Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
Psalm 33
Herrens allmakt och nåd
1 Jubla i Herren, ni rättfärdiga,
att lovprisa honom hör de rättrådiga till.
2 Tacka Herren med harpa,
lovsjung honom till tiosträngad psaltare.
3 Sjung till honom en ny sång,
spela vackert under jubelrop.
4 Ty Herrens ord är rätt,
han är trofast i allt han gör.
5 Han älskar rättfärdighet och rätt,
jorden är full av Herrens nåd.
6 Himlen är skapad genom Herrens ord,
alla dess härskaror genom hans muns ande.
7 Han samlar havets vatten som i en hög,
han lägger djupen i deras förvaringsrum.
8 Hela jorden må frukta Herren,
alla som bor i världen må bäva för honom.
9 Ty han sade och det blev till,
han befallde och det stod där.
10 Herren gör hednafolkens planer om intet,
han gäckar folkens tankar.
11 Men Herrens plan består för evigt,
hans hjärtas tankar från släkte till släkte.
12 Saligt är det folk som har Herren till sin Gud,
det folk han utvalt till sin arvedel.
Abram välsignas av Melkisedek
17 När Abram hade kommit tillbaka efter att ha slagit Kedorlaomer och de kungar som var med honom, gick kungen i Sodom ut för att möta honom i Savedalen, det vill säga Kungadalen. 18 Och Melkisedek,[a] kungen i Salem, lät bära ut bröd och vin. Han var präst åt Gud den Högste, 19 och han välsignade Abram och sade:
"Välsignad vare Abram
av Gud den Högste,
skapare av himmel och jord!
20 Och välsignad vare Gud den Högste,
som har givit dina fiender i din hand!"
Och Abram gav honom tionde av allt.
21 Kungen i Sodom sade till Abram: "Ge mig folket. Krigsbytet kan du behålla för dig själv." 22 Men Abram svarade kungen i Sodom: "Jag lyfter min hand upp till Herren, till Gud den Högste, skapare av himmel och jord: 23 Jag vill inte ta ens en tråd eller en sandalrem, än mindre något annat som tillhör dig. Du skall inte kunna säga: Jag har gjort Abram rik. 24 Jag vill inte ha någonting. Det räcker med vad mina män har ätit och mina följeslagares andel, Aner, Eskol och Mamre. Låt dem få sin del."
På Melite
28 Sedan vi hade blivit räddade, fick vi veta att ön hette Melite.[a] 2 De infödda visade oss en ovanligt stor vänlighet. De tände en eld och tog hand om oss alla, eftersom det började regna och var kallt. 3 Paulus hade just samlat ett fång kvistar och lagt på elden, då en huggorm kom ut på grund av hettan och högg sig fast i hans hand. 4 När de infödda såg ormen hänga fast vid hans hand, sade de till varandra: "Den där mannen är utan tvekan en mördare, som rättvisans gudinna inte låter leva, även om han har räddats från havet." 5 Men Paulus skakade av sig ormen i elden och tog ingen skada. 6 De väntade nu att han skulle svullna upp eller plötsligt falla död ner. Sedan de väntat länge och sett att inget ovanligt hände honom, ändrade de sig och sade att han var en gud.
7 I trakten kring denna plats fanns det lantgårdar som tillhörde Publius, den främste mannen på ön. Han tog vänligt emot oss och lät oss vara hans gäster i tre dagar. 8 Publius far låg just då sjuk i hög feber och svår diarré. Paulus gick in till honom, bad och lade händerna på honom och botade honom. 9 Efter den händelsen kom också andra sjuka på ön till honom och blev botade. 10 De visade oss sin uppskattning på många sätt, och när vi skulle avsegla försåg de oss med vad vi behövde.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln