulus tillsammans med oss andra till Jakob, dit också alla de äldste kom. ¹⁹ Sedan han hade hälsat dem berättade han utförligt om allt som Gud hade gjort genom hans tjänst bland hedningarna. ²⁰ När de hörde det prisade de Gud och sade: "Du ser, broder, att det finns tiotusentals judar som har kommit till tro, och alla håller de strängt på lagen. ²¹ Nu har de hört sägas att du lär alla judar ute bland hedningarna att avfalla från Mose och säger till dem att de inte skall omskära sina barn eller leva efter våra seder. ²² Vad gör vi nu? De får under alla förhållanden höra att du har kommit. ²³ Följ därför vårt råd. Vi har fyra män som har avlagt ett löfte.^{[e] 24} Ta dem med dig och rena dig tillsammans med dem och betala för dem,^[f] så att de kan låta raka huvudet. Då kommer alla att förstå att inget av det som de har hört om dig är sant, utan att du själv håller fast vid lagen och lever efter den. ²⁵ Men när det gäller hedningar som har kommit till tro, har vi skrivit och gett dem besked om vårt beslut: De skall avhålla sig från kött som offrats till avgudar, från blod, kött från kvävda djur och otukt." ²⁶ Då tog Paulus med sig männen, och nästa dag renade han sig tillsammans med dem och gick till templet och gav till känna, när renhetsdagarna skulle vara avslutade och offer bäras fram för var och en av dem.

Paulus fängslas

²⁷ De sju dagarna närmade sig sitt slut, när judarna från Asien fick se Paulus i templet. De hetsade då upp hela folkmassan, grep honom ²⁸ och ropade: "Israelitiska män, hjälp oss! Det är den här mannen som överallt undervisar alla och talar mot vårt folk och mot vår lag och denna plats. Och nu har han dessutom tagit med sig greker in i templet och orenat denna heliga plats." ²⁹ De hade nämligen tidigare sett Trofimus från Efesus ute i staden tillsammans med Paulus och räknade med att Paulus hade tagit honom med sig in i templet. ³⁰ Hela staden kom i rörelse, och folk strömmade till. De grep Paulus och släpade ut honom ur templet, och genast stängdes portarna.

³¹ Just som de stod i begrepp att döda honom, rapporterades det upp till garnisonens befälhavare att Jerusalem var i uppror. ³² Han tog då genast soldater och befäl med sig och ryckte ut mot dem. Så snart folket fick se befälhavaren och soldaterna, slutade de att misshandla Paulus. ³³ Befälhavaren trädde då fram, grep honom och befallde att han skulle beläggas med dubbla kedjor. Sedan frågade han vem det kunde vara och vad han hade gjort. ³⁴ Somliga i folkmassan skrek ett, andra något annat, och då han mitt under allt tumult inte kunde få klart besked, befallde han att denne skulle föras till fästningen.^{[g] 35} När man kom fram till trappan, blev soldaterna tvungna att bära honom, så våldsamt trängde folkmassan på, ³⁶ ty de följde efter och skrek: "Bort med honom!"

³⁷ Just när Paulus skulle föras in i fästningen, frågade han befälhavaren: "Får jag säga något till dig?" Han svarade: "Du kan ju grekiska! ³⁸ Då är du alltså inte egyptiern som gjorde uppror för en tid sedan och förde de fyra tusen knivmännen^[h] ut i öknen." ³⁹ Paulus svarade: "Jag är jude, från Tarsus i Cilicien, medborgare i en betydande stad. Jag ber dig: låt mig få tala till folket." ⁴⁰ Befälhavaren gav honom sin tillåtelse. Då Paulus stod där på trappan, gav han tecken med handen åt folket. Det blev tyst, och han talade till dem på hebreiska och sade:

Paulus tal till folket

22 "Bröder och fäder, lyssna på vad jag har att säga er till mitt försvar." ² När de hörde att han talade till dem på hebreiska, blev det tystare. Och han fortsatte: ³ "Jag är jude, född i Tarsus i Cilicien och uppvuxen här i staden. Vid Gamaliels fötter blev jag grundligt undervisad i vår fäderneärvda lag, och jag var lika ivrig att tjäna Gud som ni allesammans är i dag. ⁴ Jag förföljde 'den vägen' ända till döds och grep både män och kvinnor och satte dem i fängelse. ⁵ Det kan översteprästen och hela Stora rådet intyga. Av dem fick jag med mig brev till bröderna^[i] i Damaskus och for dit för att gripa också dem som fanns där och föra dem till Jerusalem, där de skulle få sitt straff.

⁶ Men då jag var på väg och närmade mig Damaskus, omgavs jag vid middagstiden plötsligt av ett starkt sken från himlen. ⁷ Jag föll till marken och hörde en röst säga till mig: Saul, Saul, varför förföljer du mig? ⁸ Jag frågade: Vem är du, Herre? Han svarade: Jag är Jesus från Nasaret, den som du förföljer. ⁹ De som var med mig såg visserligen ljuset, men rösten som talade till mig uppfattade de inte. ¹⁰ Jag frågade: Vad skall jag göra, Herre? Herren sade till mig: Stig upp och gå in i Damaskus! Där skall du få veta allt som du är utsedd att göra. ¹¹ Men då jag på grund av strålglansen från det ljusskenet inte kunde se, tog mina följeslagare mig vid handen, och jag kom in i Damaskus.

¹² Ananias, en from och lagtrogen man som alla judar i staden talade väl om, ¹³ kom till mig och ställde sig vid min sida och sade: Saul, min broder, du får din syn igen! Och i samma ögonblick kunde jag se honom. ¹⁴ Då sade Ananias: Våra fäders Gud har utvalt dig till att lära känna hans vilja och till att se den Rättfärdige och höra hans röst. ¹⁵ Ty du skall vara hans vittne inför alla människor och vittna om vad du har sett och hört. ¹⁶ Och nu, varför tvekar du? Stå upp och låt dig döpas och tvättas ren från dina synder och åkalla hans namn.

¹⁷ När jag senare hade återvänt till Jerusalem och bad i templet, kom jag i hänryckning, ¹⁸ och jag såg honom och hörde honom säga till mig: Skynda dig och lämna genast Jerusalem, ty här kommer de inte att ta emot ditt vittnesbörd om mig. ¹⁹ Jag sade: Herre, de vet att jag i den ena synagogan efter den andra lät fängsla och piska dem som trodde på dig. ²⁰ Och när ditt vittne Stefanus blod blev utgjutet, stod jag själv där. Jag hade gått med på det och vaktade kläderna åt dem som dödade honom. ²¹ Då sade han till mig: Gå! Jag skall sända dig ut till hedningarna långt borta."

Paulus hos befälhavaren

²² Så långt hade de lyssnat på honom, men nu skrek de: "Bort från jorden med en sådan människa! Han bör inte få leva." ²³ Och de skrek, slet av sig kläderna och kastade upp damm i luften. ²⁴ Befälhavaren gav då order om att Paulus skulle föras in i fästningen och att han skulle förhöras under gisselslag, så att man fick veta varför de skrek så mot honom. ²⁵ När man hade sträckt ut honom och skulle gissla honom, sade Paulus till officeren som stod där: "Får ni gissla en romersk medborgare som inte ens har blivit dömd?" ²⁶ Så snart officeren hörde det, gick han till befälhavaren och berättade det och sade: "Vad tänker du göra? Den här mannen är romersk medborgare." ²⁷ Då gick befälhavaren och frågade honom: "Säg mig, är du verkligen romersk medborgare?" Paulus svarade: "Ja." ²⁸ Befälhavaren sade: "Jag fick betala en stor summa pengar för detta medborgarskap." Paulus svarade: "Men jag är född med det". ²⁹ De som skulle förhöra honom drog sig genast tillbaka. Också befälhavaren blev förskräckt, då han fick veta att Paulus var romersk medborgare, eftersom han hade låtit fängsla honom. ³⁰ Nästa dag ville han få klart besked om vad judarna anklagade Paulus för. Han lät därför ta av honom bojorna och befallde att översteprästerna och hela Stora rådet skulle samlas. Sedan förde han ner Paulus och ställde honom inför dem.

Paulus inför Stora rådet

23 Paulus såg på Stora rådet och sade: "Bröder, jag har levt inför Gud med ett fullkomligt rent samvete ända till i dag." ² Då befallde översteprästen Ananias dem som stod bredvid att de skulle slå Paulus på munnen. ³ Men Paulus sade till honom: "Gud skall slå dig, du vitkalkade vägg. Här sitter du för att döma mig efter lagen och så befaller du i strid mot lagen att de skall slå mig." ⁴ De som stod bredvid sade: "Förolämpar du Guds överstepräst?" ⁵ Paulus svarade: "Jag visste inte, bröder, att han var överstepräst. Det står ju skrivet: En ledare för ditt folk skall du inte förbanna." ^[j]

⁶ Eftersom Paulus visste att en del av dem var sadduceer och en annan del fariseer, ropade han i Rådet: "Bröder, jag är farisé och son till fariseer. Och när jag nu står inför rätta, är det på grund av hoppet om de dödas uppståndelse." ⁷ Då han sade det, utbröt en strid mellan fariseerna och sadduceerna,^[k] och de församlade delade sig i två läger. ⁸ - Sadduceerna förnekar nämligen att det finns någon uppståndelse eller några änglar eller andar, medan fariseerna bekänner sig till allt detta. - ⁹ Det blev ett väldigt skrikande, och några skriftlärda som hörde till fariseernas parti reste sig och protesterade högljutt: "Vi finner inget ont hos den här mannen. Tänk om en ande eller en ängel verkligen har talat med honom." ¹⁰ Striden blev nu så häftig att befälhavaren fruktade att de skulle slita Paulus i stycken, och han gav order om att vaktstyrkan skulle gå ner och rycka bort honom från dem och föra honom till fästningen. ¹¹ Följande natt kom Herren till honom och sade: "Var vid gott mod. Ty så som du har vittnat i Jerusalem om det som rör mig, måste du vittna i Rom."

Judarnas sammansvärjning mot Paulus

¹² När det blev dag gjorde judarna upp en hemlig plan och svor en ed på att varken äta eller dricka, förrän de hade dödat Paulus. ¹³ Det var mer än fyrtio män som hade sammansvurit sig, ¹⁴ och de gick till översteprästerna och de äldste och sade: "Vi har svurit en ed att inte smaka något förrän vi har dödat Paulus. ¹⁵ Därför skall ni nu tillsammans med Stora rådet anhålla hos befälhavaren att han skickar ner honom till er. Låt honom tro att ni vill undersöka hans sak närmare. Själva står vi då beredda att döda honom, innan han kommer fram."

¹⁶ Men Paulus systerson fick höra talas om bakhållet, och han kom till fästningen och gick in och berättade det för Paulus. ¹⁷ Då kallade Paulus till sig en av officerarna och sade: "För den här unge mannen till befälhavaren. Han har något att berätta för honom." ¹⁸ Officeren förde honom till befälhavaren och sade: "Fången Paulus kallade på mig och bad mig ta den här unge mannen till dig. Han har något att berätta för dig." ¹⁹ Befälhavaren tog honom vid handen, förde honom åt sidan och frågade: "Vad är det du har att meddela mig?" ²⁰ Han svarade: "Judarna har kommit överens om att be dig skicka ner Paulus till Rådet i morgon och låta dig tro att de skall utreda hans sak närmare. ²¹ Men låt dem inte övertala dig. Mer än fyrtio av dem ligger i bakhåll för honom, och de har svurit en ed att inte äta eller dricka förrän de har dödat honom. De står nu färdiga och väntar på att du skall säga ja till deras anhållan." ²² Befälhavaren lät den unge mannen gå sedan han uppmanat honom att inte tala om för någon att han hade berättat detta för honom.

Paulus förs till Cesarea

²³ Därefter kallade befälhavaren till sig två av sina officerare och befallde dem: "Håll tvåhundra soldater beredda att i kväll vid niotiden gå till Cesarea, dessutom sjuttio ryttare och tvåhundra spjutbärare. ²⁴ Skaffa också riddjur och låt Paulus sitta upp och för honom oskadd till landshövdingen Felix."^{[l] 25} Och han skrev ett brev med följande innehåll:

²⁶ "Klaudius Lysias hälsar den högt ärade landshövdingen Felix. ²⁷ Den här mannen hade gripits av judarna, och de skulle just ta livet av honom, när jag kom med min trupp och befriade honom, sedan jag tagit reda på att han var romersk medborgare. ²⁸ Och då jag ville veta varför de anklagade honom, förde jag ner honom till deras Stora råd. ²⁹ Jag fann då att anklagelserna mot honom gällde tvistefrågor i deras lag, och att han inte anklagades för något som förtjänade dödsstraff eller fängelse. ³⁰ Sedan jag blivit underrättad om en sammansvärjning mot honom, skickade jag honom genast till dig. Jag har också anmodat hans anklagare att föra sin talan mot honom inför dig."

³¹ Soldaterna tog då med sig Paulus enligt den order de fått och förde honom under natten till Antipatris.^{[m] 32} Nästa dag lät de ryttarna fara vidare med honom och vände tillbaka till fästningen. ³³ Ryttarna kom till Cesarea, lämnade fram brevet till landshövdingen och förde in Paulus till honom. ³⁴ Felix läste det och frågade från vilken provins han var. Och när han fick veta att han var från Cilicien, ³⁵ sade han: "Jag skall höra dig när dina anklagare också har kommit." Sedan befallde han att Paulus skulle stå under bevakning i Herodes palats.