Revised Common Lectionary (Complementary)
118 Tacken HERREN, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen.
2 Så säge Israel, ty hans nåd varar evinnerligen.
14 HERREN är min starkhet och min lovsång, och han blev mig till frälsning.
15 Man sjunger med jubel om frälsning i de rättfärdigas hyddor: »HERRENS högra hand gör mäktiga ting.
16 HERRENS högra han upphöjer, HERRENS högra hand gör mäktiga ting.»
17 Jag skall icke dö, utan leva och förtälja HERRENS gärningar.
18 Väl tuktade mig HERREN, men han gav mig icke åt döden.
19 Öppnen för mig rättfärdighetens portar; jag vill gå in genom dem och tacka HERREN.
20 Detta är HERRENS port, de rättfärdiga skola gå in genom den.
21 Jag tackar dig för att du svarade mig och blev mig till frälsning.
22 Den sten som byggningsmännen förkastade har blivit en hörnsten.
23 Av HERREN har den blivit detta; underbart är det i våra ögon.
24 Detta är den dag som HERREN har gjort; låtom oss på den fröjdas och vara glada.
1 I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.
2 Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds Ande svävade över vattnet.
3 Och Gud sade: »Varde ljus»; och det vart ljus.
4 Och Gud såg att ljuset var gott; och Gud skilde ljuset från mörkret.
5 Och Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Och det vart afton, och det vart morgon, den första dagen.
6 Och Gud sade: »Varde mitt i vattnet ett fäste som skiljer vatten från vatten.»
7 Och Gud gjorde fästet, och skilde vattnet under fästet från vattnet ovan fästet; och det skedde så.
8 Och Gud kallade fästet himmel. Och det vart afton, och det vart morgon, den andra dagen.
9 Och Gud sade: »Samle sig det vatten som är under himmelen till en särskild plats, så att det torra bliver synligt.» Och det skedde så.
10 Och Gud kallade det torra jord, och vattensamlingen kallade han hav. Och Gud såg att det var gott.
11 Och Gud sade: »Frambringe jorden grönska, fröbärande örter och fruktträd, som efter sina arter bära frukt, vari de hava sitt frö, på jorden.» Och det skedde så;
12 jorden frambragte grönska, fröbärande örter, efter deras arter, och träd som efter sina arter buro frukt, vari de hade sitt frö. Och Gud såg att det var gott.
13 Och det vart afton, och det vart morgon, den tredje dagen.
14 Och Gud sade: »Varde på himmelens fäste ljus som skilja dagen från natten, och vare de till tecken och till att utmärka särskilda tider, dagar och år,
15 och vare de på himmelens fäste till ljus som lysa över jorden.» Och det skedde så;
16 Gud gjorde de två stora ljusen, det större ljuset till att råda över dagen, och det mindre ljuset till att råda över natten, så ock stjärnorna.
17 Och Gud satte dem på himmelens fäste till att lysa över jorden,
18 och till att råda över dagen och över natten, och till att skilja ljuset från mörkret. Och Gud såg att det var gott.
19 Och det vart afton, och det vart morgon, den fjärde dagen.
35 Nu torde någon fråga: »På vad sätt uppstå då de döda, och med hurudan kropp skola de träda fram?»
36 Du oförståndige! Det frö du sår, det får ju icke liv, om det icke först har dött.
37 Och när du sår, då är det du sår icke den växt som en gång skall komma upp, utan ett naket korn, kanhända ett vetekorn, kanhända något annat.
38 Men Gud giver det en kropp, en sådan som han vill, och åt vart frö dess särskilda kropp.
39 Icke allt kött är av samma slag, utan människors har sin art, boskapsdjurs kött en annan art, fåglars kött åter en annan, fiskars återigen en annan.
40 Så finnas ock både himmelska kroppar och jordiska kroppar, men de himmelska kropparnas härlighet är av ett slag, de jordiska kropparnas av ett annat slag.
41 En härlighet har solen, en annan härlighet har månen, åter en annan härlighet hava stjärnorna; ja, den ena stjärnan är icke lik den andra i härlighet. --
42 Så är det ock med de dödas uppståndelse: vad som bliver sått förgängligt, det uppstår oförgängligt;
43 vad som bliver sått i ringhet, det uppstår i härlighet; vad som bliver sått i svaghet, det uppstår i kraft;
44 här sås en »själisk» kropp, där uppstår en andlig kropp. Så visst som det finnes en »själisk» kropp, så visst finnes det ock en andlig.
45 Så är ock skrivet: »Den första människan, Adam, blev en levande varelse med själ.» Den siste Adam åter blev en levandegörande ande.
46 Men icke det andliga är det första, utan det »själiska»; sedan kommer det andliga.
47 Den första människan var av jorden och jordisk, den andra människan är av himmelen.
48 Sådan som den jordiska var, sådana äro ock de jordiska; och sådan som den himmelska är, sådana äro ock de himmelska.
49 Och såsom vi hava burit den jordiskas gestalt, så skola vi ock bära den himmelskas gestalt.