Book of Common Prayer
En oskyldig mans bön
26 (A) Av David.
Döm mig rättvist, Herre,
jag är oskyldig!
Jag litar på Herren
utan att vackla.
2 (B) Granska mig, Herre,
och pröva mig,
rannsaka mina njurar
och mitt hjärta.
3 Jag har din nåd för ögonen
och vandrar i din sanning.
4 (C) Jag sitter inte hos lögnare
och umgås inte med hycklare,
5 (D) jag hatar de ondas församling
och sitter inte hos de gudlösa.
6 (E) Jag tvår mina händer i oskuld
och vandrar runt ditt altare, Herre,
7 (F) för att höja min röst i tacksamhet
och förkunna alla dina under.
8 (G) Herre, jag älskar din boning,
den plats där din härlighet bor.
9 (H) Ryck inte bort min själ med syndare
eller mitt liv med de blodtörstiga,
10 (I) de som har ondska[a] i sina händer
och högra handen full av mutor.
11 Jag är oskyldig, befria mig
och förbarma dig över mig!
12 (J) Min fot står på säker mark.
I församlingarna
ska jag prisa Herren.
Bön om beskydd
28 (A) Av David.
Till dig, Herre, ropar jag.
Min klippa, var inte stum
mot mig!
Om du är tyst mot mig,
blir jag som de
som går ner i graven.
2 (B) Hör min bön om nåd
när jag ropar till dig,
när jag lyfter mina händer
mot det allra heligaste
i din helgedom.
3 (C) Släpa inte bort mig
med gudlösa och förbrytare,
med dem som talar vänligt
med sin nästa
men har ondska i sitt hjärta.
4 (D) Löna dem för deras handlingar,
för deras onda gärningar.
Löna dem för deras händers verk,
ge dem för det de har gjort,
5 (E) för de bryr sig inte om
Herrens gärningar,
hans händers verk.
Därför ska han riva ner dem
och inte bygga upp dem.
6 Lovad är Herren,
för han har hört mina böner
om nåd!
7 (F) Herren är min styrka
och min sköld.
På honom litar mitt hjärta,
jag får hjälp
och mitt hjärta jublar.
Honom vill jag tacka
med min sång.
Syndarens ondska och Guds godhet
36 För körledaren. Av Herrens tjänare David.
2 (A) I mitt hjärta hör jag
vad synden viskar
till den gudlöse.
Han har ingen gudsfruktan
för ögonen,
3 (B) han intalar sig[a] att ingen
ska upptäcka och hata hans brott.
4 Hans muns ord är ondska och svek,
han vill inte vara förståndig
och god.
5 (C) Han tänker ut ondska på sin bädd,
han går en väg som inte är god.
Han skyr inte något ont.
6 (D) Herre, till himlen räcker din nåd,
din trofasthet ända till skyarna.
7 (E) Din rättfärdighet
är som väldiga berg,
dina domar
som det stora havsdjupet.
Både människor och djur
räddar du, Herre.
8 (F) Hur dyrbar är inte din nåd, o Gud!
Människors barn har sin tillflykt
i dina vingars skugga.
9 (G) De mättas av rika gåvor i ditt hus,
av din ljuvlighets ström
ger du dem att dricka.
10 (H) Hos dig är livets källa,
i ditt ljus ser vi ljus.
11 Låt din nåd bli kvar
över dem som känner dig,
din rättfärdighet över dem
som har ärliga hjärtan.
12 Låt inte de stoltas fot
trampa på mig
eller de gudlösas hand
driva bort mig.
13 (I) Där ligger förbrytarna fallna,
nerslagna så att de inte kan resa sig.
Människans förgänglighet
39 (A) För körledaren, till Jedutun[a]. En psalm av David.
2 (B) Jag sade:
"Jag ska akta mig
för att synda med min tunga,
jag ska sätta lås för min mun
så länge den gudlöse
är framför mig."
3 (C) Jag blev stum och tyst,
jag höll inne även med det goda,
och min plåga blev allt värre.
4 (D) Mitt hjärta brann inom mig,
medan jag grubblade
brann det som en eld.
Då talade jag
med min tunga:
5 (E) Herre, lär mig förstå mitt slut,
att mina dagar har en gräns,
så att jag inser hur förgänglig
jag är.
6 (F) Som en handsbredd
har du gjort mina dagar,
min livslängd är som ingenting
inför dig.
Alla människor är bara en vindpust,
hur säkra de än står. Sela
7 (G) Som en skuggbild
vandrar människan omkring,
oroar sig till ingen nytta,
samlar på hög
och vet inte vem som får det.
8 (H) Men vad hoppas jag nu på, Herre?
Till dig står mitt hopp.
9 Rädda mig från alla mina synder,
låt mig inte bli hånad av dårar.
10 (I) Jag tiger och öppnar inte min mun,
för det är du som har gjort det.
11 Vänd bort din plåga ifrån mig,
jag går under av din hands aga.
12 (J) När du tuktar någon för hans skuld,
förtär du som mal det han har kärt.
Alla människor är bara
en vindpust. Sela
Jerusalems sorg och ödeläggelse
אAlef
1 (A) Så övergiven hon sitter,
den folkrika staden!
Hon som var stor bland folken
har blivit som en änka,
furstinnan bland länderna
måste göra slavtjänst.[a]
בBeth
2 (B) Bittert gråter hon i natten
med tårar på sin kind.
Ingen tröstare har hon
bland alla sina älskare.
Alla hennes vänner har svikit henne,
de har blivit hennes fiender.
גGimel
3 Juda har gått i landsflykt
efter förtryck och svårt slaveri.
Hon bor bland hednafolk
och finner ingen ro.
Alla hennes förföljare
har hunnit ifatt henne,
mitt i hennes nöd.
דDaleth
4 (C) Vägarna till Sion sörjer,
ingen kommer till högtiderna[b].
Alla hennes portar är öde,
hennes präster suckar.
Hennes jungfrur är bedrövade,
och själv sörjer hon bittert.
הHe
5 (D) Hennes ovänner har makten,
hennes fiender känner sig säkra,
eftersom Herren
har bedrövat henne
för hennes många synder.
Hennes barn har vandrat bort
som fångar framför fienden.
וWaw
6 All sin prakt har dottern Sion förlorat.
Hennes furstar liknar hjortar
som inte funnit bete,
som kraftlösa flyr undan jägaren.
זZajin
7 (E) I sin nöd och hemlöshet
minns Jerusalem
alla skatter hon hade
i forna dagar.
Nu när hennes folk
har fallit i fienders hand
och ingen hjälpare finns,
ser de med hån
på hennes undergång.
חHeth
8 (F) Svårt har Jerusalem syndat,
därför har hon blivit oren[c].
Alla som ärat henne föraktar henne,
för de ser hennes nakenhet.
Själv suckar hon och vänder sig bort.
טTeth
9 (G) Orenhet fläckar hennes mantelflik,
hon tänkte inte
på hur slutet skulle bli.
Hon har sjunkit ofattbart djupt,
och ingen tröstare finns.
Herre, se mitt betryck,
för fienden triumferar!
יJod
10 (H) Fienden sträckte sin hand
efter alla hennes skatter.
Hon såg hur hedningar
gick in i hennes helgedom,
dem du förbjöd
att komma in i din församling.[d]
כKaf
11 Hela hennes folk suckar
och söker efter bröd.
De byter sina skatter mot mat
för att hålla sig vid liv.
Se, Herre, och tänk på
hur föraktad jag blivit!
לLamed
12 (I) Betyder det inget för alla er
som går vägen förbi?
Se efter och se:
finns det någon smärta
lik smärtan som drabbat mig,
som Herren har plågat mig med
på sin brinnande vredes dag?
41 Solen har sin glans, månen en annan glans och stjärnorna en annan, och stjärna skiljer sig från stjärna i glans.
42 Så är det också med de dödas uppståndelse. Det som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt. 43 (A) Det som blir sått i ringhet uppstår i härlighet. Det som blir sått i svaghet uppstår i kraft. 44 Det sås en jordisk kropp, det uppstår en andlig kropp. Finns det en jordisk kropp, finns det också en andlig kropp. 45 (B) Så står det också skrivet: Den första människan, Adam, blev en levande varelse. Den siste Adam[a] blev en livgivande ande.[b]
46 Men det första var inte det andliga, utan det jordiska. Därefter kom det andliga. 47 (C) Den första människan kom från jorden, av jord. Den andra människan kom från himlen. 48 Så som den jordiska människan var, så är också de jordiska. Och så som den himmelska människan är, så är också de himmelska. 49 (D) Och liksom vi har burit den jordiska människans bild, ska vi också bära den himmelska människans bild.
50 (E) Men det säger jag, bröder: kött och blod kan inte ärva Guds rike, och det förgängliga kan inte ärva det oförgängliga.
Jesus är Guds vishet
25 (A) Vid den tiden sade Jesus: "Jag prisar dig Far, himlens och jordens Herre, för att du har dolt detta för de visa och kloka och uppenbarat det för de små. 26 Ja, Far, så var din goda vilja. 27 (B) Allt har min Far överlämnat till mig. Och ingen känner Sonen utom Fadern, inte heller känner någon Fadern utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för.
28 (C) Kom till mig, alla ni som arbetar[a] och är tyngda av bördor, så ska jag ge er vila. 29 (D) Ta på er mitt ok och lär av mig, för jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då ska ni finna ro för era själar, 30 (E) för mitt ok är milt och min börda är lätt."
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation