Revised Common Lectionary (Semicontinuous)

Guds under vid uttåget ur Egypten

Jonas kallelse och flykt

1 Herrens ord kom till Jona, Amittajs son. Han sade:

^2 (A) ”Bryt upp och bege dig till den stora staden Nineve och predika mot den, för deras ondska^[a] har kommit upp inför mitt ansikte.” ³ Men Jona bröt upp för att fly till Tarshish, bort från Herrens ansikte. Och han kom ner till Jafo och fann där ett skepp som skulle gå till Tarshish. Han betalade för resan och gick sedan ombord för att resa med dem till Tarshish, bort från Herrens ansikte.^[b]

⁴ Men Herren sände en stark vind över havet, och det blev en våldsam storm så att skeppet var nära att krossas. ^5 (B) Sjömännen blev förskräckta och ropade var och en till sin gud, och de vräkte lasten överbord för att lätta skeppet.

Men Jona hade gått ner i skeppets inre och låg där i djup sömn. ⁶ Då kom skeppets kapten till honom och sade: ”Hur kan du sova? Gå upp och ropa till din gud! Kanske ska den guden tänka på oss så att vi inte går under.”

^7 (C) De sade till varandra: ”Kom, vi kastar lott så att vi får veta vem som har dragit den här olyckan över oss.” Och när de kastade lott, föll lotten på Jona. ⁸ Då sade de till honom: ”Berätta för oss vem som är orsak till att den här olyckan har drabbat oss. Vad är ditt ärende och varifrån kommer du? Från vilket land är du och vilket folk tillhör du?”

⁹ Han svarade dem: ”Jag är hebré, och jag fruktar Herren, himlens Gud som har gjort havet och det torra.” ¹⁰ Då greps männen av stark fruktan och sade till honom: ”Vad har du gjort!” Av det han berättade fick männen veta att han flydde bort från Herrens ansikte. ¹¹ Havet stormade mer och mer, och de sade till honom: ”Vad ska vi göra med dig så att havet lugnar sig för oss?” ¹² Han svarade dem: ”Ta och kasta mig i havet, så blir havet lugnt. För jag vet att det är på grund av mig som den här starka stormen har drabbat er.”

¹³ Männen rodde för att komma tillbaka till land, men de kunde inte, för havet stormade allt värre mot dem. ¹⁴ Då ropade de till Herren och sade: ”Herre, låt oss inte gå under för den här mannens skull och låt inte oskyldigt blod komma över oss, för du, Herre, har handlat efter din vilja.” ¹⁵ Sedan tog de Jona och kastade honom i havet. Då lade sig havets raseri. ¹⁶ Och männen greps av stor fruktan för Herren, och de offrade slaktoffer åt Herren och gav löften.

¹⁹ Om det bara är för detta livet vi har vårt hopp till Kristus, då är vi de ömkligaste av alla människor.

^20 (A) Men nu har Kristus verkligen uppstått från de döda, som förstlingen^[a] av de insomnade. ^21 (B) Eftersom döden kom genom en människa, kom också de dödas uppståndelse genom en människa. ²² Liksom alla dör i Adam, så ska också alla göras levande i Kristus. ^23 (C) Men var och en i sin ordning: Kristus som förstlingen och därefter, när han kommer, de som tillhör honom. ^24 (D) Sedan kommer slutet, när han överlämnar riket åt Gud Fadern sedan han gjort slut på varje välde, varje makt och kraft.

^25 (E) Han måste regera tills han har lagt alla fiender under sina fötter. ²⁶ Som den sista fienden berövas döden sin makt, ^27 (F) för allt har han lagt under hans fötter. Men när det sägs att allt är lagt under honom gäller det självklart inte Gud som har lagt allt under Kristus.^{[b] 28 (G)} Och när allt blivit lagt under honom, då ska Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, så att Gud blir allt i alla.