Chronological

Nehemjas bön

1 Nehemjas, Hakaljas sons, berättelse.

Det hände i månaden Kislev i det tjugonde året^[a], när jag var i Susas borg^[b], ² att Hanani, en av mina bröder, och några andra män kom från Juda. Jag frågade dem om judarna, de som räddats och som fanns kvar efter fångenskapen, och om Jerusalem. ^3 (A) De sade till mig: ”De som är kvar efter fångenskapen befinner sig i provinsen och lider stor nöd och vanära. Och Jerusalems mur är nedriven och portarna är nerbrända.”

⁴ När jag hörde det satte jag mig ner och grät. Jag sörjde i flera dagar och fastade och bad inför himlens Gud. ^5 (B) Jag sade: ”O Herre, himlens Gud, du store och fruktansvärde Gud som håller fast vid förbundet och ger nåd åt dem som älskar dig och håller dina bud. ⁶ Låt ditt öra lyssna och dina ögon vara öppna så att du nu hör din tjänares bön. Dag och natt ber jag till dig för Israels barn, dina tjänare, och bekänner de synder som vi Israels barn har begått mot dig.

Även jag och min faders hus har syndat. ⁷ Vi har syndat mycket mot dig och inte hållit fast vid de bud, stadgar och lagar som du gav din tjänare Mose.

^8 (C) Men tänk på det ord som du gav din tjänare Mose^[c] när du sade: Om ni är trolösa ska jag skingra er bland folken. ^9 (D) Men om ni vänder om till mig och håller fast vid mina bud och följer dem, då vill jag, även om ni vore fördrivna till himlens ände, samla er därifrån och föra er till den plats som jag har utvalt för att låta mitt namn bo där. ¹⁰ De är dina tjänare och ditt folk, som du har befriat genom din väldiga kraft och din starka hand. ¹¹ O, Herre, låt ditt öra lyssna till din tjänares bön och till dina tjänares bön, de som har sin glädje i att frukta ditt namn. Låt din tjänare ha framgång idag och låt honom finna barmhärtighet inför denne man.” Jag var då munskänk^[d] hos kungen.

Nehemja beger sig till Jerusalem

2 Detta hände i månaden Nisan,^[e] i Artashastas^[f] tjugonde regeringsår. Vin stod framdukat inför kungen, och jag tog vinet och gav det åt honom. Jag hade aldrig tidigare visat mig bedrövad inför honom.

² Han frågade mig: ”Varför ser du så bedrövad ut? Du är ju inte sjuk. Du måste ha någon sorg i hjärtat.” Då blev jag mycket rädd, ^3 (E) och jag sade till honom: ”Må kungen leva för evigt! Skulle jag inte se bedrövad ut, när staden där mina fäders gravar finns ligger öde och dess portar är nerbrända?” ⁴ Kungen sade till mig: ”Så vad önskar du?”

Då bad jag till himlens Gud ⁵ och svarade sedan kungen: ”Om det behagar kungen^[g] och om din tjänare funnit nåd inför dig, så sänd mig till Juda, staden där mina fäders gravar finns, så att jag kan bygga upp den igen.” ⁶ Då frågade kungen mig, medan drottningen satt vid hans sida: ”Hur länge varar din resa^[h], och när kommer du tillbaka?” Eftersom jag funnit nåd inför kungen och han ville sända i väg mig, nämnde jag en bestämd tid för honom. ⁷ Jag sade till honom: ”Om kungen finner för gott, så låt mig få brev till ståthållarna i landet på andra sidan floden så att de låter mig passera deras land tills jag når Juda, ⁸ och ett brev till Asaf, uppsyningsmannen över den kungliga skogsparken^[i], så att han låter mig få virke till att bygga upp portarna till borgen som hör till templet, och virke till stadsmuren och till det hus där jag själv ska bo.” Och kungen gav mig det, eftersom min Guds goda hand var över mig. ⁹ När jag kom till ståthållarna i landet på andra sidan floden gav jag dem kungens brev.

Kungen hade också sänt med mig härförare och ryttare. ¹⁰ Men när horoniten Sanballat^[j] och den ammonitiske tjänstemannen Tobia^[k] hörde det, tog de mycket illa vid sig över att en person hade kommit som ville Israels barn väl.

¹¹ Jag kom till Jerusalem och var där i tre dagar. ¹² Sedan steg jag upp om natten tillsammans med några få män, och jag hade inte talat om för någon vad min Gud lagt på mitt hjärta att göra för Jerusalem. Djuret jag red på var det enda jag hade med mig. ^13 (F) I natten drog jag ut genom Dalporten fram mot Drakkällan och Dyngporten och undersökte Jerusalems murar. De var nedrivna och portarna var förtärda av eld. ¹⁴ Jag fortsatte till Källporten och till Kungsdammen, men där kunde inte djuret ta sig fram med mig. ¹⁵ Så fortsatte jag uppför dalen om natten och undersökte muren och återvände sedan in genom Dalporten och var så tillbaka.

¹⁶ Föreståndarna^[l] visste inte var jag hade varit eller vad jag gjorde, för jag hade hittills inte nämnt något för judarna, prästerna, stormännen, föreståndarna eller de övriga som skulle utföra arbetet. ¹⁷ Men nu sade jag till dem: ”Ni ser den nöd vi är i. Jerusalem ligger öde och portarna är nerbrända. Kom och låt oss bygga upp Jerusalems mur så att vi inte behöver bli föraktade mer.” ¹⁸ Jag talade om för dem hur min Guds goda hand hade varit över mig och vad kungen hade lovat mig. Då sade de: ”Låt oss stå upp och bygga!”, och de fattade mod för det goda verket.

^19 (G) Men när horoniten Sanballat och den ammonitiske tjänstemannen Tobia och araben Geshem^[m] hörde detta, hånade och föraktade de oss och sade: ”Vad är det ni gör? Sätter ni er upp mot kungen?” ²⁰ Då svarade jag dem: ”Himlens Gud ska låta det gå oss väl, och vi hans tjänare ska börja bygga. Men ni har varken någon del, rätt eller historia i Jerusalem.”

Jerusalems murar byggs upp

3 ^(H) Översteprästen Eljashib och hans bröder prästerna började bygga Fårporten. De helgade den och satte sedan in dörrarna. De byggde fram till Hammeatornet, som de helgade, och vidare fram till Hananeltornet. ² Bredvid Eljashib byggde Jerikos män, och bredvid dem byggde Sackur, Imris son.

³ Fiskporten byggdes av Hassenaas barn. De timrade upp den och satte in dörrar, lås och bommar. ⁴ Bredvid dem arbetade Meremot, son till Uria, son till Hackos, med att sätta muren i stånd. Bredvid honom arbetade Meshullam, son till Berekja, son till Mesesabel. Bredvid honom arbetade Sadok, Baanas son. ⁵ Vid sidan av honom arbetade tekoaiterna, men de förnämsta bland dem ville inte böja sin nacke för att tjäna sin Herre.

⁶ Gamla porten sattes i stånd av Jojada, Paseas son och Meshullam, Besodjas son. De timrade upp den och satte in dörrar, lås och bommar. ⁷ Bredvid dem arbetade gibeoniten Melatja och meronotiten Jadon tillsammans med männen från Gibeon och Mispa, som lydde under ståthållaren i landet på andra sidan floden. ⁸ Bredvid dem arbetade Ussiel, Harhajas son, tillsammans med guldsmederna. Bredvid dem arbetade Hananja, en av dem som tillverkade salvor. Den närmast liggande delen av Jerusalem lät man vara ända till Breda muren. ⁹ Vid sidan av dem arbetade Refaja, Hurs son, ledare över ena hälften av Jerusalems område.

¹⁰ Vid sidan av honom arbetade Jedaja, Harumafs son, mitt emot sitt eget hus, och bredvid honom arbetade Hattush, Hashabnejas son. ¹¹ En annan sträcka av muren och Ugnstornet sattes i stånd av Malkia, Harims son, och Hashub, Pahat-Moabs son. ¹² Bredvid honom arbetade Shallum, Halloheshs son, ledare över andra hälften av Jerusalems område, tillsammans med sina döttrar.

¹³ Dalporten sattes i stånd av Hanun och Sanoas invånare. De byggde upp den och satte in dörrar, lås och bommar. De byggde också ettusen alnar^[n] på muren, ända fram till Dyngporten.

¹⁴ Dyngporten sattes i stånd av Malkia, Rekabs son, ledare över Bet-Hackerems område. Han byggde upp den och satte in dörrar, lås och bommar.

¹⁵ Källporten sattes i stånd av Shallum, Kol-Hoses son, ledare över Mispas område. Han byggde upp den och lade tak på den och satte in dörrar, lås och bommar. Han byggde också muren vid Vattenledningsdammen intill den kungliga trädgården, ända fram till trapporna ner från Davids stad. ¹⁶ Efter honom arbetade Nehemja, Asbuks son, ledare över ena hälften av Bet-Surs område. Han satte i stånd muren ner till platsen mitt emot Davidsgravarna och vidare fram till den grävda dammen och till Hjältehuset.

Leviter som arbetade på muren

¹⁷ Efter honom arbetade leviterna under Rehum, Banis son. Bredvid dem arbetade Hashabja, ledare över ena hälften av Keilas område, för sitt område. ¹⁸ Efter honom arbetade deras bröder under Bavvaj,^[o] Henadads son, ledare över andra hälften av Keilas område. ^19 (I) Bredvid honom sattes en annan sträcka i stånd av Eser, Jeshuas son^[p], ledare över Mispa, från platsen mitt emot uppgången till vapenförrådet i Vinkeln. ²⁰ Efter honom arbetade Baruk, Sabbajs son, med stor iver på en annan sträcka, från Vinkeln ända fram till ingången till översteprästen Eljashibs hus. ²¹ Efter honom arbetade Meremot, son till Uria, son till Hackos, på en annan sträcka från ingången till Eljashibs hus ända till slutet av Eljashibs hus.

Präster som arbetade på muren

²² Efter honom arbetade prästerna, männen från Jordanslätten.

²³ Efter dem arbetade Benjamin och Hashub mitt emot sitt eget hus. Bredvid dem arbetade Asarja, son till Maaseja, son till Ananja, utmed sitt eget hus. ²⁴ Efter honom arbetade Binnuj, Henadads son, på ett annat stycke från Asarjas hus ända fram till Vinkeln och vidare fram till Hörnet. ^25 (J) Palal, Usajs son, arbetade mitt emot Vinkeln och det torn som skjuter ut från det övre palatset vid fängelsegården.

Efter honom arbetade Pedaja, Paroshs son. ²⁶ Tempeltjänarna som bodde på Ofel^[q] arbetade ända fram till platsen mitt emot Vattenporten mot öster och det utskjutande tornet.

Övriga byggare

²⁷ Efter Pedaja arbetade folket från Tekoa på en annan sträcka, från platsen mitt emot det stora utskjutande tornet fram till Ofelmuren.

^28 (K) Ovanför Hästporten arbetade var och en av prästerna mitt emot sitt eget hus. ²⁹ Efter dem arbetade Sadok, Immers son, mitt emot sitt eget hus. Bredvid honom arbetade Shemaja, Shekanjas son, som hade vakten vid Östra porten. ³⁰ Efter honom arbetade Hananja, Shelemjas son, och Hanun, Salafs sjätte son, på en annan sträcka. Och efter dem arbetade Meshullam, Berekjas son, mitt emot sin tempelkammare. ³¹ Efter honom arbetade Malkia, en av guldsmederna, ända fram till tempeltjänarnas och köpmännens hus, mitt emot Mönstringsporten och vidare fram till Övre Hörnsalen. ³² Och mellan Övre Hörnsalen och Fårporten arbetade guldsmederna och köpmännen på att sätta muren i stånd.

Svårigheter vid bygget

4 ^(L) När Sanballat hörde att vi höll på att bygga upp muren blev han rasande och mycket arg. Han hånade judarna ² och sade till sina bröder och till Samariens krigsfolk: ”Vad är det de eländiga judarna gör? Ska de få hålla på? Ska de få offra? Ska de en dag få arbetet klart? Kan de ge liv åt de brända stenarna^[r] i grushögarna?” ³ Ammoniten Tobia som stod bredvid honom sade: ”Låt dem bygga! Om så bara en räv hoppar upp på deras stenmur river han den.”

⁴ Hör, vår Gud, hur föraktade vi är! Låt deras hån slå tillbaka mot deras egna huvuden. Låt dem bli plundrade som fångar i ett främmande land. ⁵ Täck inte över deras skuld och låt inte deras synd bli utplånad inför dig, för de har uppträtt kränkande inför dem som bygger.

⁶ Vi byggde på muren, och hela muren fogades samman till sin halva höjd, för folket arbetade helhjärtat.

⁷ Men när Sanballat och Tobia och araberna, ammoniterna och ashdoditerna hörde att Jerusalems murar höll på att repareras och att hålen började tätas, blev de mycket arga. ⁸ De gaddade alla ihop sig för att anfalla Jerusalem och skapa förvirring där. ⁹ Då bad vi till vår Gud och satte ut vakt mot dem dag och natt för att skydda oss mot dem.

¹⁰ Men Juda sade:

¹¹ Våra motståndare sade: ”Innan de vet ordet av är vi mitt ibland dem och dödar dem och stoppar arbetet!” ¹² De judar som bodde nära dem kom från alla håll och sade till oss, säkert tio gånger, att vi borde dra oss tillbaka till dem. ¹³ Då ställde jag upp folket bakom muren på de lägsta och mest öppna platserna. Jag ställde upp dem i släktordning med svärd, spjut och bågar. ^14 (M) Sedan jag inspekterat allt steg jag upp och sade till stormännen, föreståndarna och det övriga folket: ”Var inte rädda för dem! Tänk på Herren, den store och fruktansvärde, och kämpa för era bröder, era söner och döttrar, era hustrur och era hem.”

¹⁵ När våra fiender hörde att vi kände till deras plan och att Gud hade omintetgjort den, vände vi alla tillbaka till muren, var och en till sitt arbete. ¹⁶ Från den dagen var hälften av mina tjänare upptagna med arbetet medan andra hälften stod beväpnad med spjut, sköldar, bågar och pansar.

Och hövdingarna stod bakom hela Juda hus. ¹⁷ De som byggde på muren och de som lastade på och bar bördor gjorde sitt arbete med ena handen och höll vapnet i den andra. ¹⁸ De som byggde hade var och en sitt svärd bundet vid höften medan de arbetade.

Bredvid mig stod en basunblåsare. ¹⁹ Jag sade till stormännen, föreståndarna och det övriga folket: ”Arbetet är stort och omfattande och vi är utspridda längs muren, långt ifrån varandra. ^20 (N) Där ni hör basunen ljuda, dit ska ni samlas till oss. Vår Gud ska kämpa för oss!”

²¹ Så fortsatte vi arbetet medan hälften vaktade med sina spjut, från gryningen tills stjärnorna kom fram. ²² Vid den tiden sade jag också till folket: ”Var och en ska övernatta inne i Jerusalem med sin tjänare, så att vi kan ha dem till vakt under natten och till arbete under dagen.” ²³ Varken jag eller mina bröder eller mina tjänare eller vakterna hos mig kom ur kläderna. Var och en bar sitt vapen samt vatten^[s].

Förtryck av de fattiga

5 Men männen och deras hustrur började klaga högt över sina judiska bröder. ² Några sade: ”Med våra söner och döttrar är vi många. Vi måste få säd, så att vi kan äta och överleva!” ³ Andra sade: ”Vi måste pantsätta våra åkrar, vingårdar och hus för att få säd mot svälten.” ⁴ Åter andra sade: ”Vi har varit tvungna att låna pengar på våra åkrar och vingårdar för att betala skatten till kungen. ⁵ Vi är av samma kött och blod som våra bröder, och våra barn är som deras barn. Men ändå måste vi lämna bort våra söner och döttrar som slavar^[t]. Några av våra döttrar har redan blivit slavar, och vi står maktlösa. Och våra åkrar och vingårdar är i andras händer.”

⁶ Jag blev mycket upprörd när jag hörde vad de sade och hur de klagade. ^7 (O) Jag överlade med mig själv och tillrättavisade stormännen och föreståndarna och sade till dem: ”Ni bedriver ocker mot era bröder!” Därefter kallade jag samman en stor folkförsamling mot dem ⁸ och sade till dem: ”Vi har efter förmåga friköpt våra judiska bröder som var sålda åt hednafolken. Ska nu ni sälja era bröder? Eller ska de sälja sig åt oss?” De teg och kunde inte svara ett ord.

^9 (P) Jag sade: ”Det ni gör är inte rätt. Borde ni inte vandra i fruktan för vår Gud, så att våra fiender, hednafolken, inte får orsak att håna oss? ¹⁰ Även jag och mina bröder och mina tjänare har lånat dem pengar och säd. Låt oss nu avstå från vår fordran. ¹¹ Lämna redan idag tillbaka deras åkrar, vingårdar, olivlundar och hus till dem, och ta inte ut den ränta på pengarna, säden, vinet och oljan som ni har att fordra av dem.” ¹² De svarade: ”Vi ska ge tillbaka det och inte utkräva något av dem. Vi ska göra som du har sagt.” Sedan jag hade kallat till mig prästerna, lät jag dem svära på att de skulle göra som de hade lovat. ¹³ Dessutom skakade jag framstycket på min mantel och sade: ”Var och en som inte håller sitt löfte, honom må Gud skaka bort från hans hem och allt han äger. Ja, han ska bli utskakad och berövad allt.” Och hela församlingen sade: ”Amen!”, och de prisade Herren. Sedan gjorde folket som de hade lovat.

Nehemjas uppoffringar för arbetet

¹⁴ Ända från den dag då jag utsågs till deras ståthållare i Juda land, från kung Artashastas tjugonde regeringsår till hans trettioandra, tolv år^[u], åt varken jag eller mina bröder den mat som en ståthållare har rätt till. ¹⁵ Tidigare ståthållare, de som var före mig, hade lagt bördor på folket och tagit mat och vin av dem och dessutom fyrtio siklar silver^[v]. Även deras tjänare uppträdde som herrar mot folket. Men så gjorde inte jag, för jag fruktade Gud. ^16 (Q) Jag fortsatte också att arbeta på muren, och vi köpte oss ingen åker, och alla mina tjänare deltog i arbetet där.

¹⁷ Och vid mitt bord åt hundrafemtio man av judarna och deras föreståndare, förutom de som kom till oss från folken runt omkring. ¹⁸ Varje dag tillagades på min bekostnad en oxe, sex utsökta får och dessutom fåglar. Var tionde dag skaffades en mängd vin av olika sorter. Ändå krävde jag inte att få ut det underhåll som ståthållaren hade rätt till, eftersom arbetet tyngde folket så hårt. ^19 (R) Tänk, min Gud, på allt vad jag har gjort för detta folk och räkna mig det till godo.