2 Moseboken 15-16
Svenska Folkbibeln 2015
Israels lovsång
15 Då sjöng Mose och Israels barn denna lovsång till Herren:
”Jag vill lovsjunga Herren,
högt är han upphöjd.
Häst och ryttare störtade han
i havet.
2 (A) Herren är min styrka
och min lovsång,
han blev min frälsning.
Han är min Gud,
jag vill prisa honom,
min fars Gud,
jag vill upphöja honom.
3 (B) Herren är en stridsman,
Herren är hans namn.
4 Faraos vagnar och här
kastade han i havet,
hans utvalda krigsmän
dränktes i Röda havet.
5 Djupen täckte dem,
de sjönk till botten som stenar.
6 Din högra hand, Herre,
är härlig i sin kraft,
din högra hand, Herre,
krossade fienden.
7 I din stora höghet
slog du ner dina motståndare,
du släppte lös din glödande vrede,
den förtärde dem som strå.
8 Av din näsas fnysning[a]
dämdes vattnen upp,
böljorna reste sig som en mur,
vattenströmmarna stelnade
i havets djup.
9 Fienden sade: Jag ska förfölja dem,
jag ska hinna upp dem,
jag ska dela upp bytet,
släcka min hämnd på dem.
Jag ska dra mitt svärd,
min hand ska förgöra dem.
10 Du andades på dem
och havet täckte dem,
de sjönk som bly
i de väldiga vattnen.
11 (C) Vem är som du bland gudarna,
Herre?
Vem är som du, härlig i helighet,
värdig fruktan och lovsång,
du som gör under?
12 Du sträckte ut din högra hand,
och jorden slukade dem.
13 (D) Du ledde med din nåd
det folk som du återlöst,
du förde dem med din makt
till din heliga boning.
14 (E) Folken hörde det och darrade,
ångest grep Filisteens invånare.
15 Då blev Edoms furstar förskräckta,
Moabs hövdingar bävade,
Kanaans alla invånare
smälte av ångest.
16 (F) Över dem föll skräck och fruktan.
Inför din mäktiga arm stod de
som förstenade
tills ditt folk drog förbi, Herre,
tills folket drog förbi
som du hade köpt.
17 (G) Du för dem in
och planterar dem
på din arvedels berg,
den plats som du gjort
till din boning, Herre,
den helgedom, Herre,
som dina händer berett.
18 (H) Herren ska regera alltid
och för evigt.”
19 När Faraos hästar med vagnar och ryttare hade kommit ner i havet, lät Herren havets vatten vända tillbaka över dem. Men Israels barn gick rakt genom havet på torr mark.
20 Och profetissan Mirjam[b], Arons syster, tog en tamburin i handen, och alla kvinnorna följde henne med tamburiner och dansade. 21 Mirjam sjöng för dem:
”Lovsjung Herren,
högt är han upphöjd!
Häst och ryttare störtade han
i havet.”
Det bittra vattnet i Mara
22 (I) Därefter lät Mose Israels barn bryta upp från Röda havet, och de drog ut i öknen Shur[c]. Under tre dagar vandrade de i öknen utan att finna vatten. 23 Sedan kom de till Mara[d], men de kunde inte dricka vattnet där, eftersom det var bittert. Därför kallade de platsen Mara. 24 Då klagade folket mot Mose och sade: ”Vad ska vi dricka?”
25 Men han ropade till Herren, och Herren visade honom ett visst slags trä. Han kastade det i vattnet och då blev vattnet sött. Där förelade han folket lag och rätt, och där satte han det på prov. 26 (J) Han sade: ”Om du hör Herren din Guds röst och noga lyssnar till hans bud och håller alla hans stadgar, ska jag inte lägga på dig någon av de sjukdomar som jag lade på egyptierna, för jag är Herren din läkare.
27 (K) Sedan kom de till Elim[e], där det fanns tolv vattenkällor och sjuttio palmer. Och de slog läger där vid vattnet.
Manna och vaktlar
16 (L) Hela Israels församling bröt sedan upp från Elim och kom på femtonde dagen i andra månaden efter sitt uttåg ur Egypten fram till öknen Sin, mellan Elim och Sinai. 2 Och hela Israels församling klagade mot Mose och Aron i öknen 3 (M) och sade till dem: ”Om vi ändå hade fått dö för Herrens hand i Egypten! Där satt vi vid köttgrytorna och åt oss mätta. Men ni har fört oss hit ut i öknen för att låta hela församlingen dö av svält.”
4 (N) Då sade Herren till Mose: ”Se, jag ska låta det regna bröd från himlen åt er. Folket ska gå ut och samla så mycket de behöver för varje dag. Så ska jag pröva dem, om de vill vandra efter min lag eller inte. 5 När de på sjätte dagen tillagar vad de har fört hem, ska det vara dubbelt så mycket som de annars samlar varje dag.”
6 Och Mose och Aron sade till alla Israels barn: ”I kväll kommer ni att förstå att det är Herren som har fört er ut ur Egyptens land, 7 (O) och i morgon ska ni se Herrens härlighet. Herren har hört hur ni klagar mot honom. Vilka är vi, att ni skulle klaga mot oss?” 8 Och Mose fortsatte: ”Herren ger er i kväll kött att äta och i morgon bröd att mätta er med, för Herren har hört hur ni klagar mot honom. Men vilka är vi? Ni klagar inte mot oss utan mot Herren.”
9 Därefter sade Mose till Aron: ”Säg till hela Israels församling: Träd fram inför Herren, för han har hört hur ni klagar.” 10 (P) När sedan Aron hade talat till hela Israels församling, vände de sig mot öknen. Och se, då visade sig Herrens härlighet i molnskyn.
11 Och Herren sade till Mose: 12 ”Jag har hört hur Israels barn klagar. Säg till dem: I skymningen ska ni få kött att äta och i morgon bröd att mätta er med. Då ska ni inse att jag är Herren er Gud.”
13 (Q) På kvällen kom vaktlar[f] och täckte lägret, och nästa morgon låg det dagg runt omkring lägret. 14 (R) När daggen hade försvunnit, se, då låg det på marken ute i öknen något fint som fjäll, något fint som liknade rimfrost. 15 (S) Israels barn såg det, och eftersom de inte visste vad det var frågade de varandra: ”Vad är det här?” Mose sade till dem: ”Detta är brödet som Herren har gett er att äta. 16 Och detta är vad Herren har befallt: Var och en ska samla så mycket av det som han behöver till mat. En gomer[g] per person[h] ska ni ta, efter antalet av ert husfolk. Var och en ska ta åt dem som han har i sitt tält.”
17 Israels barn gjorde så, den ene samlade mer och den andre mindre. 18 (T) Men när de mätte upp det med gomermåttet hade den som samlat mycket ingenting över, och den som samlat lite saknade ingenting. Var och en hade samlat så mycket som han behövde till mat.[i] 19 Och Mose sade till dem: ”Ingen får lämna kvar något av det till i morgon.” 20 Men de lydde inte Mose, utan vissa sparade något av det till nästa morgon. Då växte det maskar i det och det luktade illa. Och Mose blev förargad på dem. 21 De samlade sedan in av mannat varje morgon, var och en så mycket han behövde till mat. Men när solhettan kom smälte det bort.
22 På sjätte dagen hade de samlat in dubbelt så mycket av brödet, två gomer för var och en. Folkets alla furstar kom och berättade det för Mose. 23 Då sade han till dem: ”Detta är vad Herren sagt. I morgon är det sabbatsvila, en sabbat helgad åt Herren. Baka nu det ni vill baka och koka det ni vill koka. Men allt som blir över ska ni spara åt er till i morgon.” 24 Och de sparade det till nästa morgon som Mose hade befallt, och nu luktade det inte illa och det kom inga maskar i det. 25 Mose sade: ”Ät det i dag, för i dag är det Herrens sabbat och då kan ni inte finna något på marken. 26 I sex dagar ska ni samla in av det, men på sjunde dagen är det sabbat. Då kan ni inte hitta något.”
27 Ändå gick några ut på sjunde dagen för att samla in, men de fann ingenting. 28 Då sade Herren till Mose: ”Hur länge ska ni vägra att hålla mina bud och befallningar? 29 (U) Se, Herren har gett er sabbaten. Därför ger han er på sjätte dagen bröd för två dagar. Stanna därför hemma, var och en hos sig. Gå inte hemifrån på sjunde dagen.” 30 Alltså höll folket sabbat på sjunde dagen.
31 Israels barn kallade det manna[j]. Det liknade korianderfrö och var vitt och smakade som tunna kakor med honung.[k] 32 (V) Och Mose sade: ”Detta är vad Herren har befallt: Spara en gomer av det, så att era efterkommande får se det bröd jag gav er att äta i öknen när jag förde er ut ur Egyptens land.” 33 Till Aron sade Mose: ”Ta ett kärl och lägg en gomer manna i det och ställ det inför Herren. Det ska bevaras för kommande släkten.” 34 Aron gjorde som Herren hade befallt Mose. Han ställde det framför vittnesbördet[l] för att förvaras där.
35 (W) Och Israels barn åt manna i fyrtio år, ända tills de kom till bebott land. De åt manna tills de kom till gränsen av Kanaans land. 36 En gomer är en tiondels efa[m].
Footnotes
- 15:8 din näsas fnysning Annan översättning (så Septuaginta): ”din vredes Ande”.
- 15:20 Mirjam Namnet kan tolkas som ”trotsig” (jfr 4 Mos 12) eller på egyptiska ”älskad”.
- 15:22 öknen Shur Ökenområde öster om Egypten (jfr 1 Mos 20:1, 25:18, 1 Sam 15:7, 27:8).
- 15:23 Mar aBetyder ”bitter”.
- 15:27 Elim Betyder ”terebinter” (ett träd besläktat med eken).
- 16:13 vaktla rLiten fasanfågel som varje vår passerar regionen på sin väg från Afrika till Europa. De fångas än i dag i tusental av egyptiska bönder med nät varje år.
- 16:16 en gomer Ca 2,2 liter (jfr vers 36), enligt den judiske historikern Josefus. Krukan förvarades länge i arken (Heb 9:4, Upp 2:17).
- 16:16 per person Ordagrant: ”per skalle” (hebr. gulgólet, jfr ”Golgata”, Joh 19:17).
- 16:18 Citeras av Paulus i 2 Kor 8:15 i samband med en insamling till de heligas behov.
- 16:31 mann aHebr. man? betyder ”vad?” (jfr 16:15). Detta ”bröd från himlen” (Ps 78:24) användes av Jesus som en förebild till honom (Joh 6:31f).
- 16:31 smakade … som honung Det har föreslagits en koppling mellan manna och honungsdagg, ett sött sekret från bladlöss på öknens tamariskträd. Mängderna som beskrivs förutsätter dock ett under.
- 16:34 vittnesbörde tDvs lagens tavlor som förvarades i förbundsarken (25:16, Hebr 9:4).
- 16:36 efa Det grundläggande rymdmåttet, som genom arkeologiska fynd uppskattas till ca 22 liter. En äldre teori föreslår i stället 36 liter, vilket skulle öka samtliga literangivelser i GT med ca 60-65%. Antika mått varierade över tid och plats och bör betraktas som ungefärliga.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation