Old/New Testament
Den femte plågan – boskapspest
9 Herren sade till Mose: ”Gå till farao och säg till honom: Så säger Herren, hebreernas Gud: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig! 2 För om du vägrar släppa dem och fortfarande håller dem kvar, 3 se, då ska Herrens hand komma med en mycket svår pest över din boskap på marken: hästar, åsnor, kameler, kor och får. 4 Men Herren ska göra skillnad mellan israeliternas boskap och egyptiernas, så att inget djur som tillhör Israels barn ska dö.” 5 Herren bestämde en tid och sade: ”I morgon ska Herren göra detta i landet.”
6 Nästa dag gjorde Herren så, och all egyptiernas boskap dog. Men av israeliternas boskap dog inte ett enda djur. 7 När farao sände bud för att höra efter, se, då hade inte ett enda djur dött av Israels boskap. Men faraos hjärta förblev hårt och han släppte inte folket.
Den sjätte plågan – bölder
8 Herren sade till Mose och Aron: ”Ta händerna fulla med sot ur smältugnen. Mose ska kasta upp det mot himlen inför faraos ögon. 9 Det ska bli ett damm över hela Egyptens land, och det ska bli bölder som slår ut med blåsor på människor och boskap i hela Egypten.” 10 Då tog de sot ur smältugnen och trädde fram inför farao. Mose kastade upp sotet mot himlen, och bölder slog ut med blåsor på människor och boskap.
11 Och spåmännen kunde inte träda fram inför Mose för böldernas skull, för det var bölder på dem och på alla egyptier. 12 Men Herren gjorde faraos hjärta hårt så att han inte lyssnade på dem, precis som Herren hade sagt till Mose.
Den sjunde plågan – hagel
13 Därefter sade Herren till Mose: ”Stig upp tidigt på morgonen, träd fram inför farao och säg till honom: Så säger Herren, hebreernas Gud: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig. 14 Annars ska jag den här gången sända alla mina plågor över dig själv, dina tjänare och ditt folk, så att du förstår att ingen är som jag på hela jorden. 15 För nu var jag nära att räcka ut min hand och slå dig och ditt folk med pest för att utrota dig från jorden. 16 (A) Men just därför lät jag dig uppstå[a], för att visa dig min makt och för att mitt namn skulle förkunnas över hela jorden.
17 Om du fortsätter att lägga hinder i vägen för mitt folk och inte släpper dem, 18 se, då ska jag i morgon vid den här tiden sända ett hagel så tungt att inget liknande har hänt i Egypten från den dag det grundades ända tills nu. 19 Sänd därför ut folk och hämta in din boskap och allt annat du har ute på marken, för alla människor och all boskap som är ute på marken och inte har kommit under tak kommer att träffas av haglet och dödas.”
20 Den av faraos tjänare som fruktade Herrens ord lät sina slavar och sin boskap söka skydd i husen, 21 men den som inte brydde sig om Herrens ord lät sina slavar och sin boskap bli kvar ute på marken.
22 Herren sade till Mose: ”Lyft din hand mot himlen, så ska det falla hagel över hela Egypten, över människor och boskap och markens alla växter i Egyptens land.” 23 (B) Då räckte Mose upp sin stav mot himlen, och Herren lät det dundra och hagla och eld[b] slog ner mot jorden.
Så sände Herren hagel över Egyptens land. 24 Och det haglade och eld gick fram och tillbaka bland hagelskurarna. Haglet var så tungt att inget liknande hade hänt i hela Egyptens land sedan den tid då det blev befolkat. 25 I hela Egypten slog haglet ner allt som fanns på marken, både människor och djur. Det slog också ner markens alla växter och bröt sönder markens alla träd. 26 Endast i landet Goshen, där Israels barn bodde, haglade det inte.
27 (C) Då sände farao bud efter Mose och Aron och sade till dem: ”Den här gången har jag syndat. Det är Herren som är rättfärdig, och jag och mitt folk har gjort orätt. 28 (D) Be till Herren, det är nog med Guds dunder och hagel. Jag ska släppa er, ni behöver inte bli kvar längre.” 29 (E) Mose svarade honom: ”När jag kommer ut ur staden ska jag sträcka mina händer mot Herren. Då ska dundret upphöra och haglet sluta, för att du ska inse att landet tillhör Herren. 30 Men jag vet att du och dina tjänare ännu inte fruktar Herren Gud.” 31 Det var lin och korn som slogs ner, för kornet hade gått i ax[c] och linet stod i knopp. 32 Men vetet och spältvetet[d] slogs inte ner, eftersom de mognar senare.
33 Sedan lämnade Mose farao och gick ut ur staden, och han räckte ut sina händer mot Herren. Då upphörde dundret och haglet, och regnet slutade strömma ner över jorden. 34 Men när farao såg att regnet och haglet och dundret hade slutat, fortsatte han i sin synd och förhärdade sitt hjärta, både han och hans tjänare. 35 Faraos hjärta förblev hårt och han släppte inte Israels barn, precis som Herren hade sagt genom Mose.
Den åttonde plågan – gräshoppor
10 (F) Herren sade till Mose: ”Gå till farao, för jag har förhärdat hans och hans tjänares hjärtan för att göra dessa tecken mitt ibland dem, 2 så att du ska kunna berätta för dina barn och barnbarn vilka stora gärningar jag har utfört bland egyptierna och vilka tecken jag har gjort bland dem. Och ni ska inse att jag är Herren.”
3 Då gick Mose och Aron till farao och sade till honom: ”Så säger Herren, hebreernas Gud: Hur länge ska du vägra ödmjuka dig inför mig? Släpp mitt folk så att de kan hålla gudstjänst åt mig! 4 För om du vägrar släppa mitt folk, se, då ska jag i morgon sända gräshoppor[e] över ditt land. 5 De ska täcka marken så att man inte kan se den. Det sista som är kvar efter haglet ska de äta upp, och de ska gnaga av alla era träd som växer på marken. 6 De ska fylla dina hus och dina tjänares och alla egyptiernas hus, så att dina fäder och förfäder inte har sett något liknande från den dag de blev till på jorden ända till denna dag.” Sedan vände han sig om och gick ut från farao.
7 Men faraos tjänare sade till honom: ”Hur länge ska den mannen få vara en snara för oss? Släpp männen så att de kan hålla gudstjänst åt Herren sin Gud. Förstår du fortfarande inte att Egypten går under?” 8 Då hämtade man tillbaka Mose och Aron till farao, och han sade till dem: ”Gå och håll gudstjänst åt Herren er Gud! Men vilka är det som ska gå?” 9 Mose svarade: ”Vi går både unga och gamla. Vi går med söner och döttrar, med får och kor, eftersom vi ska fira en Herrens högtid.” 10 Då sade han till dem: ”Herren vare med er, lika visst som jag släpper er och era små barn! Se, ni har något ont i sikte. 11 Nej, ni män får ge er i väg och hålla gudstjänst åt Herren. Det var ju det ni bad om.” Och man drev ut dem från farao.
12 Herren sade till Mose: ”Räck ut handen över Egypten, så att det kommer gräshoppor över Egyptens land och äter upp landets alla växter, allt som haglet lämnat kvar.” 13 (G) Då räckte Mose ut sin stav över Egyptens land, och Herren lät en östanvind blåsa över landet hela den dagen och natten. När det blev morgon förde östanvinden med sig gräshopporna. 14 De kom över hela Egypten och slog ner i stor mängd över hela Egyptens område. Så mycket gräshoppor hade aldrig förekommit och ska aldrig mer förekomma. 15 De täckte hela marken och landet blev mörkt. Och de åt upp landets alla växter, all frukt på träden och allt som haglet lämnat kvar. Inget grönt blev kvar på träden eller på markens växter i hela Egyptens land.
16 Då kallade farao snabbt till sig Mose och Aron och sade: ”Jag har syndat mot Herren er Gud och mot er. 17 Men förlåt nu min synd den här enda gången och be till Herren er Gud att han bara tar bort denna dödliga plåga från mig.” 18 Då gick han ut från farao och bad till Herren. 19 Och Herren vände vinden och lät en mycket stark västanvind blåsa. Den tog tag i gräshopporna och kastade dem i Röda havet[f], så att inte en enda gräshoppa blev kvar inom hela Egyptens område.
20 Men Herren gjorde faraos hjärta hårt, och han släppte inte Israels barn.
Den nionde plågan – mörker
21 Herren sade till Mose: ”Räck upp handen mot himlen, så ska det komma ett mörker över Egypten, ett mörker som man kan ta på.”[g] 22 (H) Då räckte Mose upp handen mot himlen, och ett tjockt mörker kom över hela Egyptens land i tre dagar. 23 Ingen såg den andre och ingen steg upp från sin plats på tre dagar. Men där Israels barn bodde var det ljust överallt.
24 Då kallade farao till sig Mose och sade: ”Gå och håll gudstjänst åt Herren. Bara era får och kor måste lämnas kvar. Till och med era barn får gå med er.” 25 Men Mose sade: ”Du måste låta oss få slaktoffer och brännoffer att offra åt Herren vår Gud. 26 Även vår boskap måste gå med oss, och inte en klöv får bli kvar. Vi tar från vår boskap när vi tjänar Herren vår Gud. Och innan vi är där vet vi inte själva vad vi ska offra åt Herren.”
27 Men Herren gjorde faraos hjärta hårt så att han inte ville släppa dem. 28 Farao sade till honom: ”Gå bort från mig! Och akta dig för att komma inför mina ögon igen. Den dag du kommer inför mina ögon ska du dö.” 29 Mose svarade: ”Som du säger: Jag ska aldrig mer komma inför dina ögon.”
Tionde plågan – de förstföddas död
11 (I) Herren sade till Mose: ”En plåga till ska jag sända över farao och Egypten, och sedan ska han släppa er. Han ska till och med driva ut er härifrån när han släpper er. 2 (J) Säg därför till folket att alla, både män och kvinnor, ska be sina grannar om föremål av silver och guld.”
3 Och Herren gjorde egyptierna vänligt sinnade mot folket. Dessutom hade mannen Mose stort anseende i Egyptens land, både hos faraos tjänare och hos folket.
4 Mose sade: ”Så säger Herren: Vid midnatt ska jag gå fram genom Egypten. 5 (K) Då ska allt förstfött i Egyptens land dö, från den förstfödde hos farao[h] som sitter på tronen ända till den förstfödde hos slavinnan vid handkvarnen, och även allt förstfött bland boskapen. 6 Ett högt sorgerop ska höras i hela Egypten, ett sådant som aldrig har hörts och aldrig mer kommer att höras.
7 Men inte en hund ska gläfsa mot någon av Israels barn, vare sig mot människor eller boskap. Ni ska då inse att Herren gör skillnad mellan Egypten och Israel. 8 Då ska alla dina tjänare komma ner till mig och buga sig för mig och säga: Ge dig av, du själv och allt folket som följer dig! Sedan ska jag dra ut.” Och Mose gick ut från farao, upptänd av vrede.
9 (L) Men Herren sade till Mose: ”Farao kommer inte att lyssna på er, detta för att jag ska göra många under i Egyptens land.” 10 (M) Mose och Aron gjorde alla dessa under inför farao, men Herren gjorde faraos hjärta hårt så att han inte släppte Israels barn från sitt land.
En kanaaneisk kvinnas tro
21 (A) Jesus lämnade platsen och drog sig undan till området runt Tyrus och Sidon. 22 Då kom en kanaaneisk[a] kvinna från den trakten och ropade: "Herre, Davids Son, förbarma dig över mig! Min dotter är svårt besatt." 23 Men han svarade henne inte med ett ord.
Då gick hans lärjungar fram och bad honom: "Skicka i väg henne! Hon går ju bakom oss och ropar." 24 (B) Han svarade: "Jag är inte sänd till andra än de förlorade fåren av Israels hus." 25 Men hon kom och föll ner för honom och sade: "Herre, hjälp mig!" 26 Han svarade: "Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna." 27 Hon sade: "Jo, Herre, för också hundarna äter smulorna som faller från deras herrars bord." 28 (C) Då svarade Jesus henne: "Kvinna, din tro är stor. Det ska ske för dig som du vill." Och från den stunden var hennes dotter botad.
Jesus botar sjuka
29 (D) Jesus gick därifrån och vandrade längs Galileiska sjön, och sedan gick han upp på berget och satte sig där. 30 (E) Mycket folk kom till honom, och de hade med sig lama, blinda, halta[b], stumma och många andra som de lade ner vid hans fötter, och han botade dem. 31 Och folket förundrades när de såg stumma tala, halta bli friska, lama gå och blinda se. Och de prisade Israels Gud.
Jesus mättar fyra tusen män
32 (F) Jesus kallade till sig sina lärjungar och sade: "Jag lider med folket. Nu har de varit hos mig i tre dagar, och de har inget att äta. Jag vill inte skicka hem dem hungriga, för de kan bli utmattade på vägen."
33 Lärjungarna frågade honom: "Varifrån ska vi här i ödemarken få så mycket bröd att vi kan mätta så många?" 34 Jesus sade till dem: "Hur många bröd har ni?" De svarade: "Sju, och några små fiskar."
35 Då sade han åt folket att slå sig ner på marken. 36 Han tog de sju bröden och fiskarna, tackade Gud, bröt bröden och gav åt lärjungarna, och lärjungarna gav åt folket. 37 Alla åt och blev mätta, och man plockade upp bitarna som blivit över, sju korgar fulla. 38 De som hade ätit var fyra tusen män, förutom kvinnor och barn. 39 Sedan sände han i väg folket, steg i båten och for över till Magadans område[c].
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation