Old/New Testament
1 Ord av Predikaren, son till David, kung i Jerusalem.
Allt jordiskt är förgängligt
2 (A) Förgängligt, förgängligt[a]!
säger Predikaren.
Förgängligt, förgängligt!
Allt är förgängligt.
3 (B) Vad vinner människan
med all sin möda
där hon strävar under solen?
4 (C) Släkten kommer, släkten går,
men jorden står evigt kvar.
5 (D) Solen går upp och solen går ner,
och skyndar tillbaka till sin plats
där den går upp.
6 Vinden blåser mot söder
och vänder mot norr,
den vänder och vänder
och börjar sitt kretslopp på nytt.
7 Alla floder rinner ut i havet,
men havet blir aldrig fullt.
Dit floderna runnit förut,
rinner de igen.
8 (E) Allt är fullt av möda,[b]
människan kan inte beskriva det.
Ögat blir inte mätt av att se,
örat blir inte fullt av att höra.
9 (F) Det som har hänt
kommer att hända igen,
det som är gjort
kommer att göras igen.
Det finns inget nytt under solen.
10 Säger man om något: ”Det här är nytt!”, så har det redan funnits i forna tider, före oss. 11 Ingen minns dem som fanns före oss. Och de som kommer efter oss blir inte ihågkomna av dem som kommer efter dem.
Att söka vishet är också förgängligt
12 (G) Jag, Predikaren, var kung över Israel i Jerusalem. 13 (H) Jag inriktade mitt hjärta på att med vishet undersöka och utforska allt[c] som sker under himlen. Det är en bedrövlig möda som Gud har gett människors barn att plåga sig med. 14 (I) Jag såg allt som görs under solen, och se, allt är förgängligt och ett jagande efter vind.
15 (J) Det som är krokigt kan inte bli rakt,
och det som saknas kan inte räknas.
16 (K) Jag sade i mitt hjärta: Se, jag har samlat större vishet än alla som varit i Jerusalem[d] före mig. Mitt hjärta har sett mycket vishet och kunskap. 17 (L) Men när jag inriktade mitt hjärta på att lära känna visheten och förstå dumhet och dårskap, då insåg jag att också det var ett jagande efter vind.
18 Stor vishet ger stor sorg,
ökad kunskap ger ökad smärta.
Njutning och rikedom är förgängligt
2 (M) Jag sade i mitt hjärta: Kom, jag låter dig pröva glädjen. Njut av det goda! Men också det var förgängligt.
2 (N) Jag sade om skrattet:
”Det är dårskap”,
och om glädjen:
”Vad tjänar den till?”
3 (O) Jag tänkte i mitt hjärta att jag skulle liva upp[e] min kropp med vin, medan hjärtat fick leda mig med vishet, och få grepp om dårskapen tills jag såg vad som är bäst för människors barn att göra under himlen de dagar de lever.
4 (P) Jag tog mig an stora projekt: Jag byggde hus[f] åt mig, jag planterade vingårdar åt mig. 5 Jag anlade trädgårdar och parker åt mig och planterade där alla slags fruktträd. 6 Jag gjorde vattendammar åt mig för att vattna en växande skog av träd. 7 (Q) Jag köpte slavar och slavinnor och fick tjänare som fötts i mitt hus. Dessutom hade jag mer boskap[g] av oxar och får än någon före mig i Jerusalem. 8 (R) Jag samlade också silver och guld och skatter från kungar och länder[h]. Jag skaffade mig sångare och sångerskor[i] och det som är mannens lust[j]: en kvinna, ja, kvinnor[k]. 9 (S) Jag blev stor och överträffade alla som varit i Jerusalem före mig. Samtidigt behöll jag min vishet. 10 Allt mina ögon begärde gav jag dem. Jag nekade inte mitt hjärta någon glädje, för mitt hjärta hade glädje av all min möda, och det var lönen för all min möda.
11 (T) Men när jag såg på allt som mina händer hade gjort och på den möda jag lagt ner, då var allt förgängligt och ett jagande efter vind. Det finns inget att vinna under solen.
Vishet och dårskap är förgängligt
12 (U) Sedan vände jag mig för att betrakta vishet och dumhet och dårskap – för vad kan den göra som kommer efter kungen? Bara det som redan är gjort! 13 (V) Då insåg jag att visheten är bättre än dårskapen, liksom ljuset är bättre än mörkret. 14 (W) Den vise har ögon i sitt huvud, medan dåren vandrar i mörker. Men jag märkte att samma öde drabbar dem båda.
15 (X) Då sade jag i mitt hjärta: Det som drabbar dåren ska drabba mig också. Vad har jag då för nytta av all min vishet? Och jag sade i mitt hjärta: Också det är förgängligt. 16 (Y) För varken den vise eller dåren minns man för evigt. I kommande dagar är båda snart glömda. Och hur dör den vise? Som dåren!
Vad får människan för all sin möda?
17 (Z) Då hatade jag livet, för det som görs under solen var en plåga för mig. Allt är förgängligt och ett jagande efter vind. 18 (AA) Jag hatade all min möda som jag haft under solen, för jag måste ju lämna det till den som kommer efter mig. 19 Och vem vet om han är en vis man eller en dåre? Ändå ska han få råda över allt som jag med möda och vishet har samlat under solen. Också det är förgängligt.
20 Då blev jag förtvivlad i mitt hjärta över all den möda som jag gjort mig under solen. 21 (AB) För om en människa har arbetat med vishet och kunskap och skicklighet, så måste hon ändå lämna sin del åt någon annan som inte lagt ner någon möda på det. Också det är förgängligt och ett stort elände. 22 (AC) Vad får då människan för all sin möda och sitt hjärtas strävan som hon har under solen? 23 (AD) Alla hennes dagar är ju ett lidande, hennes arbete är bara bekymmer. Inte ens om natten får hennes hjärta ro. Också det är förgängligt.
24 (AE) Det finns inget bättre för människan än att få äta och dricka och se det goda i sin möda[l]. Jag förstod att också det kommer från Guds hand. 25 (AF) För vem kan äta och vem kan njuta utom genom honom[m]? 26 (AG) Åt den människa som är god i hans ögon ger han vishet och kunskap och glädje. Men åt syndaren ger han besväret att samla och lägga på hög för att det ska ges åt den som är god i Guds ögon. Också det är förgängligt och ett jagande efter vind.
Allt har sin tid
3 (AH) Allt har sin tid,
det finns en tid för
allt som sker under himlen:
2 (AI) en tid att födas
och en tid att dö,
en tid att plantera
och en tid att rycka upp
det planterade,
3 en tid att dräpa
och en tid att hela,
en tid att riva ner
och en tid att bygga upp,
4 (AJ) en tid att gråta
och en tid att skratta,
en tid att sörja
och en tid att dansa,
5 en tid att kasta bort stenar
och en tid att samla stenar,
en tid att ta i famn
och en tid att avstå från famntag,
6 en tid att söka upp
och en tid att tappa bort,
en tid att förvara
och en tid att kasta bort,
7 (AK) en tid att riva sönder
och en tid att sy ihop,
en tid att tiga
och en tid att tala,
8 en tid att älska
och en tid att hata[n]
en tid för krig
och en tid för fred.
9 (AL) Vad vinner då den som arbetar med sitt slit? 10 Jag såg den möda som Gud har gett människors barn att sträva med. 11 (AM) Allt har han gjort skönt i sin tid. Även evigheten har han lagt i människornas hjärtan. Ändå kan de inte förstå Guds verk från början till slut.
12 (AN) Jag insåg att det inte finns något bättre för dem än att vara glada och göra det goda så länge de lever. 13 (AO) Och när en människa äter och dricker och ser det goda i sin möda, då är det en Guds gåva.
14 (AP) Jag insåg att allt som Gud gör består för evigt. Till det kan inget läggas, och från det kan inget dras. Så har Gud gjort för att man ska frukta honom. 15 (AQ) Det som är har redan varit. Det som kommer att hända har också hänt förut. Gud kallar fram det förflutna[o].
Människans förgänglighet
16 Vidare såg jag under solen: På domarsätet rådde ogudaktighet, på rättfärdighetens plats den ogudaktige. 17 (AR) Då tänkte jag: Både den rättfärdige och den ogudaktige ska Gud döma. Det finns en tid för allt som sker och allt som görs. 18 Jag tänkte: Det sker för människornas skull, för att Gud ska pröva dem och för att de ska se att de i sig själva är som djuren.
19 (AS) Det går ju människors barn som det går djuren, det går dem alla lika. Den enes död är som den andres. Alla har samma livsande. Människan har inte mer att komma med än djuren. Allt är förgängligt. 20 (AT) Alla går till en och samma plats. Alla har kommit av jord, alla vänder åter till jord. 21 Vem vet om människans ande stiger uppåt eller om djurens ande går ner till jorden?
22 (AU) Jag såg att inget är bättre för människan än att hon har glädje i sin gärning, för det är hennes del. För vem kan låta henne se[p] det som ska ske efter henne?
Apostelns försvarstal
16 (A) Jag upprepar: ingen får ta mig för en dåre. Men om ni nu gör det, ta då emot mig som en dåre så att också jag får berömma mig lite. 17 Det jag nu säger, det säger jag inte så som Herren skulle säga utan som en dåre, i den fasta övertygelsen att jag har skäl att[a] berömma mig. 18 (B) När många berömmer sig på människors vis vill också jag göra det. 19 Ni står ju gärna ut med dårar, ni som är så kloka. 20 Ni accepterar att man gör er till slavar, att man suger ut och plundrar[b] er, att man uppträder överlägset och slår er i ansiktet. 21 Till min skam måste jag säga att vi har varit för svaga för det.
Men vad andra vågar skryta med – jag talar som en dåre – det vågar jag också. 22 (C) Är de hebreer? Jag också. Är de israeliter? Jag också. Är de Abrahams barn? Jag också. 23 (D) Är de Kristi tjänare? Nu talar jag som en galning: Jag är det ännu mer. Jag har arbetat mer, suttit i fängelse mer, fått hugg och slag i överflöd och ofta varit i livsfara. 24 (E) Av judarna har jag fem gånger fått fyrtio rapp minus ett[c]. 25 (F) Tre gånger har jag blivit piskad med spö, en gång har jag blivit stenad, tre gånger har jag lidit skeppsbrott, ett helt dygn har jag drivit på öppet hav. 26 (G) Jag har ofta varit på resor, i faror på floder, faror bland rövare, faror från landsmän, faror från hedningar, faror i städer, i öknar och på hav, faror bland falska bröder, 27 (H) allt under möda och slit, ofta under vaknätter, under hunger och törst, ofta fastande, frusen och naken.
28 (I) Utöver allt annat har jag det dagliga ansvaret, omsorgen om alla församlingarna. 29 (J) Vem är svag utan att jag blir svag? Vem faller utan att det bränner i mig? 30 (K) Om jag måste berömma mig, vill jag berömma mig av min svaghet. 31 (L) Herren Jesu Gud och Far, välsignad i evighet, vet att jag inte ljuger. 32 (M) I Damaskus lät kung Aretas[d] ståthållare bevaka staden för att gripa mig, 33 och jag firades ner i en korg[e] genom en öppning i muren och kom undan hans grepp.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation