Revised Common Lectionary (Complementary)

Gud lovar Abram en son

15 Efteråt sa Herren till Abram i en syn: Var inte orolig, Abram, för jag ska försvara dig, och jag ska ge dig stora välsignelser.

^2-3 Men Abram svarade: Herre, Herre, vad har jag för nytta av alla dina välsignelser, när jag inte har någon son? Utan en son kommer någon annan i min familj att ärva all min rikedom.

⁴ Då sa Herren till honom: Nej, ingen annan kommer att bli din arvinge, för du ska få en son som ska ärva allt du äger.

⁵ Sedan förde Gud ut Abram under natthimlen och sa till honom: Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan. Dina ättlingar kommer att bli som dessa, alltför många för att kunna räknas!

⁶ Och Abram trodde Gud, och Gud räknade honom som rättfärdig på grund av hans tro.

¹² Välsignat är det folk vars Gud Herren är, det folk som han har utvalt till sitt eget!

^13-15 Från himlen där Herren bor, ser han varje människa. Han har skapat människornas hjärtan och vakar noggrant över allt de gör.

^16-17 Inte ens den mest välrustade armé kan rädda en kung, för enbart styrka är inte tillräckligt för att rädda någon. En enda stridshäst räcker inte för att vinna seger. Den är stark, men den kan inte rädda någon.

^18-19 Men Herren beskyddar alla som lyder honom, och som litar på hans ständiga kärlek. Han håller dem vid liv, även under hungersnöd!

²⁰ Vi sätter vårt hopp till Herren, för han ska rädda oss.

²¹ Undra inte på att vi är lyckliga i Herren! Vi litar på hans heliga namn!

²² Ja, Herre, låt din ständiga kärlek omge oss, för vi hoppas bara på dig!

Exempel på människor med stor tro

11 Vad är tro för något? Jo, det är den trygga vissheten om att något som vi önskar också kommer att hända. Det är övertygelsen om att det som vi hoppas på verkligen väntar oss, även om vi inte kan se det framför oss.

² Våra förfäder levde med en sådan tro och vann Guds och människors uppskattning.

³ Genom tron vet vi att universum skapades på Guds befallning, och att allt det vi ser skapades ur det osynliga.

⁸ Abraham trodde på Gud. Gud sa till honom att lämna sitt hem och bege sig långt bort till ett land som Gud lovade att ge honom. Abraham lydde och gav sig genast iväg, utan att ens veta var målet låg.

⁹ När han så småningom kom till det land som Gud lovat honom, bodde han i tält som en som var på tillfälligt besök, och likadant gjorde Isak och Jakob, som Gud gav samma löfte.

¹⁰ Abraham var helt övertygad om att han skulle få flytta in i den eviga stad som Gud själv har grundlagt och byggt.

¹¹ Sara trodde på Gud, och därför kunde hon trots sin höga ålder bli mor. Hon förstod att Gud, som gett henne sitt löfte, verkligen skulle hålla vad han lovat.

¹² Därför blev Abraham stamfar till ett helt folk. Han som var alltför gammal för att över huvud taget bli far. Och det blev ett folk som blev så talrikt att det är lika svårt att räkna dem som himlens stjärnor och som sanden på havens stränder.

¹³ De trons män och kvinnor som jag nu har nämnt dog utan att få uppleva allt det som Gud hade lovat dem. Men de såg att alltsammans låg och väntade på dem, och de var glada för de visste att den här jorden inte var deras verkliga hem, utan att de bara var främlingar som var på besök här nere.

¹⁴ Och det är tydligt att de såg fram emot ett annat hemland.

¹⁵ Om de hade velat, hade de kunnat vända tillbaka till det land de kom från,

¹⁶ men det ville de inte. De levde för himlen. Och nu skäms inte Gud för att kallas deras Gud, för han har byggt en himmelsk stad åt dem.

³² Var därför inte rädd för framtiden, du lilla människoskara. Det är er Fars stora glädje att ge er riket.

³³ Sälj vad ni kan undvara och ge till dem som är fattiga. Samla så ett förråd åt er, en skatt i himlen, som aldrig blir gammal eller kan förstöras. Den skatten kan aldrig någon tjuv stjäla, och den förlorar aldrig sitt värde.

³⁴ Ni kommer alltid att dras dit där er skatt är.

Var beredda!

³⁵ Var beredda att arbeta!

³⁶ Lev som tjänare, som väntar på att deras Herre ska komma hem från en bröllopsfest, och håll era lampor tända. Då kan ni öppna dörren och släppa in honom i det ögonblick han kommer och knackar på.

³⁷ Glädjen blir stor för dem som har väntat på hans återkomst. Han ska ta av sig ytterkläderna och själv föra dem till bordet och passa upp dem under måltiden.

³⁸ Han kanske kommer sent på kvällen, eller rentav vid midnatt. Och när han än kommer kan de tjänare som är beredda glädja sig.

³⁹ Alla skulle vara på sin vakt om de visste exakt när han skulle komma tillbaka, på samma sätt som de skulle vara beredda på tjuven, om de visste när han tänkte bryta sig in.

⁴⁰ Därför ska ni alltid vara beredda, för Människosonen ska komma tillbaka när man minst av allt anar det.