出埃及记 16
Chinese New Version (Traditional)
以色列人在曠野發怨言
16 以色列全體會眾從以琳起行，在出埃及以後第二個月十五日，來到以琳和西奈中間汛的曠野那裡。 2 以色列全體會眾在曠野都向摩西和亞倫發怨言； 3 以色列人對他們說：“我們寧願在埃及地坐在肉鍋旁邊，吃飯吃到飽的時候，死在耶和華的手裡！你們倒把我們領出來，到這曠野，是要叫這全體會眾餓死啊！”
4 耶和華對摩西說：“看哪，我要把糧食從天上降給你們；人民可以出去，每天收取當天的分量，我好試驗他們是否遵行我的律法。 5 到第六天，他們把收進來的預備好，比每天收取的多一倍。” 6 摩西和亞倫對以色列眾人說：“今晚你們必定知道是耶和華把你們從埃及地領出來。 7 明早你們必定看見耶和華的榮耀，因為耶和華聽見了你們向他所發的怨言了。我們算甚麼，你們竟向我們發怨言呢？” 8 摩西又說：“耶和華晚上必給你們肉吃，早晨必給你們食物吃飽，因為耶和華聽見了你們埋怨他所說的怨言了。我們算甚麼？你們的怨言不是向我們發的，而是向耶和華發的。” 9 摩西對亞倫說：“你要對以色列全體會眾說：‘你們走近耶和華面前，因為他已經聽見了你們的怨言了。’” 10 亞倫對以色列全體會眾說話的時候，他們向著曠野觀望，看見耶和華的榮耀在雲中顯現出來。 11 耶和華吩咐摩西說： 12 “以色列人的怨言，我已經聽見了。你告訴他們說：‘黃昏的時候你們必吃肉，早晨的時候必有食物吃飽；這樣，你們就知道我耶和華是你們的 神了。’”
鵪鶉與嗎哪
13 到了晚上，有鵪鶉飛上來，把營都遮蓋了；到了早晨，營的四周有一層露水。 14 露水上升以後，就見野地上有細小鱗狀的東西，像小白霜一樣細小的東西。 15 以色列人看見了，就彼此對問說：“這是甚麼？”原來他們不知道那是甚麼。摩西對他們說：“這就是耶和華賜給你們吃的食物。 16 耶和華吩咐的話是這樣的：‘你們要按著各人的食量收取，按著你們的人數為帳幕裡的人收取，一人兩公升。’” 17 以色列人就這樣行了；有的多收、有的少收。 18 他們用升斗衡量的時候，多收的沒有剩餘，少收的也不缺乏；各人按著自己的食量收取。 19 摩西對他們說：“誰也不可把一些留到早晨。” 20 他們卻不聽摩西的話，有人把一些留到早晨，就生蟲發臭了。摩西就向他們發怒。 21 他們每天早晨都按著各人的食量去收取；太陽一發熱，就融化了。
22 到第六日，他們收取了兩倍的食物，每人四公升；會眾的首領都來告訴摩西。 23 摩西對他們說：“耶和華這樣說：‘明天是安息日，是向耶和華守的聖安息日。你們要烤的，就烤吧；要煮的，就煮吧；所有餘剩的要自己保存著，直留到早晨。’” 24 他們就照著摩西吩咐的，把餘剩的留到早晨；竟然不發臭，裡頭也沒有生蟲。 25 摩西說：“今天吃這個吧，因為今天是向耶和華守的安息日，今日你們在田野裡必找不著。 26 六天你們可以收取，但第七天是安息日，在那一天甚麼都沒有了。” 27 第七天民間有人出去收取，可是甚麼也找不著。 28 耶和華對摩西說：“你們拒絕遵守我的誡命和律法，要到幾時呢？ 29 你們看，耶和華把安息日賜給了你們，所以第六日他賜給你們兩天的食物；第七天你們各人要住在家裡，誰都不可離開自己的地方。” 30 於是人民在第七天都安息了。
31 以色列家給這食物起名叫“嗎哪”，它像芫荽的種子，色白，味道像攙蜜的薄餅。 32 摩西說：“耶和華吩咐的話是這樣：要把滿兩公升的嗎哪保留起來給你們的後代，好讓他們可以看見當日我把你們從埃及地領出來的時候，在曠野給你們吃的食物。” 33 摩西對亞倫說：“拿一個罐子來，裝滿兩公升嗎哪，存放在耶和華面前，保留起來給你們的後代。” 34 亞倫就照著耶和華吩咐摩西的，把嗎哪存留在法櫃前。 35 以色列人吃嗎哪共四十年，直到進了有人居住的地方為止；他們吃嗎哪，直到進入迦南地的邊界為止。 36 兩公升就是當時的標準量器的十分之一。（“兩公升就是當時的標準量器的十分之一”原文作“一俄梅珥就是一伊法的十分之一”）
2 Moseboken 16
Svenska Folkbibeln 2015
Manna och vaktlar
16 (A) Hela Israels församling bröt sedan upp från Elim och kom på femtonde dagen i andra månaden efter sitt uttåg ur Egypten fram till öknen Sin, mellan Elim och Sinai. 2 Och hela Israels församling klagade mot Mose och Aron i öknen 3 (B) och sade till dem: ”Om vi ändå hade fått dö för Herrens hand i Egypten! Där satt vi vid köttgrytorna och åt oss mätta. Men ni har fört oss hit ut i öknen för att låta hela församlingen dö av svält.”
4 (C) Då sade Herren till Mose: ”Se, jag ska låta det regna bröd från himlen åt er. Folket ska gå ut och samla så mycket de behöver för varje dag. Så ska jag pröva dem, om de vill vandra efter min lag eller inte. 5 När de på sjätte dagen tillagar vad de har fört hem, ska det vara dubbelt så mycket som de annars samlar varje dag.”
6 Och Mose och Aron sade till alla Israels barn: ”I kväll kommer ni att förstå att det är Herren som har fört er ut ur Egyptens land, 7 (D) och i morgon ska ni se Herrens härlighet. Herren har hört hur ni klagar mot honom. Vilka är vi, att ni skulle klaga mot oss?” 8 Och Mose fortsatte: ”Herren ger er i kväll kött att äta och i morgon bröd att mätta er med, för Herren har hört hur ni klagar mot honom. Men vilka är vi? Ni klagar inte mot oss utan mot Herren.”
9 Därefter sade Mose till Aron: ”Säg till hela Israels församling: Träd fram inför Herren, för han har hört hur ni klagar.” 10 (E) När sedan Aron hade talat till hela Israels församling, vände de sig mot öknen. Och se, då visade sig Herrens härlighet i molnskyn.
11 Och Herren sade till Mose: 12 ”Jag har hört hur Israels barn klagar. Säg till dem: I skymningen ska ni få kött att äta och i morgon bröd att mätta er med. Då ska ni inse att jag är Herren er Gud.”
13 (F) På kvällen kom vaktlar[a] och täckte lägret, och nästa morgon låg det dagg runt omkring lägret. 14 (G) När daggen hade försvunnit, se, då låg det på marken ute i öknen något fint som fjäll, något fint som liknade rimfrost. 15 (H) Israels barn såg det, och eftersom de inte visste vad det var frågade de varandra: ”Vad är det här?” Mose sade till dem: ”Detta är brödet som Herren har gett er att äta. 16 Och detta är vad Herren har befallt: Var och en ska samla så mycket av det som han behöver till mat. En gomer[b] per person[c] ska ni ta, efter antalet av ert husfolk. Var och en ska ta åt dem som han har i sitt tält.”
17 Israels barn gjorde så, den ene samlade mer och den andre mindre. 18 (I) Men när de mätte upp det med gomermåttet hade den som samlat mycket ingenting över, och den som samlat lite saknade ingenting. Var och en hade samlat så mycket som han behövde till mat.[d] 19 Och Mose sade till dem: ”Ingen får lämna kvar något av det till i morgon.” 20 Men de lydde inte Mose, utan vissa sparade något av det till nästa morgon. Då växte det maskar i det och det luktade illa. Och Mose blev förargad på dem. 21 De samlade sedan in av mannat varje morgon, var och en så mycket han behövde till mat. Men när solhettan kom smälte det bort.
22 På sjätte dagen hade de samlat in dubbelt så mycket av brödet, två gomer för var och en. Folkets alla furstar kom och berättade det för Mose. 23 Då sade han till dem: ”Detta är vad Herren sagt. I morgon är det sabbatsvila, en sabbat helgad åt Herren. Baka nu det ni vill baka och koka det ni vill koka. Men allt som blir över ska ni spara åt er till i morgon.” 24 Och de sparade det till nästa morgon som Mose hade befallt, och nu luktade det inte illa och det kom inga maskar i det. 25 Mose sade: ”Ät det i dag, för i dag är det Herrens sabbat och då kan ni inte finna något på marken. 26 I sex dagar ska ni samla in av det, men på sjunde dagen är det sabbat. Då kan ni inte hitta något.”
27 Ändå gick några ut på sjunde dagen för att samla in, men de fann ingenting. 28 Då sade Herren till Mose: ”Hur länge ska ni vägra att hålla mina bud och befallningar? 29 (J) Se, Herren har gett er sabbaten. Därför ger han er på sjätte dagen bröd för två dagar. Stanna därför hemma, var och en hos sig. Gå inte hemifrån på sjunde dagen.” 30 Alltså höll folket sabbat på sjunde dagen.
31 Israels barn kallade det manna[e]. Det liknade korianderfrö och var vitt och smakade som tunna kakor med honung.[f] 32 (K) Och Mose sade: ”Detta är vad Herren har befallt: Spara en gomer av det, så att era efterkommande får se det bröd jag gav er att äta i öknen när jag förde er ut ur Egyptens land.” 33 Till Aron sade Mose: ”Ta ett kärl och lägg en gomer manna i det och ställ det inför Herren. Det ska bevaras för kommande släkten.” 34 Aron gjorde som Herren hade befallt Mose. Han ställde det framför vittnesbördet[g] för att förvaras där.
35 (L) Och Israels barn åt manna i fyrtio år, ända tills de kom till bebott land. De åt manna tills de kom till gränsen av Kanaans land. 36 En gomer är en tiondels efa[h].
Footnotes
- 16:13 vaktla rLiten fasanfågel som varje vår passerar regionen på sin väg från Afrika till Europa. De fångas än i dag i tusental av egyptiska bönder med nät varje år.
- 16:16 en gomer Ca 2,2 liter (jfr vers 36), enligt den judiske historikern Josefus. Krukan förvarades länge i arken (Heb 9:4, Upp 2:17).
- 16:16 per person Ordagrant: ”per skalle” (hebr. gulgólet, jfr ”Golgata”, Joh 19:17).
- 16:18 Citeras av Paulus i 2 Kor 8:15 i samband med en insamling till de heligas behov.
- 16:31 mann aHebr. man? betyder ”vad?” (jfr 16:15). Detta ”bröd från himlen” (Ps 78:24) användes av Jesus som en förebild till honom (Joh 6:31f).
- 16:31 smakade … som honung Det har föreslagits en koppling mellan manna och honungsdagg, ett sött sekret från bladlöss på öknens tamariskträd. Mängderna som beskrivs förutsätter dock ett under.
- 16:34 vittnesbörde tDvs lagens tavlor som förvarades i förbundsarken (25:16, Hebr 9:4).
- 16:36 efa Det grundläggande rymdmåttet, som genom arkeologiska fynd uppskattas till ca 22 liter. En äldre teori föreslår i stället 36 liter, vilket skulle öka samtliga literangivelser i GT med ca 60-65%. Antika mått varierade över tid och plats och bör betraktas som ungefärliga.
Exodus 16
King James Version
16 And they took their journey from Elim, and all the congregation of the children of Israel came unto the wilderness of Sin, which is between Elim and Sinai, on the fifteenth day of the second month after their departing out of the land of Egypt.
2 And the whole congregation of the children of Israel murmured against Moses and Aaron in the wilderness:
3 And the children of Israel said unto them, Would to God we had died by the hand of the Lord in the land of Egypt, when we sat by the flesh pots, and when we did eat bread to the full; for ye have brought us forth into this wilderness, to kill this whole assembly with hunger.
4 Then said the Lord unto Moses, Behold, I will rain bread from heaven for you; and the people shall go out and gather a certain rate every day, that I may prove them, whether they will walk in my law, or no.
5 And it shall come to pass, that on the sixth day they shall prepare that which they bring in; and it shall be twice as much as they gather daily.
6 And Moses and Aaron said unto all the children of Israel, At even, then ye shall know that the Lord hath brought you out from the land of Egypt:
7 And in the morning, then ye shall see the glory of the Lord; for that he heareth your murmurings against the Lord: and what are we, that ye murmur against us?
8 And Moses said, This shall be, when the Lord shall give you in the evening flesh to eat, and in the morning bread to the full; for that the Lord heareth your murmurings which ye murmur against him: and what are we? your murmurings are not against us, but against the Lord.
9 And Moses spake unto Aaron, Say unto all the congregation of the children of Israel, Come near before the Lord: for he hath heard your murmurings.
10 And it came to pass, as Aaron spake unto the whole congregation of the children of Israel, that they looked toward the wilderness, and, behold, the glory of the Lord appeared in the cloud.
11 And the Lord spake unto Moses, saying,
12 I have heard the murmurings of the children of Israel: speak unto them, saying, At even ye shall eat flesh, and in the morning ye shall be filled with bread; and ye shall know that I am the Lord your God.
13 And it came to pass, that at even the quails came up, and covered the camp: and in the morning the dew lay round about the host.
14 And when the dew that lay was gone up, behold, upon the face of the wilderness there lay a small round thing, as small as the hoar frost on the ground.
15 And when the children of Israel saw it, they said one to another, It is manna: for they wist not what it was. And Moses said unto them, This is the bread which the Lord hath given you to eat.
16 This is the thing which the Lord hath commanded, Gather of it every man according to his eating, an omer for every man, according to the number of your persons; take ye every man for them which are in his tents.
17 And the children of Israel did so, and gathered, some more, some less.
18 And when they did mete it with an omer, he that gathered much had nothing over, and he that gathered little had no lack; they gathered every man according to his eating.
19 And Moses said, Let no man leave of it till the morning.
20 Notwithstanding they hearkened not unto Moses; but some of them left of it until the morning, and it bred worms, and stank: and Moses was wroth with them.
21 And they gathered it every morning, every man according to his eating: and when the sun waxed hot, it melted.
22 And it came to pass, that on the sixth day they gathered twice as much bread, two omers for one man: and all the rulers of the congregation came and told Moses.
23 And he said unto them, This is that which the Lord hath said, To morrow is the rest of the holy sabbath unto the Lord: bake that which ye will bake to day, and seethe that ye will seethe; and that which remaineth over lay up for you to be kept until the morning.
24 And they laid it up till the morning, as Moses bade: and it did not stink, neither was there any worm therein.
25 And Moses said, Eat that to day; for to day is a sabbath unto the Lord: to day ye shall not find it in the field.
26 Six days ye shall gather it; but on the seventh day, which is the sabbath, in it there shall be none.
27 And it came to pass, that there went out some of the people on the seventh day for to gather, and they found none.
28 And the Lord said unto Moses, How long refuse ye to keep my commandments and my laws?
29 See, for that the Lord hath given you the sabbath, therefore he giveth you on the sixth day the bread of two days; abide ye every man in his place, let no man go out of his place on the seventh day.
30 So the people rested on the seventh day.
31 And the house of Israel called the name thereof Manna: and it was like coriander seed, white; and the taste of it was like wafers made with honey.
32 And Moses said, This is the thing which the Lord commandeth, Fill an omer of it to be kept for your generations; that they may see the bread wherewith I have fed you in the wilderness, when I brought you forth from the land of Egypt.
33 And Moses said unto Aaron, Take a pot, and put an omer full of manna therein, and lay it up before the Lord, to be kept for your generations.
34 As the Lord commanded Moses, so Aaron laid it up before the Testimony, to be kept.
35 And the children of Israel did eat manna forty years, until they came to a land inhabited; they did eat manna, until they came unto the borders of the land of Canaan.
36 Now an omer is the tenth part of an ephah.
Chinese New Version (CNV). Copyright © 1976, 1992, 1999, 2001, 2005 by Worldwide Bible Society.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation