Revised Common Lectionary (Complementary)
7 ”Lyssna, mitt folk, jag vill tala!
Israel, jag vill vittna mot dig.
Jag är Gud, din Gud.
8 Jag klagar inte på dina offer eller brännoffer,
för dem har jag alltid framför mig.
9 Jag behöver inga tjurar från ditt stall
eller bockar ur dina fållor,
10 för alla skogens djur är mina,
likaså boskapen på de tusentals bergen.
11 Jag känner varje fågel i bergen
och allt levande på marken är mitt.
12 Även om jag var hungrig,
skulle jag inte säga det till dig,
för hela jorden är min,
och allt som finns på den.
13 Skulle jag äta kött från tjurar
och dricka blod från bockar?
14 Offra tacksägelse åt Gud,
och fullfölj vad du lovat till den Högste.
15 Ropa till mig i nödens tid,
och jag ska befria dig, och du ska ära mig.”
40 Låt oss granska vårt sätt att leva, pröva det
och återvända till Herren.
41 Låt oss lyfta upp våra hjärtan
och händer till Gud i himlen:
42 Vi har syndat och gjort uppror,
och du har inte förlåtit.
43 Du har dolt dig i vrede och förföljt oss,
dödat utan förskoning.
44 Du har höljt dig i ett moln
som ingen bön kan genomtränga.
45 Du har gjort oss till sopor och avfall
bland folken.
46 ”Alla våra fiender
hångrinar åt oss.
47 Skräck och fallgropar möter oss,
förödelse och undergång.”
48 Strömmar av tårar flödar från mina ögon,
för dottern mitt folk går under.
49 De flödar ur mina ögon
oupphörligen, ändlöst,
50 tills Herren blickar ner
och ser det från himlen.
51 Det gör mig ont att se
hur de unga kvinnorna i min stad lider.[a]
52 De jagade mig som en fågel,
de som utan orsak var mina fiender.
53 De försökte ta mitt liv i en grop
och kastade stenar på mig.
54 Vattnet strömmade över mitt huvud,
jag tänkte att nu hade slutet kommit för mig.
55 Men nerifrån gravens djup
ropade jag ditt namn, Herre,
56 och du hörde min vädjan:
”Stäng inte dina öron för min bön om lindring och hjälp!”
57 Du kom nära mig när jag ropade,
och du sa: ”Var inte rädd!”
58 Herre, du har tagit dig an mig
och gett lösen för mitt liv.
Paulus på Malta
28 När alla kommit välbehållna iland, fick vi reda på att ön hette Malta. 2 Öns befolkning var mycket vänlig mot oss och gjorde i ordning en brasa och tog hand om oss alla, för det hade börjat regna och var kallt. 3 Paulus samlade ett fång grenar och då han lade det på elden, lockades en huggorm fram av värmen och högg sig fast i hans hand. 4 När öborna såg ormen hänga där, sa de till varandra: ”Han är säkert en mördare! Han lyckades rädda sig ur havet, men rättvisans gudinna vill inte låta honom leva.”
5 Men Paulus skakade av sig ormen i elden och var helt oskadd. 6 Alla väntade att han skulle svullna upp eller att han plötsligt skulle falla ner död, men när de hade väntat länge och väl och inget hände, ändrade de uppfattning och sa att han var en gud.
7 Nära denna plats fanns en stor egendom som tillhörde Publius, öns främsta man. Han välkomnade oss och gav oss mat och husrum i tre dagar. 8 Hans far låg sjuk i feber och svår diarré. Paulus gick därför in och bad för mannen och lade sina händer på honom och botade honom. 9 Efter detta kom alla sjuka på ön dit och blev botade. 10 De visade sedan sin tacksamhet på många sätt. Och när det var dags för oss att segla iväg, kom folk ombord med allt möjligt som vi kunde behöva för resan.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.