Book of Common Prayer
Bön om skydd mot onda människor
140 För körledaren. En psalm av David.
2 Rädda mig, Herre,
från onda människor,
skydda mig från våldsmän
3 som gör onda planer i sina hjärtan
och vållar strid varje dag.
4 [a]De vässar sina tungor som ormar,
de har huggormsgift
bakom sina läppar.
Sela
5 Bevara mig, Herre,
från de gudlösas händer,
skydda mig från våldsmän
som planerar för att
få mina fötter på fall.
6 De stolta gillrar fällor
med rep för mig,
de lägger nät vid vägens kant,
de sätter snaror för mig.
Sela
7 [b]Jag säger till Herren:
Du är min Gud.
Lyssna, Herre,
till mitt rop om nåd!
8 Herre, min Herre,
min frälsnings styrka[c],
du skyddar mitt huvud
på stridens dag.
9 Herre, uppfyll inte
de gudlösas önskningar,
låt inte deras planer lyckas
så att de förhäver sig.
Sela
10 [d]Låt dem som omringar mig
själva drabbas
av sina läppars ondska.
11 [e]Låt glödande kol regna över dem,
låt dem kastas i eld,
i djup så att de aldrig
kommer upp.
12 Förtalare ska inte bestå i landet,
våldsmän ska jagas av olycka
med slag på slag.
13 [f]Jag vet att Herren ska ta sig an
den förtrycktes sak
och skipa rätt åt den fattige.
14 De rättfärdiga ska prisa ditt namn,
de ärliga ska bo inför ditt ansikte.
Bön i ensamhet och nöd
142 [a]En vishetspsalm av David. En bön när han var i grottan[b].
2 Med hög röst
ropar jag till Herren,
med hög röst
ber jag Herren om nåd.
3 [c]Jag utgjuter mitt bekymmer
för honom,
berättar om min nöd för honom.
4 [d]När min ande mattas i mig
är du den som känner min stig.
På vägen där jag går
har de lagt snaror för mig.
5 [e]Se på min högra sida,
där finns ingen
som känns vid mig.
Jag har ingen tillflykt mer,
ingen som frågar efter min själ.
6 [f]Jag ropar till dig, Herre,
jag säger: Du är min tillflykt,
min lott i de levandes land.
7 Lyssna till mitt rop,
för jag är i stor nöd.
Rädda mig från mina förföljare,
för de är starkare än jag.
8 [g]För min själ ut ur fängelset,
så att jag kan prisa ditt namn.
De rättfärdiga ska samlas
omkring mig
när du visar din godhet mot mig.
Bön om hjälp mot fiender
141 En psalm av David.
Herre, jag ropar till dig,
skynda till mig!
Lyssna till min röst
när jag ropar till dig.
2 [a]Låt min bön vara rökelse
inför dig,
mina lyfta händer ett aftonoffer.
3 [b]Herre, sätt en vakt för min mun,
bevaka mina läppars dörr.
4 [c]Låt inte mitt hjärta dras
till det som är ont[d],
till gudlösa gärningar
i lag med förbrytare.
Deras läckerheter vill jag inte äta.
5 [e]Om en rättfärdig slår mig
är det av kärlek,
straffar han mig
är det som olja på huvudet.
Mitt huvud ska inte avvisa det.
Men jag fortsätter att be
mot de ondas gärningar.
6 Deras ledare ska störtas ner
för klippan,
och då ska de förstå
att mina ord var goda.
7 Som när man plöjer
och river upp jorden,
så ligger våra ben utspridda
vid dödsrikets rand.[f]
Bön om räddning från undergång
143 [a]En psalm av David.
Herre, hör min bön,
lyssna till mitt rop om nåd!
Svara mig i din trofasthet,
i din rättfärdighet.
2 [b]Gå inte till doms med din tjänare,
för ingen levande är rättfärdig
inför dig.
3 [c]Fienden jagar min själ,
han trampar mitt liv till marken,
han lägger mig i mörker
likt dem som länge varit döda.
4 [d]Min ande mattas i mig,
mitt hjärta stelnar i mitt bröst.
5 [e]Jag minns dagar som gått,
jag begrundar alla dina gärningar
och tänker på dina händers verk.
6 [f]Jag sträcker mina händer mot dig,
min själ är som törstig jord
inför dig. Sela
7 [g]Herre, skynda att svara mig,
min ande förgås!
Dölj inte ditt ansikte för mig,
då blir jag som de
som går ner i graven.
8 [h]Låt mig möta din nåd på morgonen,
för jag litar på dig.
Visa mig den väg jag ska gå,
för jag lyfter min själ till dig.
9 Rädda mig från mina fiender,
Herre,
hos dig söker jag skydd.
10 [i]Lär mig att göra din vilja,
för du är min Gud.
Låt din gode Ande leda mig[j]
på jämn mark.
11 Herre, ge mig liv
för ditt namns skull,
rädda min själ ur nöden
i din rättfärdighet.
12 [k]Förinta mina fiender i din nåd,
förgör alla som plågar min själ,
för jag är din tjänare.
9 (A) Hör nu detta,
ni hövdingar över Jakobs hus
och furstar över Israels hus:
Ni avskyr det som är rätt
och förvrider allt som är rakt,
10 (B) ni bygger upp Sion med blod
och Jerusalem med ondska.
11 (C) Stadens hövdingar dömer för mutor,
prästerna undervisar för betalning
och profeterna spår för pengar.
Ändå stöder de sig på Herren
och säger:
Ӏr inte Herren mitt ibland oss?
Olycka ska inte drabba oss.”
12 (D) Därför ska Sion för er skull
plöjas upp till en åker,
Jerusalem bli en stenhop[a]
och tempelberget
en skogbevuxen höjd.
Israel ska återvända till sitt land
4 (E) Det ska ske i den yttersta tiden
att berget med Herrens hus
ska stå fast grundat
och vara högst bland bergen,
upphöjt över höjderna.
Och alla folk ska strömma dit.
2 (F) och många folk ska gå i väg och säga:
”Kom, låt oss gå upp
till Herrens berg,
till Jakobs Guds hus.
Han ska lära oss sina vägar
så att vi kan vandra
på hans stigar.”
För undervisningen
ska gå ut från Sion,
Herrens ord från Jerusalem.
3 (G) Han ska döma mellan många folk
och skipa rätt åt mäktiga hednafolk,
ända bort i fjärran land.
Då ska de smida sina svärd
till plogbillar
och sina spjut till vingårdsknivar.
Folken ska inte lyfta svärd
mot varandra
och inte mer öva för krig.[b]
4 (H) Var och en ska sitta
under sin vinstock och sitt fikonträd[c]
utan fruktan,
för så har Herren Sebaots mun talat.
5 (I) Alla andra folk vandrar
vart och ett i sin guds namn,
men vi ska vandra
i Herren vår Guds namn,
alltid och för evigt.
24 Några dagar senare kom Felix tillsammans med sin hustru Drusilla[a], som var judinna. Han lät hämta Paulus och hörde honom tala om tron på Kristus Jesus. 25 (A) Men när Paulus talade om rättfärdighet och självbehärskning och den kommande domen, blev Felix förskräckt och sade: "Gå din väg för den här gången. När jag får tid ska jag kalla på dig." 26 Samtidigt hoppades han att Paulus skulle erbjuda honom pengar. Därför lät han ofta hämta honom och samtalade med honom.
27 (B) När två år hade gått, efterträddes Felix av Porcius Festus.[b] Och då Felix ville hålla sig väl med judarna, lät han Paulus bli kvar i fängelset.
Paulus inför ståthållaren Festus
25 När Festus hade anlänt till provinsen reste han efter tre dagar från Caesarea upp till Jerusalem. 2 (C) Översteprästerna och judarnas ledare framförde då sina anklagelser mot Paulus. De vände sig till Festus 3 (D) och bad att han skulle visa dem godheten att låta Paulus föras till Jerusalem. De planerade nämligen ett bakhåll för att döda honom på vägen. 4 Men Festus svarade att Paulus skulle hållas kvar i Caesarea och att han själv snart skulle resa tillbaka dit. 5 Han sade: "De som är ledare bland er kan följa med, och har mannen gjort något orätt kan de lägga fram sina anklagelser mot honom." 6 Festus stannade hos dem i högst åtta eller tio dagar och reste sedan ner till Caesarea. Dagen därpå tog han plats på domarsätet och befallde att Paulus skulle föras in.
Paulus vädjar till kejsaren
7 (E) När Paulus kom in blev han omringad av judarna som hade rest ner från Jerusalem, och de framförde många svåra beskyllningar som de inte kunde bevisa. 8 (F) Paulus försvarade sig och sade: "Varken mot judarnas lag eller mot templet eller mot kejsaren har jag begått något brott."
9 (G) Men Festus, som ville hålla sig väl med judarna, frågade Paulus: "Vill du komma upp till Jerusalem och dömas där inför mig i denna sak?" 10 Paulus svarade: "Jag står inför kejsarens domstol, och här ska jag dömas. Judarna har jag inte gjort något ont, det vet du mycket väl. 11 Om jag är skyldig och har gjort något som förtjänar döden, så är jag beredd att dö. Men om det inte ligger något i deras anklagelser kan ingen utlämna mig åt dem. Jag vädjar till kejsaren[c]!" 12 Festus överlade med sitt råd och svarade sedan: "Till kejsaren har du vädjat, till kejsaren ska du fara."
Kvinnorna som följde Jesus
8 (A) Därefter vandrade Jesus genom städer och byar och förkunnade evangeliet om Guds rike. De tolv var med honom, 2 (B) och även några kvinnor som hade blivit botade från onda andar och sjukdomar: Maria som kallades Magdalena[a] – från henne hade sju onda andar farit ut – 3 och Johanna, hustru till Herodes förvaltare Kusas, samt Susanna och många andra som tjänade dem med vad de ägde.
Liknelsen om såningsmannen
4 (C) När mycket folk samlades och man kom ut till honom från stad efter stad, talade han till dem med en liknelse: 5 "En såningsman gick ut för att så sitt utsäde. När han sådde föll en del vid vägen och trampades ner, och himlens fåglar åt upp det. 6 En del föll på stenig mark, och när det växte upp vissnade det bort, för det fick ingen fukt. 7 En del föll bland tistlar, och tistlarna växte upp samtidigt och kvävde det. 8 Men en del föll i god jord, och det växte upp och gav hundrafaldig skörd[b]." När han hade sagt detta, ropade han: "Hör, du som har öron att höra med!"
Liknelsens innebörd
9 (D) Hans lärjungar frågade honom sedan vad liknelsen betydde. 10 (E) Han svarade: "Ni har fått nåden att förstå Guds rikes hemligheter. Men de andra får dem i liknelser, för att de ska se och ändå inte se, höra och ändå inte förstå.[c] 11 (F) Här är liknelsens mening: Säden är Guds ord. 12 De vid vägen är de som hör ordet, men sedan kommer djävulen och tar bort det ur deras hjärtan så att de inte kan tro och bli frälsta. 13 De på stenig mark är de som tar emot ordet med glädje när de hör det, men de saknar rot. De tror bara för en tid, och i frestelsens stund kommer de på fall. 14 (G) Det som föll bland tistlar är de som hör ordet men som allt mer kvävs av livets bekymmer, rikedom och njutningar och aldrig bär mogen frukt. 15 Men det som föll i god jord är de som hör ordet och tar vara på det i ett gott och uppriktigt hjärta och uthålligt bär frukt.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation