Book of Common Prayer
Guds löfte att bevara Davids ättlingar på tronen
89 Maskil. Av esrachiten Etan.[a]
2 I evighet vill jag sjunga om Herrens nåd,
för alla kommande generationer vill jag göra din trofasthet känd.
3 För jag sa: Din nåd består för evigt
och din trofasthet är befäst i himlen.
4 ”Jag har slutit ett förbund med min utvalde,
svurit till min tjänare David:
5 ’Jag ska låta din ätt bestå för evigt
och befästa din tron från generation till generation.’ ” Séla
6 Himlen prisar dina under, Herre,
de heligas församling din trofasthet.
7 För vem i skyn kan jämföra sig med Herren?
Vem bland Guds söner är lik Herren?
8 Gud är fruktad i de heligas råd,
stor och fruktad mer än alla omkring honom.
9 Herre, härskarornas Gud, vem är som du?
Du är mäktig, Herre,
och din trofasthet omger dig.
10 Du råder över det brusande havet.
När vågorna stiger stillar du dem.
11 Du krossade Rahav och slog ihjäl honom.
Du skingrade dina fiender med din kraft.
12 Din är himlen och din är jorden,
du har grundlagt världen med allt som finns där.
13 Du skapade norr och söder.
Tabor och Hermon jublar över ditt namn.
14 Din arm är full av kraft.
Din hand är stark, och du lyfter den med makt.
15 Rättfärdighet och rättvisa är grunden för din tron,
nåd och trofasthet går framför dig.
16 Lyckliga är de människor som förstår att jubla inför dig,
Herre, de vandrar i ljuset av din närhet.
17 De gläder sig dag för dag över ditt namn,
de lyfts upp av din rättfärdighet.
18 Du är deras ära och styrka,
och genom din välvilja lyfter du vårt horn.
19 För vår sköld tillhör Herren,
och vår kung tillhör Israels Helige.
20 I en syn talade du en gång
till dina fromma och sa:
”Jag har gett en krigare styrka,
jag har upphöjt en ung man bland folket.
21 Jag har funnit min tjänare David.
Med min heliga olja har jag smort honom.
22 Min hand ska stödja honom,
ja, min arm ska styrka honom.
23 Ingen fiende ska tvinga honom till tribut,
ingen gudlös ska förtrycka honom.
24 Jag ska krossa hans motståndare framför honom
och slå ner dem som hatar honom.
25 Min trofasthet och nåd ska vara med honom,
och i mitt namn ska hans horn lyftas.
26 Jag ska lägga havet under hans hand,
floderna i hans makt.
27 Han ska ropa till mig:
’Du är min Gud, min far och min räddnings klippa.’
28 Jag ska göra honom till en förstfödd,
till den högste bland kungarna på jorden.
29 Jag ska visa honom nåd i evighet,
och mitt förbund med honom ska stå fast.
30 Jag ska låta hans ätt bestå för alltid
och hans tron så länge himlen består.
31 Om hans barn överger min lag
och inte följer mina bud,
32 om de bryter mot mina förordningar
och inte lyder mina befallningar,
33 kommer jag att straffa deras synd med ris
och deras missgärning med slag.
34 Men jag ska inte ta bort min nåd från honom
eller svika i min trofasthet.
35 Jag ska inte bryta mitt förbund
eller ändra på något av det jag har sagt,
36 för jag har svurit i min helighet
– och jag ska inte ljuga för David –
37 att hans ätt ska få bestå för evigt
och hans tron inför mig som solen,
38 för evigt som månen,
det trofasta vittnet i skyn.” Séla
39 Men du har förkastat, stött bort
och varit vred på din smorde.
40 Du har upphävt förbundet med din tjänare,
du har vanärat hans krona i smutsen.
41 Du har brutit ner alla hans murar
och raserat hans fästen.
42 Alla som kommer förbi på vägen plundrar honom,
och hans grannar hånar honom.
43 Du har styrkt hans motståndare
och låtit hans fiender glädja sig.
44 Du har gjort hans svärd obrukbart
och vägrat hjälpa honom i striden.
45 Du har gjort slut på hans härlighet
och vält omkull hans tron.
46 Du har förkortat hans ungdomstid
och klätt honom i skam. Séla
47 Herre, hur länge ska du hålla dig gömd,
hur länge kommer din vrede att brinna som eld?
48 Tänk på hur flyktig min livstid är,
hur förgängliga du har skapat alla människobarn.
49 Kan en människa leva och slippa se döden?
Vem kan rädda sig undan dödsrikets makt? Séla
50 Herre, var finns nu din nåd från förr,
den som du i trofasthet lovade David med ed?
51 Herre, tänk på din tjänares vanära,
vad jag måste utstå från andra folk!
52 Dina fiender hånar mig, Herre,
de hånar din smorde överallt där han går fram.
53 Välsignad är Herren i evighet!
Amen, amen!
2 Jag vill stå på min vaktpost
och ställa mig på fästningsvallen.
Jag ska spana för att se vad han ska tala till mig,
och vad jag borde svara när jag tillrättavisas.[a]
Herrens svar
2 Herren svarade mig:
”Skriv ner det du får se
med tydlig skrift på tavlor,
så att en budbärare kan löpa iväg med den.[b]
3 För synen gäller en bestämd tid.
Den talar om slutet och slår inte fel.
Om den dröjer, vänta på den,
för den kommer säkert,
den uteblir inte.
4 Se, uppblåst och orättrådig är hans själ i honom,
men den som är rättfärdig ska leva genom sin tro.
9 Ve den som bygger sitt hus med orätt vinning
och ställer sitt näste högt upp
för att undkomma det onda!
10 Du har dragit skam över ditt hus
med dina planer att förinta många folk,
du har förfelat ditt eget liv.
11 Stenarna i muren ska ropa
och bjälkarna i trävirket eka.
12 Ve den som bygger upp en stad med blodsdåd
och grundar ett samhälle med brott!
13 Har inte härskarornas Herre bestämt
att folkens möda bara är bränsle i elden,
och att de sliter ut sig till ingen nytta?
14 Jorden ska bli full av kunskap om Herrens härlighet,
liksom haven täcks av vatten.
15 Ve dig som får din nästa att dricka
och blandar i din drog,
så att de blir berusade
och du kan se på deras nakenhet!
16 Du har mättat dig med skam
i stället för härlighet.
Drick också du,
och visa din nakenhet!
Bägaren i Herrens högra hand
vänds mot dig,
och vanära täcker din härlighet.
17 Ditt våld mot Libanon ska komma över dig,
liksom förödelsen som förskräckte dess djur.
För du har utgjutit människoblod
och våldfört dig mot både land och stad
och alla dem som bor där.
18 Vad är en avgudabild värd,
snidad av en människa?
Eller en gjuten avgud,
en falsk vägledare?
Den som gjort den förtröstar på sitt eget verk
och tillverkar stumma avgudar.
19 Ve den som säger till en bit trä: ’Vakna!’
och till en stum sten: ’Res dig!’
Kan den ge någon vägledning?
Den är täckt med guld och silver,
men någon ande finns inte i den.”
20 Men Herren är i sitt heliga tempel.
Var stilla inför honom, hela jorden!
Tro utan handlingar är bara tomma ord
14 Mina syskon, vad är det för nytta med att säga att man tror om man inte omsätter sin tro i praktisk handling? Kan en sådan tro rädda någon? 15 Om en troende bror eller syster har varken mat eller kläder, 16 räcker det då med att säga till dem: ”Var lugna. Klä er varmt och ät ordentligt”, om ni inte ger dem vad de behöver?
17 Så är det alltså med tron. Om den inte omsätts i praktisk handling är den i sig själv död.
18 Nu kanske någon invänder: ”Har du tro, så har jag gärningar.” Visa[a] mig din tro utan gärningar, så kan jag utifrån mina gärningar visa dig min tro. 19 Du tror att det finns en Gud. Det är bra. Det tror till och med de onda andarna och darrar. 20 Inser du inte, du tanklösa människa, att tron är meningslös om den inte omsätts i praktisk handling?
21 Var inte vår förfader Abraham rättfärdig därför att han var villig att offra sin son Isak på altaret?[b] 22 Du ser att hans tro samverkade med hans gärningar, och hans tro fullkomnades i och med att den omsattes i praktisk handling. 23 Genom detta uppfylldes det som står i Skriften: ”Abraham trodde Gud, och därför räknades han som rättfärdig”[c] och kallades Guds vän[d]. 24 Ni ser alltså att människan blir rättfärdig på grund av sina handlingar och inte bara genom tro.
25 Så var det ju också med Rachav, den prostituerade kvinnan: hon blev rättfärdig genom sina handlingar när hon tog emot budbärarna i sitt hus och släppte ut dem en annan väg. 26 Liksom en kropp utan livsande är död, så är en tro som inte omsätts i praktisk handling död.
Liknelsen om den rike mannen och Lasaros
19 Det var en gång en rik man, som var klädd i purpur och fint linne och varje dag levde i lyx och överflöd. 20 Samtidigt låg en tiggare som hette Lasaros vid hans port, full av sår. 21 Lasaros längtade efter att få några rester från den rike mannens bord. Hundarna kom till och med och slickade hans sår. 22 Till slut dog tiggaren och fördes av änglarna till platsen vid Abrahams sida. Den rika mannen dog också och blev begravd. 23 När han slog upp sina ögon i dödsriket[a], där han plågades, såg han Abraham långt borta, och Lasaros vid hans sida. 24 ’Fader Abraham’, ropade han, ’förbarma dig över mig! Skicka Lasaros hit för att doppa fingertoppen i vatten och svalka min tunga. Jag plågas svårt i dessa lågor.’
25 Men Abraham sa till honom: ’Mitt barn, kom ihåg att du under din livstid fick allt det goda, medan Lasaros fick det onda. Nu är han här för att tröstas, medan du får plågas. 26 Dessutom finns det en stor klyfta som skiljer oss åt. Ingen härifrån kan ta sig över till er, och ingen från er kan heller komma över hit.’
27 Då sa den rika mannen: ’Fader, jag ber dig, skicka honom då åtminstone hem till min far, 28 till mina fem bröder, för att varna dem för detta plågornas ställe, så att de slipper komma hit.’
29 Men Abraham sa: ’De har Mose och profeterna som de kan lyssna till.’
30 Den rika mannen svarade: ’Nej, fader Abraham, men om någon kommer till dem från de döda, då vänder de om!’
31 Men Abraham sa: ’Om de inte vill lyssna till Mose och profeterna, så kommer de inte att bli övertygade ens om någon uppstår från de döda.’ ”
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.