Book of Common Prayer
Den lidandes bön
69 För körledaren, enligt Shoshannim[a]. Av David.
2 Rädda mig, Gud,
för vattnet står mig upp till halsen!
3 Djupare och djupare sjunker jag i dyn,
jag saknar fotfäste.
Jag har kommit ut på djupt vatten,
floden sveper över mig.
4 Jag har ropat mig trött,
min strupe är hes.
Mina ögon är matta
och ser med väntan på dig, min Gud.
5 De som har hatat mig utan anledning
är flera än hårstråna på mitt huvud.
Det är många som vill förgöra mig
och som utan orsak är mina fiender,
Jag måste ersätta vad jag inte har stulit.
6 Du känner min dumhet, Gud,
min skuld är inte gömd för dig.
7 Låt dem som hoppas på dig inte komma på skam för min skull,
härskarornas Herre,
låt inte dem som söker dig hamna i vanära för min skull,
du Israels Gud.
8 Det är för din skull som jag hånas
och mitt ansikte täcks av skam.
9 Jag har blivit främmande för mina egna bröder,
en främling för min mors söner.
10 Min iver för ditt tempel förtär mig,
och dina förolämpares förolämpningar har fallit över mig.
11 När jag sörjer och fastar
hånar man mig.
12 När jag klär mig i sorgkläder
blir jag en visa för dem.
13 De som sitter i porten sladdrar om mig,
och i dryckesvisorna sjunger man om mig.
14 Men jag ber till dig, Herre, vid rätt tid.
Svara mig, Gud, i din stora nåd,
i din frälsnings trofasthet.
15 Rädda mig ur detta träsk!
Låt mig inte sjunka!
Rädda mig från dem som hatar mig
och från de djupa vattnen.
16 Låt inte vattenmassorna begrava mig
eller djupet uppsluka mig.
Låt inte avgrunden sluta sitt gap över mig.
17 Herre, svara mig i din godhet och nåd,
vänd dig till mig i din stora barmhärtighet.
18 Göm dig inte för mig, din tjänare,
för jag är i nöd.
Skynda dig att svara!
19 Kom nära mig och befria mig,
friköp mig från mina fiender!
20 Du vet hur jag hånas, förolämpas och vanäras.
Du ser alla mina ovänner.
21 Deras förakt har krossat mitt hjärta,
och jag är sjuk.
Jag sökte medlidande
men fann inget,
någon som kunde trösta mig
men hittade ingen.
22 De blandade gift i min mat
och gav mig ättika att dricka i min törst.
23 Låt deras bord framför dem bli en snara
och deras frid[b] en fälla.
24 Låt deras ögon drabbas av mörker, så att de inte ser,
och deras höfter alltid vackla.
25 Häll ut din vrede över dem!
Låt dem känna din vredes glöd,
26 och låt deras hem stå öde
och ingen mer bo i deras tält.
27 De förföljer den som du har slagit
och pratar om plågan hos den du har sårat.
28 Ställ dem till svars för synd efter synd,
låt dem inte få del av din rättfärdighet.
29 Utplåna dem från de levandes bok!
Låt dem inte finnas upptecknade bland de rättfärdiga.
30 Jag är i nöd och ångest,
Gud, låt din räddning bli min tillflykt.
31 Då ska jag prisa Guds namn med sång,
ära honom med tacksägelse.
32 Det behagar Herren mer än en tjur
eller en oxe med horn och klövar.
33 De förtryckta ska se det och glädja sig,
ni som söker Gud ska få nytt mod,
34 för Herren hör de fattiga
och föraktar inte sina fångna.
35 Låt himlen och jorden prisa honom,
haven och allt som rör sig i dem!
36 Gud ska rädda Sion
och bygga upp Juda städer igen,
de ska bo där och ta det i besittning.
37 Hans tjänares barn ska ärva det,
och alla som älskar hans namn ska bo där.
Tredje boken
(73—89)
Den gudlöses kortvariga framgång och den rättfärdiges eviga lön
73 En psalm av Asaf.
Gud är sannerligen god mot Israel,
mot dem som har rena hjärtan.
2 Men jag höll på att snava,
mina fötter höll på att tappa fästet.
3 Jag var avundsjuk på de högmodiga
då jag såg de gudlösas framgång.
4 De slipper svårigheter ända fram till sin död,
de är friska och välmående.
5 De råkar inte i människans nöd
och plågas inte som andra.
6 Därför är högfärd deras halsband,
och våld deras kläder.
7 Ur deras fetma tittar ögonen fram,
deras fantasier har ingen gräns.
8 De talar föraktfullt och ondsint.
De är högfärdiga och förtrycker andra.
9 De gör anspråk på himlen
och talar som om de ägde jorden.
10 Så återvänder hans folk dit
och suger åt sig mängder av vatten.[a]
11 De frågar: ”Hur kan Gud veta?
Skulle den Högste ha den kunskapen?”
12 Så är det med de gudlösa,
ostörda ökar de alltid sin rikedom.
13 Förgäves har jag hållit mitt hjärta rent
och tvättat mina händer i oskuld.
14 Jag har plågats dagen lång,
bestraffats var morgon.
15 Om jag hade sagt: ”Så vill jag tala”,
skulle jag ha varit en förrädare mot dina barns generation.
16 När jag försökte förstå detta
var det alltför mödosamt för mig,
17 tills jag kom in i Guds helgedom
och insåg hur det går med dessa till slut.
18 Du låter dem vandra på en hal väg,
störtar dem i fördärvet
19 och plötsligt går de under.
De tar en ände med förskräckelse.
20 Det blir som när man vaknar ur en dröm:
Du, Herre, reser dig
och föraktar dem som om de vore fantasier.[b]
21 När mitt hjärta var bittert
och det sved inom mig,
22 då var jag oförnuftig och ovetande,
som ett djur inför dig.
23 Ändå är jag alltid hos dig,
och du håller min högra hand.
24 Du leder mig efter ditt råd,
och sedan för du mig till härligheten[c].
25 Vem har jag i himlen utom dig?
Och när jag har dig,
önskar jag ingenting på jorden.
26 Min kropp och min själ kan tyna bort,
men Gud är min inre klippa och min del för evigt.
27 Men de som är långt borta från dig kommer att förgås.
Du förgör dem som inte är trogna mot dig.
28 Men det är gott för mig att vara nära Gud.
Jag har gjort Herren Gud till min tillflykt,
och jag vill berätta om alla dina gärningar.
Esra tackar Herren
27 Välsignad vare Herren, våra fäders Gud, som har ingett kungen att göra Herrens hus i Jerusalem så härligt 28 och som har låtit mig möta välvilja inför kungen, hans rådgivare och alla hans mäktiga ämbetsmän! Jag fattade mod, därför att Herren, min Gud, höll sin hand över mig, och jag samlade en del av Israels ledare för att de skulle återvända med mig.
21 Jag utlyste en fasta medan vi var kvar vid Ahavafloden. Vi ödmjukade oss inför vår Gud och bad honom om en lyckosam resa för oss och våra barn och alla våra tillhörigheter. 22 Jag skämdes för att be kungen om soldater och ryttare som skydd mot fiender längs vägen. Vi hade ju berättat för kungen att vår Gud håller sin skyddande hand över alla som söker honom, men hans vrede riktar sig mot dem som överger honom. 23 Därför fastade vi och bad vår Gud om detta, och han hörde vår bön.
24 Jag tillsatte tolv av de ledande prästerna, Sherevja, Hashavja och tio av deras bröder. 25 Jag vägde upp åt dem silvret och guldet och kärlen som hade skänkts till vår Guds hus av kungen, hans rådgivare och överstar och av alla israeliterna som var där. 26 Jag vägde upp och gav dem 22 ton silver, 100 silverkärl till ett värde av 70 kilo silver och tre och ett halvt ton guld,[a] 27 20 guldskålar till ett värde av 1 000 dareiker[b] samt två vackra kopparföremål, lika dyrbara som guld. 28 Jag sa till dem: ”Ni, liksom dessa kärl, är helgade åt Herren. Silvret och guldet är en frivillig gåva till Herren, era fäders Gud. 29 Ta väl hand om dem, tills ni kan väga upp dem inför de ledande prästerna och leviterna och Israels äldste, i kamrarna i Herrens hus i Jerusalem.”
30 Prästerna och leviterna tog emot det uppvägda silvret och guldet och kärlen för att föra dem till vår Guds hus i Jerusalem.
31 Vi bröt upp från lägret vid Ahavafloden den tolfte dagen i första månaden och började resan till Jerusalem. Vår Gud höll sin skyddande hand över oss och räddade oss undan fiender och bakhåll längs vägen, 32 och så kom vi till Jerusalem och vilade där i tre dagar.
33 Den fjärde dagen vägdes silvret, guldet och kärlen i vår Guds hus och överlämnades till prästen Meremot, Urias son. Med honom var Elasar, Pinechas son, och leviterna Josavad, Jeshuas son, och Noadja Binnujs son. 34 Alltsammans räknades och vägdes och samtidigt antecknades summorna. 35 De deporterade som hade återvänt från fångenskapen offrade brännoffer till Israels Gud: 12 tjurar för hela Israel, 96 baggar, 77 lamm och som syndoffer 12 bockar, alltsammans som brännoffer åt Herren. 36 De överlämnade kungens förordningar till de kungliga satraperna och ståthållarna i provinsen väster om Eufrat, och dessa understödde sedan folket och Guds hus.
Den nya sången i himlen
15 Jag såg ett annat stort och förunderligt tecken i himlen: sju änglar med de sju sista plågorna. I och med dem kommer nämligen Guds vrede att vara slut.
2 Sedan såg jag något som liknade ett hav av glas blandat med eld, och på det stod alla de som hade segrat över odjuret[a] och dess bild och talet för dess namn. Alla höll de Guds harpor i sina händer, 3 och de sjöng Guds tjänare Moses sång och Lammets sång:[b]
”Stora och förunderliga är dina gärningar,
Herre Gud, Allsmäktig.
Du är rättfärdig och sann
i allt vad du gör,
du folkens kung.[c]
4 Vem skulle inte frukta dig, Herre,
och prisa ditt namn?
Du ensam är helig.
Alla folk ska komma och tillbe dig,
för din rättfärdighet har blivit uppenbar.”
Sju änglar med sju plågor
5 Sedan såg jag hur templet i himlen, förbundstecknets tält[d], öppnades. 6 Och från templet kom de sju änglar som hade med sig de sju plågorna. De var klädda i skinande vitt linne och hade guldbälten över bröstet. 7 En av de fyra levande varelserna räckte de sju änglarna varsin skål av guld, fylld av Guds vrede, vreden från honom som lever i all evighet. 8 Templet fylldes då av rök från Guds härlighet och kraft, och ingen kunde gå in där förrän de sju plågorna från de sju änglarna var över.
Jesus ger mat åt mer än 5 000 personer
(Mark 6:32-44; Luk 9:10-17; Joh 6:1-13)
13 Då Jesus fick höra vad som hade hänt åkte han iväg med en båt till en öde plats för att vara för sig själv. Men folket i städerna fick reda på det och följde efter honom till fots.
14 När Jesus steg ur båten och fick se allt folk som hade samlats, kände han medlidande med dem och botade dem som var sjuka.
15 På kvällen kom sedan hans lärjungar fram till honom och sa: ”Det är redan sent, och det här är ödemark. Skicka iväg folket, så att de kan gå till byarna och köpa sig mat.” 16 Men Jesus svarade: ”Det behövs inte. Ge dem mat, ni själva!” 17 De sa: ”Allt vi har är fem bröd och två fiskar.” 18 ”Ge dem till mig”, sa han.
19 Sedan bad han människorna att slå sig ner i gräset, och han tog de fem bröden och de två fiskarna, såg upp mot himlen och tackade Gud för dem. Efter det bröt han bröden i bitar och gav dem till sina lärjungar, som delade ut dem till folket. 20 Alla åt och blev mätta, och efteråt samlade man upp det som var över, och det blev tolv fulla korgar. 21 Det var omkring 5 000 män som hade ätit, förutom kvinnor och barn.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.