Revised Common Lectionary (Semicontinuous)

86 En bön av David. HERRE, böj till mig ditt öra och svara mig, ty jag är betryckt och fattig.

² Bevara min själ, ty jag är from; du min Gud, fräls din tjänare, som förtröstar på dig.

³ Var mig nådig, o Herre, ty hela dagen ropar jag till dig.

⁴ Gläd din tjänares själ, ty till dig, Herre, upplyfter jag min själ.

⁵ Ty du, o Herre, är god och förlåtande och stor i nåd mot alla som åkalla dig.

⁶ Lyssna, HERRE, till mitt bedjande, och akta på mina böners ljud.

⁷ På min nöds dag åkallar jag dig, ty du skall svara mig.

⁸ Ingen är dig lik bland gudarna, Herre, och intet är såsom dina verk.

⁹ Hedningarna, som du har gjort, skola alla komma och tillbedja inför dig, Herre, och skola ära ditt namn.

¹⁰ Ty du är stor, och du gör stora under; du allena är Gud.

35 Och Gud sade till Jakob: »Stå upp, drag till Betel och stanna där, och res där ett altare åt den Gud som uppenbarade sig för dig, när du flydde för din broder Esau.»

² Då sade Jakob till sitt husfolk och till alla som voro med honom: »Skaffen bort de främmande gudar som I haven bland eder, och renen eder och byten om kläder,

³ och låt oss så stå upp och draga till Betel; där vill jag resa ett altare åt den Gud som bönhörde mig, när jag var i nöd, och som var med mig på den väg jag vandrade.»

⁴ Då gåvo de åt Jakob alla de främmande gudar som de hade hos sig, därtill ock sina örringar; och Jakob grävde ned detta under terebinten vid Sikem.

¹⁷ Då stod översteprästen upp och alla som höllo med honom -- de som hörde till sadducéernas parti -- och de uppfylldes av nitälskan

¹⁸ och läto gripa apostlarna och sätta dem i allmänt häkte.

¹⁹ Men en Herrens ängel öppnade om natten fängelsets portar och förde ut dem och sade:

²⁰ »Gån åstad och träden upp i helgedomen, och talen till folket alla det sanna livets ord.»

²¹ När de hade hört detta, gingo de inemot dagbräckningen in i helgedomen och undervisade. Emellertid kommo översteprästen och de som höllo med honom och sammankallade Stora rådet, alla Israels barns äldste. Därefter sände de åstad till fängelset för att hämta dem.

²² Men när rättstjänarna kommo dit, funno de dem icke i fängelset. De vände då tillbaka och omtalade detta

²³ och sade: »Fängelset funno vi stängt med all omsorg och väktarna stående utanför portarna, men då vi öppnade, funno vi ingen därinne.»

²⁴ När tempelvaktens befälhavare och översteprästerna hörde detta, visst de icke vad de skulle tänka därom, eller vad som skulle bliva av detta.

²⁵ Då kom någon och berättade för den: »De män som I haven insatt i fängelset, de stå nu i helgedomen och undervisa folket.»

²⁶ Befälhavaren gick då med rättstjänarna åstad och hämtade dem; dock brukade de icke våld, ty de fruktade att bliva stenade av folket.