Book of Common Prayer
Ärans kung och hans rike
Jorden är Herrens
med allt vad den rymmer,
världen med dem som bor i den,
2 (B) för han har grundat den på haven
och fäst den på de strömmande
vattnen.
3 (C) Vem får gå upp på Herrens berg?
Vem får komma in
i hans helgedom?
4 (D) Den som har oskyldiga händer
och rent hjärta,
som inte vänder sin själ till lögn
och inte svär falskt.
5 (E) Han får välsignelse från Herren
och rättfärdighet
från sin frälsnings Gud.
6 (F) Sådant är släktet
som frågar efter honom,
de som söker ditt ansikte
är Jakobs barn.[b] Sela
7 (G) Höj era huvuden, ni portar,
höj er, ni eviga dörrar,
så att ärans kung kan tåga in!
8 (H) Vem är han, ärans kung?
Det är Herren, stark och väldig,
Herren, väldig i strid.
9 Höj era huvuden, ni portar,
höj er, ni eviga dörrar,
så att ärans kung kan tåga in!
10 Vem är han, ärans kung?
Det är Herren Sebaot,
han är ärans kung. Sela
Herrens ära och makt
29 (A) En psalm av David.
Ge åt Herren, ni Guds söner,
ge åt Herren ära och makt!
2 Ge åt Herren hans namns ära,
tillbe Herren i helig skrud!
3 (B) Herrens röst hörs över vattnen,
ärans Gud dundrar,
Herren över väldiga vatten.
4 (C) Herrens röst är mäktig,
Herrens röst är majestätisk.
5 Herrens röst knäcker cedrar,
Herren knäcker Libanons cedrar.
6 Han får dem att hoppa som kalvar,
Libanon och Sirjon[a]
som unga vildoxar.
Människosonens ringhet och höghet
8 För körledaren, till gittít[a]. En psalm av David.
2 (A) Herre, vår Herre,
hur härligt är inte ditt namn
över hela jorden,
du som satt ditt majestät
på himlen!
3 (B) Av barns och spädbarns mun
har du berett en makt[b]
för dina fienders skull,
för att förgöra fiende och hämnare.[c]
4 (C) När jag ser din himmel,
dina fingrars verk,
månen och stjärnorna
som du har skapat –
5 (D) vad är då en människa
att du tänker på henne,
en människoson
att du tar hand om honom?[d]
6 (E) En liten tid[e] lät du honom
vara lägre än[f] Gud,
med ära och härlighet
krönte du honom.
7 (F) Du satte honom att härska
över dina händers verk,
allt lade du under hans fötter:[g]
8 alla får och oxar
liksom vildmarkens djur,
9 himlens fåglar och havets fiskar,
de som vandrar havens vägar.
10 Herre, vår Herre,
hur härligt är inte ditt namn
över hela jorden!
Längtan till Guds hus
84 (A) För körledaren, till gittít[a]. En psalm av Koras söner.
2 (B) Hur ljuvliga är inte dina boningar,
Herre Sebaot!
3 (C) Min själ längtar och trängtar
till Herrens gårdar,
min själ och min kropp jublar
mot levande Gud.
4 Sparven har funnit sig ett hem
och svalan ett bo
där hon kan lägga sina ungar:
dina altaren, Herre Sebaot,
min kung och min Gud.
5 (D) Saliga är de som bor i ditt hus,
de lovar dig ständigt. Sela
6 (E) Saliga är de
som har sin styrka i dig,
som har dina vägar i sitt hjärta.
7 (F) När de vandrar genom tåredalen[b]
gör de den rik på källor,
och höstregnet[c] täcker den
med välsignelser.
8 De går från kraft till kraft,
de träder fram inför Gud på Sion.
9 Herre Gud Sebaot, hör min bön,
lyssna, du Jakobs Gud! Sela
10 (G) Gud, se vår sköld,
se på din smordes ansikte!
11 En dag i dina gårdar
är bättre än tusen andra.
Jag vill hellre vakta dörren[d]
i min Guds hus
än bo i de gudlösas tält,
12 (H) för Herren Gud är sol och sköld,
Herren ger nåd och ära.
Inget gott nekar han dem
som vandrar i fullkomlighet.
13 (I) Herre Sebaot,
salig är den som förtröstar på dig.
8 (A) Då steg han upp och åt och drack. Sedan gick han styrkt av maten i fyrtio dagar och fyrtio nätter ända till Guds berg Horeb[a]. 9 Där gick han in i en grotta, och i den stannade han över natten.
Då kom Herrens ord till honom. Han sade till honom: ”Vad gör du här, Elia?” 10 (B) Han svarade: ”Jag har verkligen ivrat för Herren Gud Sebaot. Israels barn har övergett ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag ensam är kvar, och de försöker ta mitt liv.” 11 (C) Herren sade: ”Gå ut och ställ dig på berget inför Herren.” Då gick Herren fram där, och en stor stark storm som ryckte loss berg och bröt sönder klippor gick före Herren. Men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom en jordbävning. Men Herren var inte i jordbävningen. 12 Efter jordbävningen kom en eld. Men Herren var inte i elden. Efter elden hördes ljudet av en svag susning.
13 (D) När Elia hörde det, gömde han sitt ansikte med manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Då kom en röst till honom som sade: ”Vad gör du här, Elia?” 14 Han svarade: ”Jag har verkligen ivrat för Herren Gud Sebaot. Israels barn har övergett ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag ensam är kvar, och de försöker ta mitt liv.”
15 (E) Herren sade till honom: ”Gå tillbaka igen och ta vägen till Damaskus öken och gå in och smörj Hasael till kung över Aram. 16 (F) Jehu, Nimshis son, ska du smörja till kung över Israel. Elisha,[b] Shafats son, från Abel-Mehola[c] ska du smörja till profet i ditt ställe. 17 (G) Och det ska bli så att den som kommer undan Hasaels svärd ska Jehu döda, och den som kommer undan Jehus svärd ska Elisha döda. 18 (H) Men jag har lämnat kvar i Israel sjutusen män som inte har böjt knä för Baal[d] och inte gett honom hyllningskyss[e].”
Elishas kallelse
19 (I) När Elia sedan gick därifrån, fann han Elisha, Shafats son, som höll på att plöja. Tolv par oxar[f] gick framför honom, och själv körde han det tolfte paret. Elia gick fram till honom och kastade sin mantel[g] över honom.
20 (J) Då släppte han oxarna och skyndade efter Elia och sade: ”Låt mig först få kyssa[h] min far och min mor, så ska jag sedan följa dig.” Han sade till honom: ”Gå du tillbaka. Du vet ju vad jag har gjort med dig.” 21 Då lämnade Elisha honom och gick tillbaka och tog sina båda oxar och slaktade dem, och med oxarnas ok kokade han deras kött. Detta gav han till folket, och de åt. Därefter bröt han upp och följde Elia och blev hans tjänare.
34 Men då reste sig en farisé i Stora rådet som hette Gamaliel[a], en laglärare som var aktad av hela folket. Han befallde att man skulle föra ut männen en stund 35 och sade sedan: "Israeliter, tänk er för vad ni gör med dessa män. 36 För en tid sedan kom Teudas[b] och menade sig vara något, och han fick med sig omkring fyrahundra män. Men han blev avrättad, och alla som trodde på honom skingrades och försvann. 37 Efter honom kom Judas från Galileen, vid tiden för skattskrivningen[c]. Han fick folk att göra uppror och följa honom. Men även han gick under, och alla som trodde på honom skingrades. 38 Och nu säger jag er: Håll er borta från dessa män och låt dem gå. För om detta är människors påhitt eller verk, rinner det ut i sanden. 39 (A) Men är det av Gud, kan ni inte slå ner dem. Det skulle kunna visa sig att ni[d] kämpar mot Gud."
De lät sig övertygas. 40 När de kallat in apostlarna igen, lät de piska dem och förbjöd dem att tala i Jesu namn. Sedan släpptes de fria. 41 (B) Och apostlarna gick ut från Stora rådet, glada att de ansetts värdiga att bli förnedrade för Namnets skull. 42 Varje dag fortsatte de att undervisa i templet och i hemmen och förkunna evangeliet att Jesus är Messias.
45 (A) Många judar som hade kommit till Maria och sett vad Jesus gjorde kom till tro på honom. 46 Men några av dem gick till fariseerna och berättade för dem vad Jesus hade gjort.
47 Översteprästerna och fariseerna kallade då samman Stora rådet och sade: "Vad gör vi? Den här mannen gör många tecken.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation