Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
Nödrop och vånda
1-2 Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig? Varför vägrar du att hjälpa mig eller att ens lyssna till mina suckar?
3 Dag och natt har jag gråtit och bett om din hjälp, men jag får inget svar,
4-5 och ändå är du helig.Våra förfäders lovsång omgav din tron. De litade på dig, och du befriade dem.
6 Du hörde deras rop om hjälp och räddade dem. De blev aldrig besvikna när de sökte din hjälp.
7 Men jag är en mask och inte en människa, hånad och föraktad av mitt eget folk och av hela mänskligheten.
8 Alla som ser mig räcker ut tungan och skakar på huvudet.
9 Är det han som litar på Gud? säger de och skrattar hånfullt. Är det han som påstår att Gud älskar honom? Varför befriar Herren honom då inte?
10-12 Herre, du har hjälpt mig förr! Du har skyddat mig ända sedan jag föddes och vakat över mig medan jag växte upp. Sedan barndomen har jag litat på dig. Du har alltid varit min Gud. Lämna mig inte nu när svårigheterna är nära. Det finns ingen annan som kan hjälpa mig!
13 Jag är omgiven av fruktansvärda fiender, starka som Basans tjurar.
14 De kommer mot mig med öppna gap, ja, som rytande lejon som anfaller sitt byte.
15 Min styrka har runnit bort som vatten, och alla mina ben är ur led. Mitt hjärta smälter som vax,
Job uttrycker sin nöd
17 Jag är sjuk och nära att dö. Graven är beredd att ta emot mig.
2 Jag är omgiven av människor som hånar mig, jag ser dem överallt.
3-4 Finns det ingen någonstans som vill bekräfta min oskuld? Men du, Gud, har inte låtit dem förstå vad som har hänt. Låt dem inte få segra!
5 Om de tar emot mutor för att förråda sina vänner, ska deras barn drabbas av blindhet.
6 Gud har gjort mig till åtlöje överallt. Man spottar mig rakt i ansiktet.
7 Mina ögon är skumma av gråt, och jag är bara en skugga av mitt forna jag.
8 Hederliga människor vänder sig bort när de får se mig.Men till slut ska den oskyldige höja sig över den gudlöse.
9 Den rättfärdige ska vandra vidare på rätt väg, och de som har rena händer ska bli allt starkare.
10 Men ni har inte bevisat någonting. Försök igen! Jag ser ingen vis man bland er.
11 Mina goda dagar är över nu. Mitt hopp är släckt och mitt hjärtas önskningar har krossats.
12 Ni säger att natt är dag och dag är natt. På så sätt förvränger ni sanningen!
13-14 Om jag dör, går jag in i mörkret och kallar graven min far och maskarna min mor och min syster.
15 Men var finns mitt hopp? Är det någon som kan finna det?
16 Nej, mitt hopp ska följa mig i graven. Vi ska vila tillsammans i jorden!
Varning för olydnad
7-8 Eftersom Kristus nu står över allting säger den helige Ande till oss: Lyssna till honom i dag om ni hör hans röst, och vänd er inte bort från hans kärlek, som Israels folk gjorde i öknen, när de gjorde uppror mot mig och satte mig på prov.
9 Jag hade tålamod med dem i fyrtio år, trots att de prövade mitt tålamod till det yttersta. Jag gjorde hela tiden stora under inför deras ögon.
10 Därför blev jag förargad på dem, för i sina hjärtan vände de sig alltid åt alla andra håll i stället för till mig, och de gick aldrig de vägar som jag ville att de skulle gå.
11 Fylld av vrede mot dem svor då Gud en ed och lovade att han aldrig skulle låta dem komma in i vilan i hans rike.
12 Därför ska ni se till, kära bröder, att ert inre inte är fullt av ondska och otro som leder er bort från den levande Guden.
13 Tala med varandra varje dag om detta, medan det fortfarande är tid, så att ingen av er gör sig hård och kall inför Gud, och blir förblindad av syndens tjusning.
14 För om vi är trogna till slutet och litar på Gud, som vi gjorde när vi först blev kristna, så ska vi få del i allt som tillhör Kristus.
15 Nu är ögonblicket inne. Glöm aldrig varningen: Om ni hör Guds röst tala till er i dag, så bli inte hårda och kalla som Israels folk när de gjorde uppror i öknen.
16 Vad var det då för människor som hörde Guds röst och ändå gjorde uppror mot honom? Jo, det var samma människor som lämnade Egypten med Mose som ledare.
17 Och vilka var det som drog på sig Guds vrede under alla dessa fyrtio år? Jo, samma upproriska människor igen. De syndade och fick därför dö i öknen.
18 Och vilka avsåg Gud när han med en ed intygade att de inte skulle få ro och vila i det land som han hade lovat sitt folk? Han talade till alla dem som inte lydde honom.
19 Varför kunde de inte komma in? Därför att de inte trodde på honom.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®