Book of Common Prayer
En oskyldig mans bön
26 (A) Av David.
Döm mig rättvist, Herre,
jag är oskyldig!
Jag litar på Herren
utan att vackla.
2 (B) Granska mig, Herre,
och pröva mig,
rannsaka mina njurar
och mitt hjärta.
3 Jag har din nåd för ögonen
och vandrar i din sanning.
4 (C) Jag sitter inte hos lögnare
och umgås inte med hycklare,
5 (D) jag hatar de ondas församling
och sitter inte hos de gudlösa.
6 (E) Jag tvår mina händer i oskuld
och vandrar runt ditt altare, Herre,
7 (F) för att höja min röst i tacksamhet
och förkunna alla dina under.
8 (G) Herre, jag älskar din boning,
den plats där din härlighet bor.
9 (H) Ryck inte bort min själ med syndare
eller mitt liv med de blodtörstiga,
10 (I) de som har ondska[a] i sina händer
och högra handen full av mutor.
11 Jag är oskyldig, befria mig
och förbarma dig över mig!
12 (J) Min fot står på säker mark.
I församlingarna
ska jag prisa Herren.
Bön om beskydd
28 (A) Av David.
Till dig, Herre, ropar jag.
Min klippa, var inte stum
mot mig!
Om du är tyst mot mig,
blir jag som de
som går ner i graven.
2 (B) Hör min bön om nåd
när jag ropar till dig,
när jag lyfter mina händer
mot det allra heligaste
i din helgedom.
3 (C) Släpa inte bort mig
med gudlösa och förbrytare,
med dem som talar vänligt
med sin nästa
men har ondska i sitt hjärta.
4 (D) Löna dem för deras handlingar,
för deras onda gärningar.
Löna dem för deras händers verk,
ge dem för det de har gjort,
5 (E) för de bryr sig inte om
Herrens gärningar,
hans händers verk.
Därför ska han riva ner dem
och inte bygga upp dem.
6 Lovad är Herren,
för han har hört mina böner
om nåd!
7 (F) Herren är min styrka
och min sköld.
På honom litar mitt hjärta,
jag får hjälp
och mitt hjärta jublar.
Honom vill jag tacka
med min sång.
Syndarens ondska och Guds godhet
36 För körledaren. Av Herrens tjänare David.
2 (A) I mitt hjärta hör jag
vad synden viskar
till den gudlöse.
Han har ingen gudsfruktan
för ögonen,
3 (B) han intalar sig[a] att ingen
ska upptäcka och hata hans brott.
4 Hans muns ord är ondska och svek,
han vill inte vara förståndig
och god.
5 (C) Han tänker ut ondska på sin bädd,
han går en väg som inte är god.
Han skyr inte något ont.
6 (D) Herre, till himlen räcker din nåd,
din trofasthet ända till skyarna.
7 (E) Din rättfärdighet
är som väldiga berg,
dina domar
som det stora havsdjupet.
Både människor och djur
räddar du, Herre.
8 (F) Hur dyrbar är inte din nåd, o Gud!
Människors barn har sin tillflykt
i dina vingars skugga.
9 (G) De mättas av rika gåvor i ditt hus,
av din ljuvlighets ström
ger du dem att dricka.
10 (H) Hos dig är livets källa,
i ditt ljus ser vi ljus.
11 Låt din nåd bli kvar
över dem som känner dig,
din rättfärdighet över dem
som har ärliga hjärtan.
12 Låt inte de stoltas fot
trampa på mig
eller de gudlösas hand
driva bort mig.
13 (I) Där ligger förbrytarna fallna,
nerslagna så att de inte kan resa sig.
Människans förgänglighet
39 (A) För körledaren, till Jedutun[a]. En psalm av David.
2 (B) Jag sade:
"Jag ska akta mig
för att synda med min tunga,
jag ska sätta lås för min mun
så länge den gudlöse
är framför mig."
3 (C) Jag blev stum och tyst,
jag höll inne även med det goda,
och min plåga blev allt värre.
4 (D) Mitt hjärta brann inom mig,
medan jag grubblade
brann det som en eld.
Då talade jag
med min tunga:
5 (E) Herre, lär mig förstå mitt slut,
att mina dagar har en gräns,
så att jag inser hur förgänglig
jag är.
6 (F) Som en handsbredd
har du gjort mina dagar,
min livslängd är som ingenting
inför dig.
Alla människor är bara en vindpust,
hur säkra de än står. Sela
7 (G) Som en skuggbild
vandrar människan omkring,
oroar sig till ingen nytta,
samlar på hög
och vet inte vem som får det.
8 (H) Men vad hoppas jag nu på, Herre?
Till dig står mitt hopp.
9 Rädda mig från alla mina synder,
låt mig inte bli hånad av dårar.
10 (I) Jag tiger och öppnar inte min mun,
för det är du som har gjort det.
11 Vänd bort din plåga ifrån mig,
jag går under av din hands aga.
12 (J) När du tuktar någon för hans skuld,
förtär du som mal det han har kärt.
Alla människor är bara
en vindpust. Sela
28 Medan orden ännu var i kungens mun kom en röst från himlen: ”Till dig, kung Nebukadnessar, ska det sägas: Ditt rike har tagits ifrån dig. 29 Du ska bli utstött från människorna och bo bland markens djur och äta gräs som en oxe. Så ska sju tider gå fram över dig, tills du har insett att den Högste råder över människors riken och ger dem åt vem han vill.”
30 I samma ögonblick gick ordet i uppfyllelse på Nebukadnessar. Han blev utstött från människorna och måste äta gräs som en oxe. Himlens dagg fuktade hans kropp tills hans hår växte och blev som örnfjädrar och hans naglar blev som fågelklor.
31 (A) Men när den tiden hade gått lyfte jag, Nebukadnessar, min blick till himlen och fick tillbaka mitt förstånd. Då lovade jag den Högste, jag prisade och ärade honom som lever i evighet.
Hans välde är ett evigt välde,
hans rike varar från släkte till släkte.
32 (B) Alla som bor på jorden
räknas för ingenting,
han gör vad han vill
med himlens här
och med dem som bor på jorden.
Ingen kan stå emot hans hand
eller säga till honom:
”Vad är det du gör?”
33 Vid samma tid återfick jag mitt förstånd och jag fick tillbaka min härlighet och glans, till ära för mitt rike. Mina rådsherrar och stormän sökte upp mig, och jag blev på nytt insatt i mitt rike och fick ännu större makt. 34 (C) Nu prisar, upphöjer och ärar jag, Nebukadnessar,[a] himlens Kung, för alla hans gärningar är sanning och hans vägar rätta. Och han kan ödmjuka dem som vandrar i högmod.
Guds kärlek och vår
7 (A) Mina älskade, låt oss älska varandra, för kärleken kommer från Gud. Var och en som älskar är född av Gud och känner Gud. 8 (B) Den som inte älskar har inte lärt känna Gud, för Gud är kärlek. 9 (C) Så uppenbarades Guds kärlek till oss[a]: han sände sin enfödde Son till världen för att vi skulle leva genom honom. 10 (D) Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud, utan att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder.
11 (E) Mina älskade, om Gud har älskat oss så högt, är också vi skyldiga att älska varandra. 12 (F) Ingen har någonsin sett Gud. Om vi älskar varandra, förblir Gud i oss och hans kärlek har nått sitt mål i oss. 13 (G) Vi vet att vi förblir i honom och han i oss genom att han har gett oss av sin Ande. 14 (H) Vi har sett och vittnar om att Fadern har sänt sin Son som världens Frälsare. 15 (I) Om någon bekänner att Jesus är Guds Son, förblir Gud i honom och han själv förblir i Gud. 16 (J) Och vi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss och tror på den.
Gud är kärlek. Den som förblir i kärleken förblir i Gud, och Gud förblir i honom. 17 (K) Så har kärleken nått sitt mål hos oss: att vi har frimodighet på domens dag. För sådan han är, sådana är också vi i den här världen. 18 (L) Det finns ingen rädsla i kärleken, utan den fullkomliga kärleken driver ut rädslan, för rädsla hör samman med straff. Den som är rädd är inte fullkomnad i kärleken.
19 (M) Vi älskar därför att han först har älskat oss. 20 (N) Om någon säger att han älskar Gud men hatar sin broder, så är han en lögnare. Den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud som han inte har sett. 21 (O) Och detta bud har vi från honom: att den som älskar Gud också ska älska sin broder.
Jesus i Kapernaum
31 (A) Han kom ner till Kapernaum, en stad i Galileen, och undervisade folket på sabbaten. 32 (B) De var överväldigade av hans undervisning, eftersom hans ord hade makt.
33 (C) I synagogan fanns en man med en oren ande, och han skrek högt: 34 (D) "Sluta! Vad har vi med dig att göra, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att fördärva oss? Jag vet vem du är: Guds Helige!" 35 Då talade Jesus strängt till anden: "Tig! Far ut ur honom!" Anden kastade omkull mannen mitt ibland dem och for ut ur honom utan att skada honom. 36 Alla greps av bävan och sade till varandra: "Vad är det med hans ord? Med makt och myndighet befaller han de orena andarna och de far ut." 37 Och ryktet om honom gick ut överallt i området.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation