Herren är den högste konungen över Israel

(21:1—24:25)

Givoniterna hämnas på Sauls släkt

21 Under Davids regeringstid inträffade en hungersnöd som varade oavbrutet i tre år. David frågade Herren om orsaken och han svarade: ”Detta beror på Sauls och hans släkts blodsskuld, eftersom han mördade givoniterna.”

² Då kallade kungen till sig givoniterna och talade med dem. De var inte israeliter utan en rest av amoréerna. Israel hade svurit att inte döda dem,^[a] men Saul hade i sin iver för Israel och Juda ändå försökt utplåna dem.

³ David frågade givoniterna: ”Vad kan jag göra för er, så att vi kan försonas? Vad kan vi göra för att förmå er att välsigna Herrens arvedel?”^[b]

⁴ ”Vi har ingen rätt att begära ersättning i silver eller guld från Sauls släkt”, svarade givoniterna. ”Och inte heller kan vi kräva några israeliters liv.” ”Vad kan jag då göra?” frågade David.

⁵ De svarade: ”Den man som förgjorde oss och gjorde sitt yttersta för att utplåna oss från Israel, ⁶ ge oss sju av hans söner, manliga ättlingar till honom, så att vi får hänga upp^[c] dem inför Herren i Sauls, Herrens utvaldes, Givon.”

Kungen svarade: ”Jag ska ge dem åt er!”

⁷ På grund av den ed som David och Jonatan hade svurit varandra inför Herren, skonades emellertid Mefivoshet som var son till Jonatan och sonson till Saul. ⁸ Men kungen utlämnade Armoni och Mefivoshet, de två söner som Ajas dotter Rispa fått med Saul. Han gav dem också Sauls dotter Merabs fem söner som hon fått med mecholatiten Adriel, Barsillajs son. ⁹ Han överlämnade dem åt männen i Givon, som hängde upp^[d] dem inför Herren på en kulle. Alla sju dog samtidigt och detta hände under de första skördedagarna, just som man hade börjat med kornskörden.

¹⁰ Rispa, Ajas dotter, lade ut ett säcktyg åt sig på klippan och stannade där ända från skördens början tills regnet kom från himlen över kropparna. Hon hindrade gamarna från att slita sönder kropparna under dagen och de vilda djuren från att äta dem under natten. ¹¹ När David fick reda på vad Ajas dotter Rispa, Sauls bihustru, hade gjort, ¹² lät han hämta Sauls och Jonatans kvarlevor från Javesh i Gilead, vars invånare rövat bort Sauls och Jonatans kroppar från torget i Bet-Shean där filistéerna hade hängt upp dem efter det att filistéerna slagit Saul på Gilboa. ¹³ David tog alltså kvarlevorna av Saul och Jonatan och han tog även hand om kropparna efter de sju avrättade männen. ¹⁴ Sauls och Jonatans ben lades sedan i den grav som tillhörde Sauls far Kish i Sela i Benjamin. Man gjorde allt enligt kungens befallning. Efter detta lyssnade Gud till bön för landet igen.

Strider mot filistéerna

(1 Krön 20:4-8)

¹⁵ Det blev åter krig mellan filistéerna och Israel och David och hans män drog ut för att strida mot filistéerna. I striden blev David trött och utmattad. ¹⁶ En man från Rafas^[e] ätt som hette Benov närmade sig då David och tänkte döda honom. Bronsspetsen på Benovs lans vägde drygt tre och ett halvt kilo och han var klädd i en ny rustning.^{[f] 17} Men Avishaj, Serujas son, kom till Davids hjälp och dödade filistéen. Efter detta tog männen en ed av David: ”Du ska inte gå med oss ut i strid igen! Du får inte släcka Israels ljus!” ¹⁸ Därefter uppstod en strid igen mot filistéerna i Gov. Sibbekaj av Hushas släkt dödade Saf, en ättling till Rafa. ¹⁹ Under ett annat krig med filistéerna i Gov dödade Elchanan^[g] från Betlehem, Jairs son, Goljat från Gat som hade ett spjut med ett skaft som var som en vävbom. ²⁰ I en annan strid vid Gat deltog en jätte från Rafas ätt med sex fingrar på varje hand och sex tår på varje fot, sammanlagt tjugofyra. ²¹ Han hånade Israel och dödades av Jonatan, som var son till Davids bror Shima. ²² Alla dessa fyra som dödades av David och hans män var ättlingar till Rafa i Gat.