Beginning
Fienden protesterar
1-2 När Sanballat hörde att vi höll på att bygga upp muren, blev han rasande. Han förlöjligade oss och drev med oss inför sina vänner och inför officerarna i Samaria. Vad tror de där stackars judarna att de är för några? sa han. Tror de att de ska kunna bygga upp muren på en dag, om de offrar tillräckligt många offer? Och titta på de där förbrända stenarna, som de plockar fram ur grushögarna och försöker använda igen!
3 Ammoniten Tobia vid hans sida gjorde också sina kommentarer. Det behövs bara att en räv springer upp på den där muren de bygger, för att den ska falla ihop, sa han.
4 Då vände jag mig till Gud och bad: Herre, hör hur de gör narr av oss. Låt deras hån falla tillbaka över dem själva och låt dem bli fångar i ett främmande land!
5 Kom ihåg deras synd. Utplåna den inte, för de har föraktat dig genom att förakta oss som bygger din mur!
6 Så småningom hade muren runt hela staden nått hälften av sin ursprungliga höjd. Alla hade arbetat helhjärtat.
7 Men när Sanballat och Tobia och araberna, ammoniterna och asdoditerna fick höra att arbetet på muren fortsatte och att skadorna hade reparerats, blev de ursinniga,
8 och snart gjorde de upp planer för att anfalla Jerusalem och orsaka förvirring.
9 Men vi bad till vår Gud och vaktade staden både dag och natt för att skydda oss.
10 Man kunde märka att många av arbetarna började bli uttröttade av slitet med att röja undan sten och grus.
11 Under tiden planerade våra fiender att gå till anfall mot oss och döda oss för att få arbetet att avstanna,
12 och de judar som bodde nära fienden kom och berättade för oss om deras onda planer.
13 Därför placerade jag vakter beväpnade med svärd, spjut och båge där muren var lägst och svagast.
14 När jag sedan hade tänkt igenom hela situationen sammankallade jag ledarna och folket och talade till dem: Var inte rädda! Kom ihåg att Herren är stark och mäktig. Strid för era vänner, för era familjer och era hem!
15 När vi förstod att våra fiender fått reda på att vi kände till deras planer och att Gud hade avslöjat dem, återvände vi allesammans till arbetet på muren,
16 men i fortsättningen var det bara hälften av styrkan som arbetade, medan den andra hälften höll vakt.
17 De som bar och fraktade byggnadsmaterial hade alltid ett vapen i ena handen, och de som arbetade på muren hade vapen inom räckhåll
18 eller sitt svärd vid sidan. En trumpetare stod bredvid mig för att kunna blåsa varningssignal om något hände.
19 Muren är lång och vi arbetar på långt avstånd från varandra. Därför måste ni skynda er att samlas när trumpetsignalen ljuder. Herren ska strida för oss, sa jag.
20-21 Vi arbetade från bittida till sent, och hälften av männen stod alltid på vakt.
22 Jag bad alla som bodde utanför murarna att flytta in till Jerusalem, så att de och deras tjänare skulle kunna gå vakt om natten eller arbeta på dagarna.
23 Under hela denna period var varken jag eller mina bröder eller de tjänare eller vakter som var med mig någonsin ur kläderna, och hela tiden var vi beväpnade.
Nehemja på de fattigas sida
5 Vid den tiden protesterade många mot den ekonomiska orättvisa som rådde i landet, och även kvinnorna engagerade sig.
2 Det var ont om mat. Många saknade helt utsäde för den nödvändiga försörjningen.
3 Andra var tvungna att lämna sin mark och till och med sina barn som säkerhet för att låna till utsäde.
4 Ytterligare andra måste låna för att kunna betala skatten på sina fält och vingårdar.
5 Vi är deras bröder, och våra barn är lika goda som deras, protesterade de behövande. Ändå måste vi sälja våra barn som slavar för att överleva. Vi har redan sålt en del av våra döttrar, och vi har ingen möjlighet att köpa dem tillbaka, för våra åkrar är också belånade.
6 Jag blev mycket upprörd när jag fick höra detta,
7 och sedan jag tänkt på saken tog jag upp den med de rika och välbärgade.Vad gör ni egentligen, undrade jag. Förstår ni inte att ni med ert ocker ruinerar era bröder? Sedan sammankallade jag till ett stormöte.
8 En del av oss gör allt vi kan för att hjälpa våra judiska bröder, som har kommit tillbaka från sin fångenskap i andra länder, sa jag till dem. Nu gör ni dem till slavar på nytt. Ska vi behöva köpa dem fria igen? Men de hade inget att säga till sitt försvar.
9 Då fortsatte jag: Det ni gör är en stor synd. Ni borde ha större respekt för Gud! Har vi inte tillräckligt med fiender bland folken runt omkring, som försöker komma åt oss?
10 Några av oss lånar ut pengar och säd till våra judiska bröder utan att begära ränta. Nu måste ni sluta med detta ocker.
11 Lämna tillbaka deras åkrar, vingårdar, olivplanteringar och hem, och avskriv alla fordringar ni har!
12 De gav efter och lovade att bistå sina landsmän. Sedan sammankallade jag prästerna och fick dessa att avlägga en ed på att de skulle hålla sina löften.
13 Jag påminde dem om allvaret i situationen och sa: Gud kommer att vända sig bort från var och en av er som inte håller dessa löften.Amen, ropade alla de närvarande och prisade Herren. De anklagade höll sitt löfte och gjorde vad som förväntades av dem.
14 Under de tolv år jag var landshövding i Juda, från det tjugonde till det trettioandra året under kung Artasastas regering, tog mina medhjälpare och jag själv varken emot lön eller underhåll från Israels folk.
15 Detta i motsats till de tidigare landshövdingarna, som förutom mat och dryck hade begärt 40 siklar silver. Dessutom hade deras tjänare många gånger tyranniserat folket. Men jag lydde Gud och behandlade dem aldrig på det sättet.
16 Jag ägnade mig åt arbetet på muren, och mina tjänstemän var där av samma skäl. Ingen av oss skaffade sig egen mark.
17 Varje dag åt inte mindre än 150 landsmän som arbetade med mig vid mitt bord, förutom alla besökare från andra länder!
18 För varje dag gick det åt en oxe, sex gödda får och åtskilligt med fågel. Var tionde dag fick jag förnya förråden av vin.
19 Herre, kom ihåg allt jag gjort för detta folk, och låt mig få uppleva välsignelser för det!
Fortsatt motstånd
6 När Sanballat, Tobia, araben Gesem och våra övriga fiender upptäckte att vi var färdiga med arbetet på muren, och att det inte någonstans fanns ett hål i den även om vi inte hade hunnit hänga upp alla dörrar i portarna,
2 sände de bud och bad mig träffa dem i en av byarna i Onos dal. Men jag förstod att de hade onda avsikter och
3 svarade: Jag är strängt upptagen! Varför skulle jag avbryta arbetet för att resa och träffa er?
4 Fyra gånger sände de samma bud till mig, och varje gång gav jag dem samma svar.
5-6 Femte gången kom Sanballats tjänare till mig med ett brev, som inte var förseglat, så att vem som helst kunde ta del av innehållet. Han skrev:Gesem har berättat för mig att han, vart han än kommer, får höra att ni judar tänker göra uppror och att det är därför ni bygger upp muren. Han påstår också att man säger att du tänker bli deras kung,
7 och att du har tillsatt profeter som ska ropa ut detta i Jerusalem. Jag kommer att vidarebefordra dessa uppgifter till kung Artasasta och föreslår att du kommer hit, så att vi får resonera om saken först.
8 Mitt svar löd: Du vet mycket väl att det du säger inte är sant. Du har själv hittat på alltsammans.
9 Från alla håll försökte man skrämma oss till att sluta med arbetet på muren, men jag bad till Gud om förnyad styrka.
10 Några dagar senare gick jag för att besöka Semaja, Delajas son och Mehetabels sonson, som påstod att han hade fått ett budskap från Gud.Vi ska gömma oss i templet och bomma igen dörren, för i kväll kommer de och dödar dig, sa han.
11 Skulle jag fly? sa jag. Om jag som inte är präst skulle gå in i templet, mister jag dessutom livet. Nej, det vill jag inte göra!
12-13 Då förstod jag att det inte var Gud som hade talat genom honom, utan att Tobia och Sanballat hade lejt honom för att skrämma mig och få mig att synda genom att fly in i templet. Då skulle de verkligen få en anledning att anklaga mig.
14 Gud, glöm inte allt ont som Tobia, Sanballat, profetissan Noadja och alla de andra profeterna gjort i sina försök att skrämma mig! bad jag.
Muren uppbyggd
15 Tidigt på hösten, femtiotvå dagar efter det att arbetet påbörjats, blev muren färdig.
16 När våra fiender och de angränsande folken fick reda på detta, blev de förskräckta och förstod att det var Gud som hjälpt oss i arbetet.
17 Under hela denna tid hade det pågått en livlig brevväxling mellan Tobia och de rika i Juda.
18 Det var nämligen många i Juda som hade svurit honom trohet, därför att Sekanja, Aras son, var hans svärfar och för att hans son Johanan hade gift sig med en dotter till Mesullam, Berekjas son.
19 Alla lät de mig veta vilken underbar man Tobia var, och sedan berättade de för honom allt jag sagt. Tobia skickade också många hotelsebrev till mig.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®