Book of Common Prayer
Psalm 106
Herrens nådegärningar och Israels otro
1 Halleluja!
Tacka Herren, ty han är god,
ty hans nåd varar i evighet.
2 Vem kan berätta om Herrens väldiga gärningar
och förkunna allt hans lov?
3 Saliga är de som håller fast vid det rätta,
som alltid handlar rättfärdigt.
4 Tänk på mig, Herre, efter din nåd mot ditt folk,
kom till mig med din frälsning,
5 så att jag kan se dina utvaldas lycka,
glädja mig med ditt folks glädje
och berömma mig tillsammans med din arvedel.
6 Vi har syndat liksom våra fäder,
vi har gjort illa, vi har varit ogudaktiga.
7 Våra fäder gav inte akt på dina under i Egypten,
de kom inte ihåg dina många nådegärningar
utan var upproriska vid havet, vid Röda havet.
8 Men han frälste dem för sitt namns skull
för att göra sin makt känd.
9 Han talade strängt till Röda havet
och det blev torrt,
han förde dem genom djupen
som genom en öken.
10 Han frälste dem från deras motståndares hand
och återlöste dem från fiendens hand.
11 Vattnet övertäckte deras fiender,
inte en enda av dem blev kvar.
12 Då trodde de hans ord,
de sjöng hans lov.
13 Men snart glömde de hans gärningar,
de väntade inte på hans råd.
14 De greps av lystnad i öknen
och frestade Gud i ödemarken.
15 Då gav han dem vad de begärde
men sände tärande sjukdom bland dem.
16 I lägret fylldes de av avund mot Mose och mot Aron,
Herrens helige.
17 Men jorden öppnade sig och uppslukade Datan,
den övertäckte Abirams hop.
18 Eld började brinna i deras läger,
en låga brände upp de ogudaktiga.
19 De gjorde en kalv vid Horeb
och tillbad en avgudabild.
20 Sin härlighet bytte de bort
mot bilden av en oxe som äter gräs.
21 De glömde Gud, sin frälsare,
som hade gjort så stora ting i Egypten,
22 så underbara verk i Hams land,
så fruktansvärda gärningar vid Röda havet.
23 Han sade att han skulle förgöra dem.
Men Mose, hans utvalde,
trädde fram som medlare inför honom
för att vända bort hans vrede,
så att den inte förgjorde dem.
24 De föraktade det ljuvliga landet,
de trodde inte hans ord.
25 De knotade i sina tält
och lyssnade inte till Herrens röst.
26 Då lyfte han sin hand mot dem
och svor att slå ner dem i öknen,
27 att slå ner deras barn bland hednafolken
och skingra dem i länderna.
28 De slöt sig till Baal-Peor
och åt sådant som var offrat till döda.
29 De väckte Guds vrede genom sina gärningar,
och en hemsökelse bröt ut bland dem.
30 Men Pinehas steg fram och skipade rätt,
och hemsökelsen upphörde.
31 Det räknades honom till rättfärdighet
från släkte till släkte, för evig tid.
32 De väckte hans vrede vid Meribas vatten,
och det gick illa för Mose för deras skull.
33 Ty de var upproriska mot hans ande,
så att han talade tanklöst med sina läppar.
34 De förgjorde inte folken
som Herren hade befallt dem,
35 utan blandade sig med hednafolken
och lärde sig deras gärningar.
36 De tjänade deras avgudar,
och dessa blev en snara för dem.
37 De offrade sina söner och döttrar
åt onda andar.
38 De utgöt oskyldigt blod,
sina söners och döttrars blod,
som de offrade åt Kanaans avgudar,
och landet blev vanhelgat genom blodet.
39 De orenade sig genom sina gärningar,
de handlade trolöst i allt de gjorde.
40 Då upptändes Herrens vrede mot hans folk,
och han avskydde sin arvedel.
41 Han gav dem i hednafolkens hand,
så att de som hatade dem fick råda över dem.
42 Deras fiender förtryckte dem,
de blev kuvade under deras hand.
43 Han räddade dem många gånger,
men de hade ett upproriskt sinnelag
och sjönk allt djupare genom sin synd.
44 Men han såg till dem i deras nöd
när han hörde deras rop.
45 Han tänkte på sitt förbund med dem
och förbarmade sig för sin stora nåds skull.
46 Han lät dem finna barmhärtighet inför alla
som fört dem i fångenskap.
47 Fräls oss, Herre, vår Gud,
och församla oss från hednafolken,
så att vi får prisa ditt heliga namn
och berömma oss av att lova dig.
48 Lovad vare Herren, Israels Gud,
från evighet till evighet!
Och allt folket skall säga: "Amen."
Halleluja!
13 Låt oss därför inte längre döma varandra. Besluta er i stället för att inte lägga något hinder i vägen för en broder, så att han snubblar och faller. 14 Jag vet och är i Herren Jesus övertygad om att ingenting är orent i sig självt, men för den som betraktar något som orent, för honom är det orent. 15 Om din broder blir oroad genom den mat du äter, så lever du inte längre i kärleken. Bli inte genom din mat orsak till att den går förlorad som Kristus har lidit döden för. 16 Låt alltså inte det goda ni har fått bli smädat. 17 Ty Guds rike består inte i mat och dryck utan i rättfärdighet och frid och glädje i den helige Ande. 18 Den som tjänar Kristus på det sättet behagar Gud och håller provet inför människor. 19 Låt oss därför sträva efter det som tjänar friden och den ömsesidiga uppbyggelsen. 20 Riv inte ner Guds verk för matens skull.
Allt är visserligen rent, men maten blir till skada för den människa som hyser betänkligheter, när hon äter. 21 Det är bättre att avstå från att äta kött eller dricka vin eller göra något annat som din broder tar anstöt av. 22 Den tro som du har, skall du behålla för dig själv[a] inför Gud. Salig är den som inte måste döma sig själv för det som han har valt att göra. 23 Men den som äter och samtidigt hyser betänkligheter är dömd, eftersom det inte sker av tro. Ty allt som inte sker av tro är synd.
Jesus uppväcker Jairus dotter
40 När Jesus kom tillbaka, tog folket emot honom, eftersom alla väntade på honom. 41 Då kom det fram en man som hette Jairus, och han var föreståndare för synagogan. Han föll ner för Jesu fötter och bad att Jesus skulle komma hem till honom. 42 Han hade en enda dotter som var i tolvårsåldern, och hon låg för döden.
Jesus gick då med och folkskaran trängde sig inpå honom. 43 Där fanns en kvinna som hade lidit av blödningar i tolv år och som ingen hade kunnat bota. 44 Hon närmade sig Jesus bakifrån och rörde vid hörntofsen[a] på hans mantel, och genast stannade blödningen. 45 Jesus frågade: "Vem var det som rörde vid mig?" Då alla nekade, sade Petrus: "Mästare, folkmassan trycker och tränger sig inpå dig." 46 Men Jesus sade: "Någon rörde vid mig. Jag kände att kraft gick ut från mig." 47 När kvinnan såg att hon var upptäckt, kom hon darrande fram och föll ner för honom och förklarade inför allt folket varför hon hade rört vid honom och hur hon genast hade blivit botad. 48 Jesus sade till henne: "Min dotter, din tro har frälst dig. Gå i frid."
49 Medan han ännu talade, kom någon från synagogföreståndarens hus och sade: "Din dotter är död. Besvära inte Mästaren längre." 50 Jesus hörde det och sade till honom: "Var inte rädd. Tro endast, så får hon liv igen." 51 När han kom fram till huset, lät han ingen följa med in utom Petrus, Johannes och Jakob och flickans far och mor. 52 Alla grät och höll dödsklagan över henne. Men Jesus sade: "Gråt inte. Hon är inte död, hon sover." 53 Då hånskrattade de åt honom, för de visste att hon var död. 54 Men han tog flickans hand och ropade: "Flicka, stå upp!" 55 Hennes livsande återvände, och hon reste sig genast, och han sade till dem att ge henne något att äta. 56 Hennes föräldrar blev utom sig av häpnad. Men Jesus förbjöd dem att tala om för någon vad som hade hänt.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln