Revised Common Lectionary (Complementary)
139 För sångmästaren; av David; en psalm. HERRE, du utrannsakar mig och känner mig.
2 Evad jag sitter eller uppstår, vet du det; du förstår mina tankar fjärran ifrån.
3 Evad jag går eller ligger, utforskar du det, och med alla mina vägar är du förtrogen.
4 Ty förrän ett ord är på min tunga, se, så känner du, HERRE, det till fullo.
5 Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand.
6 En sådan kunskap är mig alltför underbar; den är mig för hög, jag kan icke begripa den.
7 Vart skall jag gå för din Ande, och vart skall jag fly för ditt ansikte?
8 Fore jag upp till himmelen, så är du där, och bäddade jag åt mig i dödsriket, se, så är du ock där.
9 Toge jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet,
10 så skulle också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig.
11 Och om jag sade: »Mörker må betäcka mig och ljuset bliva natt omkring mig»,
12 så skulle själva mörkret icke vara mörkt för dig, natten skulle lysa såsom dagen: ja, mörkret skulle vara såsom ljuset.
13 Ty du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i min moders liv.
14 Jag tackar dig för att jag är danad så övermåttan underbart; ja, underbara äro dina verk, min själ vet det väl.
15 Benen i min kropp voro icke förborgade för dig, när jag bereddes i det fördolda, när jag bildades i jordens djup.
16 Dina ögon sågo mig, när jag ännu knappast var formad; alla mina dagar blevo uppskrivna i din bok, de voro bestämda, förrän någon av dem hade kommit.
17 Huru outgrundliga äro icke för mig dina tankar, o Gud, huru stor är icke deras mångfald!
18 Skulle jag räkna dem, så vore de flera än sanden; när jag uppvaknade, vore jag ännu hos dig.
5 Naaman, den arameiske konungens härhövitsman, hade stort anseende hos sin herre och var högt aktad, ty genom honom hade HERREN givit seger åt Aram; och han var en tapper stridsman, men spetälsk.
2 Nu hade araméerna, en gång då de drogo ut på strövtåg, fört med sig såsom fånge ur Israels land en ung flicka, som kom i tjänst hos Naamans hustru.
3 Denna sade till sin fru: »Ack att min herre vore hos profeten i Samaria, så skulle denne nog befria honom från hans spetälska!»
4 Då gick hon åstad och berättade detta för sin herre och sade: »Så och så har flickan ifrån Israels land sagt.
5 Konungen i Aram svarade: »Far dit, så skall jag sända brev till konungen i Israel.» Så for han då och tog med sig tio talenter silver och sex tusen siklar guld, så ock tio högtidsdräkter.
6 Och han överlämnade brevet till Israels konung, och däri stod det: »Nu, när detta brev kommer dig till handa, må du veta att jag har sänt till dig min tjänare Naaman, för att du må befria honom från hans spetälska.»
7 När Israels konung hade läst brevet, rev han sönder sina kläder och sade: »Är jag då Gud, så att jag skulle kunna döda och göra levande, eftersom denne sänder bud till mig att jag skall befria en man från hans spetälska? Märken nu och sen huru han söker sak med mig.»
8 Men när gudsmannen Elisa hörde att Israels konung hade rivit sönder sina kläder, sände han till konungen och lät säga: »Varför har du rivit sönder dina kläder? Låt honom komma till mig, så skall han förnimma att en profet finnes i Israel.»
9 Så kom då Naaman med sina hästar och vagnar och stannade vid dörren till Elisas hus.
10 Då sände Elisa ett bud ut till honom och lät säga: »Gå bort och bada dig sju gånger i Jordan, så skall ditt kött åter bliva sig likt, och du skall bliva ren.»
11 Men Naaman blev vred och for sin väg, i det han sade: »Jag tänkte att han skulle gå ut till mig och träda fram och åkalla HERRENS, sin Guds, namn och föra sin hand fram och åter över stället och så taga bort spetälskan.
12 Äro icke Damaskus' floder, Abana och Parpar, bättre än alla vatten Israel? Då kunde jag ju lika gärna bada mig i dem för att bliva ren.» Så vände han om och for sin väg i vrede.
13 Men hans tjänare gingo fram och talade till honom och sade: »Min fader, om profeten hade förelagt dig något svårt, skulle du då icke hava gjort det? Huru mycket mer nu, då han allenast har sagt till dig: 'Bada dig, så bliver du ren'!
14 Då for han ned och doppade sig i Jordan sju gånger, såsom gudsmannen hade sagt; och hans kött blev då åter sig likt, friskt såsom en ung gosses kött, och han blev ren.
8 Nalkens Gud, så skall han nalkas eder. Renen edra händer, I syndare, och gören edra hjärtan rena, I människor med delad håg.
9 Kännen edert elände och sörjen och gråten. Edert löje vände sig i sorg och eder glädje i bedrövelse.
10 Ödmjuken eder inför Herren, så skall han upphöja eder.
11 Förtalen icke varandra, mina bröder. Den som förtalar en broder eller dömer sin broder, han förtalar lagen och dömer lagen. Men dömer du lagen, så är du icke en lagens görare, utan dess domare.
12 En är lagstiftaren och domaren, han som kan frälsa och kan förgöra. Vem är då du som dömer din nästa?
13 Hören nu, I som sägen: »I dag eller i morgon vilja vi begiva oss till den och den staden, och där vilja vi uppehålla oss ett år och driva handel och skaffa oss vinning» --
14 I veten ju icke vad som kan ske i morgon. Ty vad är edert liv? En rök ären I, som synes en liten stund, men sedan försvinner.
15 I borden fastmera säga: »Om Herren vill, och vi får leva, skola vi göra det, eller det.»
16 Men nu talen I stora ord i eder förmätenhet. All sådan stortalighet är ond.
17 Alltså, den som förstår att göra vad gott är, men icke gör det, för honom bliver detta till synd.