Revised Common Lectionary (Complementary)

Bön i djupaste nöd

130 ^[a]En pilgrimssång.

Herrens straff

³⁴ När nu Herren hörde era ord, blev han vred och svor en ed: ^35 (A) ”Ingen av dessa män i detta onda släkte ska få se det goda land som jag med ed har lovat att ge era fäder, ³⁶ ingen utom Kaleb, Jefunnes son. Han ska få se det, och åt honom och hans barn ska jag ge det land som han har satt sin fot på, därför att han i allt har följt Herren.”

^37 (B) Också på mig blev Herren vred för er skull. Han sade: ”Inte heller du ska komma dit in. ³⁸ Josua, Nuns son, din tjänare, han ska komma dit in. Ge honom mod, för han ska dela landet åt Israel som arv. ^39 (C) Och era barn som ni sade skulle bli fiendens byte, och era söner som i dag varken förstår gott eller ont, de ska komma dit in. Åt dem ska jag ge landet, och de ska ta det i besittning. ⁴⁰ Men ni ska vända om och bege er mot öknen i riktning mot Röda havet.”

5 ^(A) Vi vet att om vårt jordiska tält^[a] rivs ner så har vi en byggnad från Gud, en evig boning i himlen som inte är gjord av människohand. ^2 (B) Därför suckar vi i vårt tält och längtar att få iklä oss vår himmelska boning, ³ för när vi väl är klädda i den ska vi inte stå där nakna. ^4 (C) Ja, vi som bor i detta tält suckar tungt. Vi vill ju inte bli avklädda utan påklädda, så att det som är dödligt uppslukas av livet. ^5 (D) Och den som berett oss för just detta är Gud, som har gett oss Anden som en garant.