Revised Common Lectionary (Complementary)
10 Då nu Gud såg vad de gjorde, att de vände om från sin onda väg, ångrade han det onda som han hade hotat att göra mot dem, och han gjorde icke så.
4 Men detta förtröt Jona högeligen, och hans vrede upptändes.
2 Och han bad till HERREN och sade: »Ack Herre, var det icke detta jag tänkte, när jag ännu var i mitt land! Därför ville jag ock i förväg fly undan till Tarsis. Jag visste ju att du är en nådig och barmhärtig Gud, långmodig och stor i mildhet, och sådan att du ångrar det onda.
3 Så tag nu, Herre, mitt liv ifrån mig; ty jag vill hellre vara död än leva.»
4 Men HERREN sade: »Menar du att du har skäl till att vredgas?»
5 Och Jona gick ut ur staden och stannade öster om staden; där gjorde han sig en hydda och satt i skuggan därunder, för att se huru det skulle gå med staden.
6 Och HERREN Gud lät en ricinbuske skjuta upp över Jona, för att den skulle giva skugga åt hans huvud och hjälpa honom ur hans förtrytelse; och Jona gladde sig högeligen över ricinbusken.
7 Men dagen därefter, när morgonrodnaden gick upp, sände Gud maskar som frätte ricinbusken, så att den vissnade.
8 När sedan solen hade gått upp, sände Gud en brännande östanvind, och solen stack Jona på huvudet, så att han försmäktade. Då önskade han sig döden och sade: »Jag vill hellre vara död än leva.»
9 Men Gud sade till Jona: »Menar du att du har skäl till att vredgas för ricinbuskens skull?» Han svarade: »Jag må väl hava skäl att vredgas till döds.»
10 Då sade HERREN: »Du ömkar dig över ricinbusken, som du icke har haft någon möda med och icke har dragit upp, som kom till på en natt och förgicks efter en natt.
11 Och jag skulle icke ömka mig över Nineve, den stora staden, där mer än ett hundra tjugu tusen människor finnas, som icke förstå att skilja mellan höger och vänster, och därtill djur i myckenhet!»
145 En lovsång av David. Jag vill upphöja dig, min Gud, du konung, och lova ditt namn alltid och evinnerligen.
2 Jag vill dagligen lova dig och prisa ditt namn alltid och evinnerligen.
3 Stor är HERREN och högtlovad, ja, hans storhet är outrannsaklig.
4 Det ena släktet prisar för det andra dina verk, de förkunna dina väldiga gärningar.
5 Ditt majestäts härlighet och ära vill jag begrunda och dina underfulla verk.
6 Man skall tala om dina fruktansvärda gärningars makt; dina storverk skall jag förtälja.
7 Man skall utbreda ryktet om din stora godhet och jubla över din rättfärdighet.
8 Nådig och barmhärtig är HERREN, långmodig och stor i mildhet.
21 Ty att leva, det är för mig Kristus, och att dö, det är för mig en vinning.
22 Men om det att leva i köttet för mig är att utföra ett arbete som bär frukt, vilketdera skall jag då välja? Det kan jag icke säga.
23 Jag drages åt båda hållen. Ty väl åstundar jag att bryta upp och vara hos Kristus, vilket ju vore mycket bättre;
24 men att jag lever kvar i köttet är för eder skull mer av nöden.
25 Och då jag är förvissad härom, vet jag att jag skall leva kvar och förbliva hos eder alla, eder till förkovran och glädje i tron,
26 för att eder berömmelse skall överflöda i Kristus Jesus, i fråga om mig, därigenom att jag ännu en gång kommer till eder.
27 Fören allenast en sådan vandel som är värdig Kristi evangelium, så att jag -- vare sig jag kommer och besöker eder, eller jag förbliver frånvarande -- får höra om eder att I stån fasta i en och samme Ande och endräktigt kämpen tillsammans för tron på evangelium,
28 utan att i något stycke låta skrämma eder av motståndarna. Ty att I så skicken eder är för dem ett vittnesbörd om att de själva gå mot fördärvet, men att I skolen bliva frälsta, och detta av Gud.
29 Åt eder har ju förunnats icke allenast att tro på Kristus, utan ock att lida för hans skull,
30 i det att I haven samma kamp som I förr sågen mig hava och nu hören att jag har.
20 »Ty med himmelriket är det, såsom när en husbonde bittida om morgonen gick ut för att leja åt sig arbetare till sin vingård.
2 Och när han hade kommit överens med arbetarna om en viss dagspenning, sände han dem till sin vingård.
3 När han sedan gick ut vid tredje timmen, fick han se några andra stå sysslolösa på torget;
4 och han sade till dem: 'Gån ock I till min vingård, så skall jag giva eder vad skäligt är.'
5 Och de gingo. Åter gick han ut vid sjätte timmen och vid nionde och gjorde sammalunda.
6 Också vid elfte timmen gick han ut och fann då några andra stå där; och han sade till dem: 'Varför stån I här hela dagen sysslolösa?'
7 De svarade honom: 'Därför att ingen har lejt oss.' Då sade han till dem: 'Gån ock I till min vingård.'
8 När det så hade blivit afton, sade vingårdens herre till sin förvaltare: 'Kalla fram arbetarna och giv dem deras lön, men begynn med de sista och gå så tillbaka ända till de första.'
9 Då nu de kommo fram, som voro lejda vid elfte timmen, fick var och en av dem full dagspenning.
10 När sedan de första kommo, trodde de att de skulle få mer, men också var och en av dem fick samma dagspenning.
11 När de så fingo, knorrade de mot husbonden.
12 och sade: 'Dessa sista hava arbetat allenast en timme, och du har ändå ställt dem lika med oss, som hava burit dagens tunga och solens hetta?'
13 Då svarade han en av dem och sade: 'Min vän, jag gör dig ingen orätt. Kom du icke överens med mig om den dagspenningen?
14 Tag vad dig tillkommer och gå. Men åt denne siste vill jag giva lika mycket som åt dig.
15 Har jag icke lov att göra såsom jag vill med det som är mitt? Eller skall du med onda ögon se på att jag är så god?' --
16 Så skola de sista bliva de första, och de första bliva de sista.»