Old/New Testament
Mirjam och Aron går emot Mose
12 Mirjam och Aron talade illa om Mose på grund av den kushitiska[a] kvinnan som han hade tagit till hustru, för han hade tagit en kushitisk kvinna till hustru. 2 De sade: ”Är Mose den ende som Herren talar genom? Talar han inte också genom oss?” Och Herren hörde det. 3 Mose var en mycket ödmjuk man, mer än någon annan människa på jorden.
4 Genast sade Herren till Mose, Aron och Mirjam: ”Gå ut, ni tre, till uppenbarelsetältet.” Och de gick dit ut alla tre. 5 Då steg Herren ner i en molnpelare och ställde sig vid ingången till tältet. Han kallade på Aron och Mirjam, och de gick båda dit. 6 Och han sade:
”Hör nu mina ord.
Om det finns en Herrens profet
ibland er,
ger jag mig till känna för honom
i en syn
och talar med honom i en dröm.
7 (A) Men så gör jag inte
med min tjänare Mose.
I hela mitt hus är han betrodd.[b]
8 (B) Jag talar med honom
ansikte mot ansikte[c],
tydligt och inte i gåtor,
och han får se Herrens gestalt.
Varför var ni då inte rädda
för att tala illa
om min tjänare Mose?”
9 Och Herrens vrede upptändes mot dem, och han lämnade dem.
10 När molnskyn drog sig tillbaka från tältet, se, då var Mirjam vit som snö av spetälska. Aron vände sig till Mirjam och såg att hon var spetälsk. 11 Då sade Aron till Mose: ”O, min herre, lägg inte på oss denna synd som vi i vår dårskap har begått. 12 Låt henne inte bli som ett dödfött foster vars kropp är till hälften förtärd när det kommer ut ur moderlivet.”
13 Då ropade Mose till Herren: ”O, Gud, gör henne frisk!” 14 (C) Herren svarade Mose: ”Om hennes far hade spottat henne i ansiktet, skulle hon då inte ha fått skämmas i sju dagar? Håll henne därför instängd utanför lägret i sju dagar. Sedan ska hon tas emot igen.”
15 I sju dagar hölls Mirjam instängd utanför lägret, och folket bröt inte upp förrän Mirjam hade förts tillbaka.
13 Sedan bröt folket upp från Haserot och slog läger i öknen Paran.
De tolv spejarna
2 Herren sade till Mose: 3 (D) ”Sänd ut män för att speja i Kanaans land som jag ger åt Israels barn. En man för varje fädernestam ska ni sända. Var och en av dem ska vara en ledare.” 4 På Herrens befallning sände Mose ut dem från öknen Paran[d]. Alla var huvudmän bland Israels barn. 5 Deras namn var:
Av Rubens stam:
Shammua, Sackurs son,
6 av Simeons stam: Shafat, Horis son,
7 av Juda stam: Kaleb, Jefunnes son,
8 av Isaskars stam: Jigal, Josefs son,
9 av Efraims stam: Hosea, Nuns son,
10 av Benjamins stam: Palti, Rafus son,
11 av Sebulons stam: Gaddiel, Sodis son,
12 av Josefs stam, av Manasse stam:
Gaddi, Susis son,
13 av Dans stam: Ammiel, Gemallis son,
14 av Ashers stam: Setur, Mikaels son,
15 av Naftali stam: Nahbi, Vofsis son,
16 av Gads stam: Geuel, Makis son.
17 Dessa var namnen på de män som Mose sände i väg för att speja i landet. Men Mose gav Hosea[e], Nuns son, namnet Josua.
18 Mose sände i väg dem för att speja i Kanaans land och sade till dem: ”Dra upp till Negev och vidare upp till Bergsbygden. 19 Se efter hur landet är, om folket som bor där är starkt eller svagt, om de är få eller många, 20 om landet där de bor är gott eller dåligt, om städerna där de bor är som läger eller om de är befästa, 21 om jorden är fet eller mager och om det finns träd där eller inte. Visa er modiga och ta med er hit av landets frukt.” Det var den tid då de första druvorna mognade.
22 De gav sig av och spejade i landet från öknen Zin ända till Rehob där vägen går till Hamat[f].
23 (E) De drog upp till Negev och kom till Hebron. Där bodde Ahiman, Sheshaj och Talmaj, Anaks avkomlingar. – Hebron byggdes sju år före Soan[g] i Egypten. – 24 (F) De kom till Druvdalen. Där skar de av en gren med en ensam druvklase. Den bars sedan på en stång av två man. Dessutom tog de granatäpplen och fikon. 25 Platsen kallades sedan Druvdalen på grund av den druvklase som Israels barn skar av där.
26 Efter fyrtio dagar vände de tillbaka sedan de hade spejat i landet. 27 De gav sig i väg och kom till Mose och Aron och hela Israels församling i öknen Paran i Kadesh,[h] där de avgav rapport för dem och hela församlingen och visade dem landets frukt. 28 Och de sade till Mose: ”Vi kom till det land som du sände oss till. Det flödar verkligen av mjölk och honung, och här är frukt därifrån. 29 Men folket som bor i landet är starkt, och städerna är befästa och mycket stora. Dessutom såg vi avkomlingar av Anak där. 30 Amalekiterna bor i Negev, hetiterna, jebusiterna och amoreerna bor i bergsbygden, och kananeerna bor vid havet och utmed Jordan.”
31 Men Kaleb[i] lugnade folket inför Mose och sade: ”Låt oss genast dra dit upp och inta landet. Sannerligen, vi kan göra det!”
32 Men männen som hade gått upp med honom sade: ”Vi kan inte dra upp mot det folket, för de är för starka för oss.” 33 Inför Israels barn talade de illa om landet där de hade spejat och sade: ”Landet som vi har vandrat igenom och spejat i är ett land som förtär sina inbyggare, och allt folk som vi såg där var resliga män. 34 (G) Vi såg också jättarna där – Anaks barn[j] kom från jättestammen – och vi var som gräshoppor i våra egna ögon, och så var vi också i deras ögon.”
Folket gör uppror
14 Då började hela församlingen ropa och skrika, och folket grät den natten. 2 (H) Alla Israels barn klagade på Mose och Aron, och hela församlingen sade till dem: ”Om vi ändå hade fått dö i Egyptens land, eller om vi ändå hade fått dö här i öknen! 3 Varför leder Herren oss in i detta land där vi kommer att falla för svärd och våra hustrur och barn blir fiendens byte? Vore det inte bättre för oss att vända tillbaka till Egypten?” 4 Och de sade till varandra: ”Vi väljer en ledare och vänder tillbaka till Egypten.”
5 Då föll Mose och Aron ner på sina ansikten inför Israels barns hela folk och församling. 6 Och Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, som var med bland dem som hade spejat i landet, rev sönder sina kläder 7 och sade till hela Israels församling: ”Landet som vi har vandrat igenom och spejat i är ett mycket, mycket gott land. 8 Om Herren har behag till oss, ska han föra oss in i det landet och ge det åt oss, ett land som flödar av mjölk och honung. 9 Men var inte upproriska mot Herren och var inte rädda för folket i landet, för de ska bli som en munsbit för oss. Deras beskydd har vikit ifrån dem, men Herren är med oss. Var inte rädda för dem.”
10 Men hela församlingen ropade att man skulle stena dem. Då visade sig Herrens härlighet i uppenbarelsetältet för alla Israels barn. 11 Och Herren sade till Mose: ”Hur länge ska detta folk förakta mig? Och hur länge ska de vägra tro på mig trots alla de tecken jag har gjort ibland dem? 12 (I) Jag ska slå dem med pest och utrota dem, men dig vill jag göra till ett folk som är större och mäktigare än dem.”
Mose medlar för folket
13 Mose sade till Herren: ”Egyptierna har ju hört att du med din kraft har fört detta folk ut från dem hit upp, 14 (J) och de har talat om det för dem som bor här i landet. De har hört att du, Herre, är mitt ibland detta folk, att du, Herre, visar dig ansikte mot ansikte, att din molnsky står över dem och att du går framför dem i en molnpelare om dagen och i en eldpelare om natten. 15 Om du dödar detta folk, alla på en gång, kommer hednafolken som hört talas om dig att säga: 16 (K) ’Herren lyckades inte föra in detta folk i det land som han med ed hade lovat dem, och därför har han slaktat dem i öknen.’
17 Nej, låt nu Herrens kraft visa sig stor, så som du själv har sagt: 18 (L) Herren är sen till vrede och rik på nåd, han förlåter missgärning och överträdelse men låter ingen bli ostraffad, utan låter straffet för fädernas missgärning drabba barnen till tredje och fjärde led. 19 Förlåt nu folkets missgärning efter din stora nåd, så som du har låtit din förlåtelse följa detta folk allt ifrån Egypten och ända hit.”
Herren förlåter och straffar
20 Då sade Herren: ”Jag förlåter dem enligt ditt ord. 21 (M) Men så sant jag lever och så sant Herrens härlighet uppfyller hela jorden: 22 Av alla de män som har sett min härlighet och sett de tecken jag har gjort i Egypten och i öknen, och som nu tio gånger har frestat mig och inte lyssnat till min röst, 23 (N) av dem ska ingen få se det land som jag med ed har lovat deras fäder. Ingen av dem som har föraktat mig ska få se det. 24 (O) Men i min tjänare Kaleb är en annan ande, och han har i allt följt mig. Därför ska jag föra honom in i det land där han nu har varit, och hans avkomlingar ska ta det i besittning. 25 Men eftersom amalekiterna och kananeerna bor i dalen, så vänd er i morgon åt ett annat håll och dra ut i öknen mot Röda havet[k].”
26 Herren talade till Mose och Aron. Han sade: 27 ”Hur länge ska denna onda församling klaga mot mig? Jag har hört hur Israels barn ständigt klagar mot mig. 28 (P) Säg nu till dem: Så sant jag lever, säger Herren, jag ska göra med er så som ni själva har sagt inför mig. 29 (Q) Här i öknen ska era döda kroppar falla, alla ni som har blivit mönstrade och är tjugo år eller äldre, eftersom ni har klagat mot mig. 30 Ingen av er ska komma in i det land som jag med upplyft hand lovade er att få bo i, ingen utom Kaleb, Jefunnes son, och Josua, Nuns son. 31 Men era barn, som ni sade skulle bli fiendens byte, dem ska jag föra in där, och de ska lära känna det land som ni har förkastat. 32 Men era döda kroppar ska falla här i öknen. 33 (R) Och era barn ska vara herdar i öknen i fyrtio år och få lida för er trolöshet tills era döda kroppar har förmultnat i öknen. 34 Så som ni under fyrtio dagar har spejat i landet ska ni under fyrtio år – ett år för varje dag – bära på era synder. Ni ska då få erfara att jag har tagit min hand ifrån er. 35 Jag, Herren, har talat. Jag ska i sanning göra så med hela denna onda församling som har rotat sig samman mot mig. Här i öknen ska de omkomma, här ska de dö.”
36 De män som Mose hade sänt för att speja i landet och som vid sin återkomst hade fått hela församlingen att klaga mot honom genom att tala illa om landet, 37 dessa män som hade talat illa om landet dog genom en hemsökelse inför Herrens ansikte. 38 Av de män som hade gått ut för att speja i landet överlevde bara Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son.
Israels barn drivs tillbaka
39 Mose talade detta till alla Israels barn, och folket sörjde mycket. 40 (S) De steg upp tidigt nästa morgon för att bege sig upp mot den övre bergsbygden och sade: ”Se, här är vi. Vi har syndat, men nu vill vi dra upp till den plats som Herren har talat om.” 41 Men Mose sade: ”Varför vill ni bryta mot Herrens befallning? Det kommer inte att lyckas. 42 Herren är inte med er. Därför ska ni inte dra dit upp, så att ni inte bli slagna inför era fiender. 43 Amalekiterna och kananeerna kommer att möta er där och ni faller för svärd, för ni har vänt er bort från Herren och därför kommer Herren inte att vara med er.”
44 I sitt övermod drog de ändå upp mot den övre bergsbygden, men Herrens förbundsark och Mose lämnade inte lägret. 45 Amalekiterna och kananeerna, som bodde där i bergsbygden, kom då ner och slog dem och drev dem på flykten ända till Horma[l].
Jairus dotter och den sjuka kvinnan
21 (A) När Jesus var tillbaka med båten på andra sidan samlades en stor folkskara hos honom där han var vid sjön. 22 (B) En synagogföreståndare som hette Jairus kom dit, och när han fick se Jesus föll han ner för hans fötter 23 och bad honom enträget: "Min dotter är döende. Kom och lägg händerna på henne så att hon blir frisk[a] och får leva." 24 Då gick Jesus med honom.
Mycket folk följde efter och trängde sig inpå honom. 25 (C) Där fanns en kvinna som hade haft blödningar i tolv år. 26 Hon hade fått lida mycket hos många läkare och lagt ut allt hon ägde, men inget hade hjälpt, hon blev bara sämre. 27 Hon hade hört talas om Jesus, och nu kom hon bakifrån i folkmassan och rörde vid hans mantel, 28 för hon tänkte: "Om jag så bara får röra vid hans kläder blir jag frisk." 29 Genast stannade hennes blödning, och hon kände i kroppen att hon var botad från sin plåga.
30 (D) Jesus märkte genast inom sig att det hade gått ut kraft från honom, och han vände sig om i folkmassan och frågade: "Vem rörde vid mina kläder?" 31 Hans lärjungar sade till honom: "Du ser hur folket tränger sig inpå dig, och så frågar du: Vem rörde vid mig?" 32 Men han fortsatte att se sig omkring efter henne som hade gjort det.
33 Kvinnan visste vad som hade hänt med henne, och hon kom rädd och darrande fram och föll ner för honom och berättade hela sanningen för honom. 34 (E) Då sade han till henne: "Min dotter, din tro har frälst dig. Gå i frid och var frisk och fri från din plåga."
35 (F) Medan han ännu talade kom några från synagogföreståndarens hus och sade: "Din dotter är död. Varför besvära Mästaren mer?" 36 Men Jesus fäste sig inte vid deras ord utan sade till föreståndaren: "Var inte rädd. Bara tro." 37 Han lät ingen följa med utom Petrus, Jakob och hans bror Johannes, 38 (G) och de kom till föreståndarens hus. Där såg han upprörda människor som grät och klagade högt. 39 (H) Han gick in och sade till dem: "Varför är ni upprörda och gråter? Flickan är inte död. Hon sover." 40 Då hånskrattade de åt honom.
Men han skickade ut allesammans, tog med sig barnets far och mor och sina lärjungar och gick in dit där barnet låg. 41 Och han tog barnets hand och sade till henne: "Talitha koum!" Det betyder: "Flicka, jag säger dig, stå upp!" 42 Genast reste sig flickan och började gå omkring – hon var tolv år – och de blev helt utom sig av häpnad. 43 Men han befallde dem strängt att inte låta någon få veta det. Sedan sade han åt dem att ge henne något att äta.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation