Revised Common Lectionary (Complementary)
5 För sångmästaren, till Nehilót; en psalm av David.
2 Lyssna till mina ord, HERRE; förnim min suckan.
3 Akta på mitt klagorop, du min konung och min Gud; ty till dig vill jag ställa min bön.
4 HERRE, bittida hör du nu min röst, bittida frambär jag mitt offer till dig och skådar efter dig.
5 Ty du är icke en Gud som har behag till ogudaktighet; den som är ond får icke bo hos dig.
6 De övermodiga bestå icke inför dina ögon; du hatar alla ogärningsmän.
7 Du förgör dem som tala lögn; de blodgiriga och falska äro en styggelse för HERREN.
8 Men jag får gå in i ditt hus, genom din stora nåd; jag får tillbedja i din fruktan, vänd mot ditt heliga tempel.
9 HERRE, led mig genom din rättfärdighet, för mina förföljares skull; gör din väg jämn för mig.
10 Ty i deras mun är intet visst, deras innersta är fördärv, en öppen grav är deras strupe, sin tunga göra de hal.
11 Döm dem, o Gud; må de komma på fall med sina anslag. Driv bort dem för deras många överträdelsers skull, eftersom de äro gensträviga mot dig.
12 Men låt alla dem glädjas, som taga sin tillflykt till dig; evinnerligen må de jubla, ty du beskärmar dem; i dig må de fröjda sig, som hava ditt namn kärt.
13 Ty du, HERRE, välsignar den rättfärdige; du betäcker honom med nåd såsom med en sköld.
56 Så säger HERREN: Akten på vad rätt är och öven rättfärdighet, ty min frälsning kommer snart, och snart bliver min rättfärdighet uppenbarad.
2 Säll är den människa, som gör detta, den människoson, som står fast därvid, den som håller sabbaten, så att han icke ohelgar den, och den som avhåller sin hand från att göra något ont.
3 Främlingen, som har slutit sig till HERREN, må icke säga så: »Säkert skall HERREN avskilja mig från sitt folk.» Ej heller må den snöpte säga: »Se, jag är ett förtorkat träd.»
4 Ty så säger HERREN: De snöpta, som hålla mina sabbater och utvälja det mig behagar och stå fast vid mitt förbund,
5 åt dem skall jag i mitt hus och inom mina murar giva en åminnelse och ett namn, en välsignelse, som är förmer än söner och döttrar; jag skall giva dem ett evigt namn, som icke skall varda utrotat.
6 Och främlingarna, som hava slutit sig till HERREN för att tjäna honom och för att älska HERRENS namn och så vara hans tjänare, alla som hålla sabbaten, så att de icke ohelga den, och som stå fast vid mitt förbund,
7 dem skall jag låta komma till mitt heliga berg och giva dem glädje i mitt bönehus, och deras brännoffer och slaktoffer skola vara mig välbehagliga på mitt altare; ty mitt hus skall kallas ett bönehus för alla folk.
8 Så säger Herren, HERREN, han som församlar de fördrivna av Israel: Jag skall församla ännu flera till honom, utöver dem som redan äro församlade till honom.
24 Och han stod upp och begav sig bort därifrån till Tyrus' område. Där gick han in i ett hus och ville icke att någon skulle få veta det. Dock kunde han icke förbliva obemärkt,
25 utan en kvinna, vilkens dotter var besatt av en oren ande, kom, strax då hon hade fått höra om honom, och föll ned för hans fötter;
26 det var en grekisk kvinna av syrofenicisk härkomst. Och hon bad honom att han skulle driva ut den onde anden ur hennes dotter.
27 Men han sade till henne: »Låt barnen först bliva mättade; det är ju otillbörligt att taga brödet från barnen och kasta det åt hundarna.»
28 Hon svarade och sade till honom: »Ja, Herre; också äta hundarna under bordet allenast av barnens smulor.»
29 Då sade han till henne: »För det ordets skull säger jag dig: Gå; den onde anden har farit ut ur din dotter.»
30 Och när hon kom hem, fann hon flickan ligga på sängen och såg att den onde anden hade farit ut.