Revised Common Lectionary (Semicontinuous)

En bön om återupprättelse efter en stor förödelse

80 För körledaren, efter ”Förbundstecknets lilja”^[a]. En psalm av Asaf.

David tar emot Herrens välsignelse

(1 Krön 17:16-27)

¹⁸ Då gick kung David in och satte sig inför Herren och sa:

”Herre, Herre, vem är jag och vad är min familj, eftersom du har fört mig ända hit? ¹⁹ Skulle inte det du redan har gjort vara nog i dina ögon, Herre, Herre? Nu har du också berättat om framtiden för din tjänares ätt! Brukar du Herre, Herre, verkligen göra så mycket för människor?^{[a] 20} Vad ska David mera säga till dig? Du känner din tjänare, Herre, Herre. ²¹ För ditt eget löftes skull och enligt din vilja har du gjort allt detta stora och låtit mig, din tjänare få veta det. ²² Herre, Herre, du är stor, det finns ingen som du! Det finns ingen annan Gud än du! Det har vi hört med våra egna öron.

4 Jag menar att så länge arvtagaren inte är myndig är det ingen skillnad mellan honom och en slav, trots att han egentligen äger allt. ² Han måste rätta sig efter vad hans förmyndare och förvaltare säger, ända fram till den tid som hans far har bestämt. ³ Så var det också för oss så länge vi var omyndiga. Vi var slavar under den här världens stadgar.^{[a] 4} Men när tiden var inne sände Gud sin Son. Han föddes av en kvinna och var född under lagen ⁵ för att köpa dem fria som står under lagen, så att vi kunde få barnens rätt. ⁶ Och eftersom ni är barn har Gud sänt sin Sons Ande in i vårt hjärta, som ropar: ”Abba^[b], Fader”. ⁷ Du är alltså inte längre slav, utan barn. Och i egenskap av barn har du också av Gud gjorts till arvtagare.