² Och hela Israels församling klagade mot Mose och Aron i öknen ^3 (A) och sade till dem: ”Om vi ändå hade fått dö för Herrens hand i Egypten! Där satt vi vid köttgrytorna och åt oss mätta. Men ni har fört oss hit ut i öknen för att låta hela församlingen dö av svält.”

^4 (B) Då sade Herren till Mose: ”Se, jag ska låta det regna bröd från himlen åt er. Folket ska gå ut och samla så mycket de behöver för varje dag. Så ska jag pröva dem, om de vill vandra efter min lag eller inte. ⁵ När de på sjätte dagen tillagar vad de har fört hem, ska det vara dubbelt så mycket som de annars samlar varje dag.”

⁶ Och Mose och Aron sade till alla Israels barn: ”I kväll kommer ni att förstå att det är Herren som har fört er ut ur Egyptens land, ^7 (C) och i morgon ska ni se Herrens härlighet. Herren har hört hur ni klagar mot honom. Vilka är vi, att ni skulle klaga mot oss?” ⁸ Och Mose fortsatte: ”Herren ger er i kväll kött att äta och i morgon bröd att mätta er med, för Herren har hört hur ni klagar mot honom. Men vilka är vi? Ni klagar inte mot oss utan mot Herren.”

⁹ Därefter sade Mose till Aron: ”Säg till hela Israels församling: Träd fram inför Herren, för han har hört hur ni klagar.” ^10 (D) När sedan Aron hade talat till hela Israels församling, vände de sig mot öknen. Och se, då visade sig Herrens härlighet i molnskyn.

¹¹ Och Herren sade till Mose: ¹² ”Jag har hört hur Israels barn klagar. Säg till dem: I skymningen ska ni få kött att äta och i morgon bröd att mätta er med. Då ska ni inse att jag är Herren er Gud.”

^13 (E) På kvällen kom vaktlar^[a] och täckte lägret, och nästa morgon låg det dagg runt omkring lägret. ^14 (F) När daggen hade försvunnit, se, då låg det på marken ute i öknen något fint som fjäll, något fint som liknade rimfrost. ^15 (G) Israels barn såg det, och eftersom de inte visste vad det var frågade de varandra: ”Vad är det här?” Mose sade till dem: ”Detta är brödet som Herren har gett er att äta. ¹⁶ Och detta är vad Herren har befallt: Var och en ska samla så mycket av det som han behöver till mat. En gomer^[b] per person^[c] ska ni ta, efter antalet av ert husfolk. Var och en ska ta åt dem som han har i sitt tält.”

¹⁷ Israels barn gjorde så, den ene samlade mer och den andre mindre. ^18 (H) Men när de mätte upp det med gomermåttet hade den som samlat mycket ingenting över, och den som samlat lite saknade ingenting. Var och en hade samlat så mycket som han behövde till mat.^{[d] 19} Och Mose sade till dem: ”Ingen får lämna kvar något av det till i morgon.” ²⁰ Men de lydde inte Mose, utan vissa sparade något av det till nästa morgon. Då växte det maskar i det och det luktade illa. Och Mose blev förargad på dem. ²¹ De samlade sedan in av mannat varje morgon, var och en så mycket han behövde till mat. Men när solhettan kom smälte det bort.

²² På sjätte dagen hade de samlat in dubbelt så mycket av brödet, två gomer för var och en. Folkets alla furstar kom och berättade det för Mose. ²³ Då sade han till dem: ”Detta är vad Herren sagt. I morgon är det sabbatsvila, en sabbat helgad åt Herren. Baka nu det ni vill baka och koka det ni vill koka. Men allt som blir över ska ni spara åt er till i morgon.” ²⁴ Och de sparade det till nästa morgon som Mose hade befallt, och nu luktade det inte illa och det kom inga maskar i det. ²⁵ Mose sade: ”Ät det i dag, för i dag är det Herrens sabbat och då kan ni inte finna något på marken. ²⁶ I sex dagar ska ni samla in av det, men på sjunde dagen är det sabbat. Då kan ni inte hitta något.”

²⁷ Ändå gick några ut på sjunde dagen för att samla in, men de fann ingenting. ²⁸ Då sade Herren till Mose: ”Hur länge ska ni vägra att hålla mina bud och befallningar? ^29 (I) Se, Herren har gett er sabbaten. Därför ger han er på sjätte dagen bröd för två dagar. Stanna därför hemma, var och en hos sig. Gå inte hemifrån på sjunde dagen.” ³⁰ Alltså höll folket sabbat på sjunde dagen.

³¹ Israels barn kallade det manna^[e]. Det liknade korianderfrö och var vitt och smakade som tunna kakor med honung.^{[f] 32 (J)} Och Mose sade: ”Detta är vad Herren har befallt: Spara en gomer av det, så att era efterkommande får se det bröd jag gav er att äta i öknen när jag förde er ut ur Egyptens land.” ³³ Till Aron sade Mose: ”Ta ett kärl och lägg en gomer manna i det och ställ det inför Herren. Det ska bevaras för kommande släkten.” ³⁴ Aron gjorde som Herren hade befallt Mose. Han ställde det framför vittnesbördet^[g] för att förvaras där.

^35 (K) Och Israels barn åt manna i fyrtio år, ända tills de kom till bebott land. De åt manna tills de kom till gränsen av Kanaans land. ³⁶ En gomer är en tiondels efa^[h].

Folket klagar

^4 (A) Den blandade hopen^[a] som följde dem greps av stort begär, och även Israels barn började gråta igen och sade: ”Vem kan ge oss kött att äta? ⁵ Vi minns fisken som vi åt gratis i Egypten, och gurkorna, melonerna, purjolöken, rödlöken och vitlöken. ⁶ Men nu försmäktar vår själ, för här finns inget att se utom detta manna.”^[b]

^7 (B) Mannat liknade korianderfrö och såg ut som bdelliumharts.^{[c] 8} Folket gick omkring och samlade det och malde det på handkvarn eller stötte det i mortel. De kokade det i gryta eller bakade kakor av det. Och det smakade som fint bakverk med olja. ⁹ När daggen föll över lägret om natten, föll också mannat över det.

¹⁰ Mose hörde hur folket i de olika familjerna grät, var och en vid ingången till sitt tält. Då upptändes Herrens vrede, och Mose blev illa till mods. ¹¹ Och Mose sade till Herren: ”Varför har du gjort så illa mot din tjänare? Varför har jag inte funnit nåd inför dina ögon? Du har ju lagt bördan av hela detta folk på mig! ^12 (C) Har jag burit och fött hela detta folk, eftersom du säger till mig: ’Bär dem i din famn så som vårdaren bär spädbarnet’, in i det land som du med ed har lovat åt deras fäder? ¹³ Var ska jag få kött att ge åt hela detta folk? De kommer gråtande till mig och säger: Ge oss kött, så att vi får äta! ¹⁴ Jag orkar inte bära hela folket själv, det är för tungt för mig. ¹⁵ Om det är så här du vill göra mot mig, döda mig då direkt om jag funnit nåd inför dina ögon, och låt mig slippa se mitt elände!”

^16 (D) Då sade Herren till Mose: ”Kalla samman sjuttio män av de äldste i Israel, sådana som du vet är folkets äldste och deras förmän. För fram dem till uppenbarelsetältet och låt dem ställa sig där hos dig. ¹⁷ Där ska jag då stiga ner och tala med dig, och jag ska ta av den Ande som är över dig och låta den komma över dem. De ska tillsammans med dig bära bördan av folket, så att du slipper bära den ensam. ^18 (E) Säg till folket: Helga er till i morgon, så ska ni få kött att äta. Ni har gråtit inför Herren och sagt: Vem ska ge oss kött att äta? I Egypten hade vi det så bra. Därför ska nu Herren ge er kött att äta. ¹⁹ Ni ska få äta, inte bara en dag, inte två dagar, inte fem dagar, inte tio dagar, inte tjugo dagar, ²⁰ utan en hel månad, ända tills köttet kommer ut genom näsan på er och det äcklar er. Ni har förkastat Herren, som är mitt ibland er, och gråtit inför hans ansikte och sagt: Varför drog vi alls ut ur Egypten?”

^21 (F) Mose sade: ”Sexhundratusen man till fots har jag omkring mig, och du säger: Jag ska ge dem kött att äta under en månad! ²² Finns det får och kor att slakta så att det räcker åt dem? Eller ska alla fiskar i havet fångas så att det räcker åt dem?” ^23 (G) Herren svarade Mose: ”Är Herrens arm för kort? Nu ska du få se om det jag har sagt ska hända dig eller inte.”

²⁴ Mose gick ut och talade om för folket vad Herren hade sagt. Och han kallade samman sjuttio män av de äldste i folket och lät dem ställa sig runt omkring tältet. ²⁵ Då steg Herren ner i molnskyn och talade till honom, och tog av den Ande som var över honom och lät den komma över de sjuttio äldste. När Anden nu vilade över dem började de profetera, men det gjorde de sedan inte mer.

²⁶ Två män hade stannat kvar i lägret. Den ene hette Eldad och den andre Medad. Även över dem vilade Anden, för de var bland de uppskrivna men hade inte gått ut till tältet. Och de profeterade i lägret. ²⁷ Då skyndade en ung man bort och berättade för Mose: ”Eldad och Medad profeterar i lägret.” ^28 (H) Josua, Nuns son, som hade varit Moses tjänare från sin ungdom, sade då: ”Mose, min herre, förbjud dem!” ²⁹ Men Mose sade till honom: ”Ivrar du för mig? Om ändå hela Herrens folk blev profeter genom att Herren lät sin Ande komma över dem!” ³⁰ Sedan gick Mose tillbaka till lägret med de äldste i Israel.

Herren sänder vaktlar

^31 (I) Och en stormvind gick ut från Herren. Den förde med sig vaktlar^[d] från havet och drev dem över lägret, omkring en dagsresa i varje riktning från lägret och två alnar^[e] över marken.

³² Folket gick då hela den dagen och natten och nästa dag och samlade vaktlar. Det minsta någon samlade var tio homer^[f], och de bredde ut dem åt sig runt omkring lägret.

³³ Men medan de ännu hade köttet mellan tänderna och det ännu var otuggat, upptändes Herrens vrede mot folket och Herren slog dem med en mycket svår plåga. ³⁴ Platsen fick namnet Kibrot-Hattaava^[g], eftersom man där begravde dem av folket som hade gripits av begär.

³⁵ Från Kibrot-Hattaava bröt folket upp och drog till Haserot, och där stannade de.

^9 (A) Och vi ska inte fresta Kristus som några av dem gjorde – de dödades av ormar.