Old/New Testament
Joshafat blir kung i Juda
17 (A) Hans son Joshafat[a] blev kung efter honom. Han stärkte sitt välde mot Israel 2 och förlade krigsfolk i alla befästa städer i Juda och trupper i Juda land och i de städer i Efraim som hans far Asa hade intagit. 3 Herren var med Joshafat, för han vandrade de vägar som hans fader David hade gått under sin första tid. Han sökte inte baalerna, 4 utan sin fars Gud sökte han. Han lydde Guds bud och gjorde inte som Israel. 5 (B) Herren stärkte kungadömet i hans hand. Hela Juda gav gåvor åt Joshafat, och han fick stor rikedom och ära. 6 Han var stolt över att gå Herrens vägar och avlägsnade offerhöjderna och asherapålarna i Juda.
7 I sitt tredje regeringsår sände Joshafat ut sina hövdingar Ben-Hajil, Obadja[b], Sakarja, Netanel och Mikaja för att undervisa i Juda städer. 8 Tillsammans med dem sände han leviterna Shemaja, Netanja, Sebadja, Asael, Shemiramot, Jonatan, Adonia, Tobia och Tob-Adonia, och de hade med sig prästerna Elishama och Joram. 9 Dessa undervisade i Juda och hade Herrens lagbok med sig. De reste omkring till alla Juda städer och undervisade folket.
10 (C) Fruktan för Herren kom över alla kungadömen i de länder som låg omkring Juda, så att de inte vågade föra krig mot Joshafat. 11 (D) Några av filisteerna förde gåvor till Joshafat och gav silver i skatt. Och araberna förde småboskap till honom, 7 700 baggar och 7 700 bockar.
12 Joshafat blev mäktigare och mäktigare och byggde borgar[c] och förrådsstäder i Juda. 13 Han hade stora förråd i Juda städer och krigsfolk, tappra stridsmän, i Jerusalem. 14 Och detta var ordningen bland dem efter deras familjer. Till Juda hörde följande höga befäl: befälhavaren Adna och med honom 300 000 tappra stridsmän, 15 därefter befälhavaren Johanan och med honom 280 000 man 16 och efter honom Amasja, Sikris son, som frivilligt hade gett sig i Herrens tjänst, och med honom 200 000 tappra stridsmän. 17 Från Benjamin kom Eljada, en tapper stridsman, och med honom 200 000 man beväpnade med båge och sköld. 18 Därnäst kom Josabad och med honom 180 000 man, rustade till strid. 19 Det var dessa som gjorde tjänst hos kungen, och därtill kom de som kungen hade förlagt i de befästa städerna i hela Juda.
Mika profeterar mot Ahab
18 (E) Joshafat hade vunnit stor rikedom och ära, och genom giftermål[d] blev han släkt med Ahab[e]. 2 (F) Efter några år for han ner till Ahab i Samaria. Ahab lät slakta en stor mängd får och oxar för honom och för folket han hade med sig, och han försökte förmå honom att dra upp mot Ramot i Gilead.[f] 3 Ahab, Israels kung, frågade Joshafat, Juda kung: ”Vill du dra ut med mig mot Ramot i Gilead?” Han svarade honom: ”Jag som du och mitt folk som ditt folk. Jag ska vara med dig i striden.” 4 Joshafat sade dock till Israels kung: ”Men fråga först Herren om det.”
5 Då samlade Israels kung profeterna, fyrahundra män, och frågade dem: ”Ska vi dra ut mot Ramot i Gilead för att belägra det eller ska jag låta bli?” De svarade: ”Dra dit upp! Gud ska ge det i kungens hand.” 6 Men Joshafat sade: ”Finns det inte längre någon Herrens profet här, så att vi kan fråga genom honom?” 7 Israels kung svarade Joshafat: ”Här finns ännu en man, Mika, Jimlas son. Genom honom kan vi fråga Herren. Men jag hatar honom, för han profeterar aldrig lycka åt mig utan alltid bara olycka.” Joshafat sade: ”Kungen ska inte säga så.” 8 Då kallade Israels kung till sig en hovman och sade: ”Hämta genast hit Mika, Jimlas son.” 9 Israels kung och Joshafat, Juda kung, satt nu på var sin tron, klädda i sina skrudar. De satt på en tröskplats vid ingången till Samarias port medan alla profeterna profeterade inför dem.
10 Sidkia, Kenaanas son, gjorde sig då horn av järn och sade: ”Så säger Herren: Med dessa ska du stånga arameerna, så att de förgörs.” 11 Och alla profeterna profeterade på samma sätt och sade: ”Dra upp mot Ramot i Gilead, så ska du ha framgång. Herren ska ge det i kungens hand.”
12 Budbäraren som hade gått för att hämta Mika sade till honom: ”Hör på! Profeterna lovar med en mun lycka åt kungen. Låt därför dina ord stämma överens med deras och lova också du lycka.” 13 Men Mika svarade: ”Så sant Herren lever, det min Gud talar, ska jag säga honom.”
14 När han kom till kungen frågade kungen honom: ”Mika, ska vi dra ut mot Ramot i Gilead för att belägra det, eller ska jag låta bli? Han svarade: ”Dra dit upp, så ska ni ha framgång. De ska bli givna i er hand.” 15 Men kungen sade till honom: ”Hur många gånger ska jag behöva ta ed av dig att du bara ska tala sanning till mig i Herrens namn?”
16 (G) Då sade han: ”Jag såg hela Israel skingrat på bergen, som får utan herde. Och Herren sade: Dessa har inte någon herre. Låt dem vända hem i frid, var och en till sitt.” 17 Då sade Israels kung till Joshafat: ”Sade jag inte till dig att han aldrig profeterar lycka åt mig utan bara olycka?”
18 Men Mika sade: ”Hör alltså Herrens ord: Jag såg Herren sitta på sin tron och himlens hela härskara stod på hans högra sida och på hans vänstra. 19 Och Herren sade: Vem vill locka Ahab, Israels kung, att dra upp mot Ramot i Gilead så att han stupar där? Den ene sade si och den andre så. 20 (H) Då kom en ande fram och ställde sig inför Herren och sade: Jag ska locka honom till det. Herren frågade honom: Hur då? 21 Han svarade: Jag ska gå ut och bli en lögnens ande i alla hans profeters mun. Då sade Herren: Försök locka honom till det, och du ska också lyckas. Gå ut och gör så! 22 Och se, nu har Herren lagt en lögnens ande i dessa dina profeters mun, och Herren har beslutat att olycka ska drabba dig.”
23 (I) Då gick Sidkia, Kenaanas son, fram och gav Mika ett slag på kinden och sade: ”På vilken väg har då Herrens Ande gått bort från mig för att tala till dig?” 24 Mika svarade: ”Du ska få se det den dag när du måste springa från rum till rum för att gömma dig.” 25 Men Israels kung sade: ”Ta Mika och för honom tillbaka till Amon, stadens överste, och till Joash, kungasonen, 26 och säg: Så säger kungen: Sätt honom i fängelse och låt honom leva på vatten och bröd tills jag kommer välbehållen tillbaka.” 27 (J) Mika svarade: ”Om du kommer välbehållen tillbaka, har Herren inte talat genom mig.” Och han tillade: ”Hör detta, alla ni folk!”
Ahab dör
28 (K) Så drog Israels kung och Joshafat, Juda kung, upp mot Ramot i Gilead. 29 Och Israels kung sade till Joshafat: ”Jag ska dra ut i striden förklädd, men kläd dig du i dina egna kläder.” Så förklädde sig Israels kung när de drog ut i striden.
30 Men Arams kung hade gett en befallning åt befälen för vagnarna. Han hade sagt: ”Ni ska inte ge er i strid med någon, vare sig liten eller stor, utan bara med Israels kung.” 31 När befälen över vagnarna fick se Joshafat, tänkte de: ”Där är Israels kung!” Och de omringade honom för att anfalla honom. Då gav Joshafat upp ett rop, och Herren hjälpte honom. Gud drev bort dem ifrån honom. 32 Så snart befälen över vagnarna märkte att det inte var Israels kung, vände de om och lät honom vara.
33 Men en man, som spände sin båge och sköt på måfå, träffade Israels kung i en fog på rustningen. Då sade kungen till föraren av vagnen: ”Vänd vagnen och ta mig ut ur striden, för jag är sårad.” 34 Striden blev den dagen allt häftigare, och Israels kung stod ända till kvällen upprätt i sin vagn, vänd mot arameerna. Men vid solnedgången dog han.
Jesus tvättar lärjungarnas fötter
13 Det var strax före påskhögtiden. Jesus visste att hans stund hade kommit, att han skulle lämna denna värld och gå till Fadern. Han hade älskat sina egna här i världen, och han älskade dem in i det sista.
2 (A) De åt kvällsmåltiden, och djävulen hade redan ingett Judas, Simon Iskariots son, tanken att förråda honom. 3 (B) Jesus visste att Fadern hade gett allt i hans händer, att han utgått från Gud och skulle gå till Gud. 4 Han reste sig från bordet, lade av sig manteln och tog en linnehandduk som han knöt om sig. 5 Sedan hällde han vatten i ett tvättfat och började tvätta lärjungarnas fötter[a] och torka dem med handduken som han hade runt midjan.
6 När han kom till Simon Petrus, sade denne till honom: "Herre, ska du tvätta mina fötter?" 7 Jesus svarade: "Vad jag gör förstår du inte nu, men längre fram kommer du att förstå det." 8 Petrus sade: "Aldrig någonsin ska du tvätta mina fötter!" Jesus svarade: "Om jag inte får tvätta dig har du ingen del i mig." 9 Simon Petrus sade: "Herre – inte bara mina fötter, utan också händerna och huvudet!" 10 (C) Jesus svarade: "Den som har badat behöver sedan bara tvätta fötterna. Han är helt och hållet ren. Och ni är rena, fast inte alla." 11 (D) Han visste vem som skulle förråda honom. Därför sade han att inte alla var rena.
12 När han sedan hade tvättat deras fötter och tagit på sig manteln och lagt sig till bords igen, sade han till dem: "Förstår ni vad jag har gjort med er? 13 (E) Ni kallar mig Mästare och Herre och det med rätta, för det är jag. 14 (F) Om nu jag, er Herre och Mästare, har tvättat era fötter, så är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter. 15 (G) Jag har gett er ett exempel för att ni ska göra som jag har gjort mot er. 16 (H) Jag säger er sanningen: Tjänaren är inte större än sin herre, och budbäraren[b] är inte större än den som har sänt honom. 17 När ni vet detta, saliga är ni om ni också gör det.
Jesus förutsäger Judas förräderi
18 Jag talar inte om er alla. Jag vet vilka jag har utvalt. Men Skriften ska fullbordas: Den som åt mitt bröd lyfte sin häl mot mig[c]. 19 Jag säger det till er nu innan det sker, för att ni när det skett ska tro att Jag Är. 20 (I) Jag säger er sanningen: Den som tar emot någon som jag sänder tar emot mig, och den som tar emot mig tar emot honom som har sänt mig."
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation