Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
Psalm 126
Från tårar till jubel
1 En vallfartssång.
När Herren gjorde slut på Sions fångenskap,
då var vi som drömmande.
2 Då fylldes vår mun med skratt
och vår tunga med jubel.
Då sade man bland hednafolken:
" Herren har gjort stora ting med dem."
3 Ja, Herren har gjort stora ting med oss,
och vi är glada.
4 Herre, låt våra fångar komma åter
liksom strömmarna i Negev.
5 De som sår med tårar
skall skörda med jubel.
6 Gråtande går de ut och bär sitt utsäde.
Med jubel kommer de åter och bär sina kärvar.
I. SION OCH FRÄLSNINGEN FRÅN ASSUR-BABEL (Kap 40-48)
Herren tröstar sitt folk
40 Trösta, trösta mitt folk! säger er Gud.
2 Tala ljuvligt till Jerusalem och förkunna för det
att dess vedermöda är slut,
att dess missgärning är försonad,
och att det har fått dubbelt igen av Herrens hand
för alla sina synder.
3 En röst ropar i öknen:
"Bered väg för Herren,
bana en jämn väg i ödemarken för vår Gud.
4 Varje dal skall höjas,
alla berg och höjder sänkas.
Ojämn mark skall jämnas,
kuperat land bli slät mark.
5 Herrens härlighet skall uppenbaras,
alla människor skall tillsammans se den.
Ty Herrens mun har talat."
6 Hör någon säger: "Predika!"
Och en annan[a] svarar: "Vad skall jag predika?"
"Allt kött är gräs
och all dess härlighet är som blomster på marken.
7 Gräs torkar, blomster vissnar,
när Herrens Ande blåser på det.
Ja, folket är gräs!
8 Gräs torkar bort, blomster vissnar,
men vår Guds ord förblir i evighet."
9 Sion, du glädjens budbärarinna,
stig upp på ett högt berg.
Jerusalem, du glädjens budbärarinna,
höj din röst med kraft.
Höj den utan fruktan, säg till Juda städer:
"Se, er Gud!"
10 Ja, Herren, Herren kommer med makt,
hans arm visar sin makt.
Se, han har med sig sin lön,
hans segerbyte går framför honom.
11 Han för sin hjord i bet som en herde,
han samlar lammen i sina armar,
han bär dem i sin famn.
Sakta för han moderfåren fram.
22 Vi vet att hela skapelsen ännu samfällt suckar och våndas. 23 Och inte bara den, utan också vi som har fått Anden som förstlingsfrukt,[a] också vi suckar inom oss och väntar på barnaskapet, vår kropps förlossning. 24 Ty i hoppet är vi frälsta, men ett hopp som man ser uppfyllt är inte längre något hopp. Vem hoppas på något som han redan ser? 25 Men om vi hoppas på det vi inte ser, så väntar vi uthålligt.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln