Old/New Testament
30 Nu skrattar de åt mig,
dessa som är yngre än jag,
medan jag inte hade satt deras fäder
ens bland mina vallhundar.
2 Vilken hjälp kunde
deras händer ge mig,
de som saknar all livskraft?
3 De är utmärglade av nöd och hunger,
de gnager den torra marken
som redan förut var öde
och ödslig.
4 De plockar saltörter[a] bland snåren
och ginströtter[b] är deras mat.
5 De drivs ut från gemenskapen,
man ropar efter dem som tjuvar.
6 De måste bo i otäcka raviner,
i jordhålor och bergsskrevor.
7 De skriker bland snåren,
de kryper ihop under nässlor.
8 De är uslingar och ärelösa,
utjagade ur landet.
9 (A) Nu har jag blivit deras nidvisa,
jag har blivit ett ordspråk
bland dem.
10 (B) De avskyr mig
och håller sig borta från mig,
de tvekar inte att spotta mig
i ansiktet.
11 (C) Gud har lossat min bågsträng
och plågat mig,
därför släpper de sina hämningar
inför mina ögon.
12 Vid min högra sida reser sig slöddret,
de slår undan mina fötter
och banar sig väg
för att fördärva mig.
13 De river upp min stig,
de arbetar på mitt fördärv,
men de får ingen hjälp.
14 De bryter fram
som genom en bred rämna,
de vältrar sig fram mellan ruinerna.
15 Fasor väller över mig,
min ära rycks bort som en storm
och min räddning har försvunnit
som ett moln.
16 (D) Nu utgjuter sig min själ inom mig,
och plågans dagar håller mig fast.
17 Natten borrar i mina ben,
den gnagande pinan tar ingen vila.
18 Med stor kraft griper han min mantel,
han fattar mig i min livklädnad.
19 (E) Han har vräkt mig ner i dyn,
och jag liknar stoft och aska.
20 (F) Jag ropar till dig,
men du svarar mig inte.
Jag reser mig upp,
men du bara ser på mig.
21 Du har blivit grym mot mig,
med din starka hand
ansätter du mig.
22 Du lyfter upp mig till vinden
och för mig bort,
du skakar mig i stormen.
23 (G) Jag vet att du vill föra mig till döden,
till den boning där allt levande
samlas.
24 Men räcker man inte ut handen
när man faller,
ropar man inte efter hjälp
när olyckan kommer?
25 (H) Grät jag inte över den
som hade hårda dagar,
led inte min själ med den fattige?
26 (I) Men när jag sökte det goda
kom det onda,
när jag väntade på ljus kom mörker.
27 Mitt innersta kokar och får ingen ro,
dagar av plåga har mött mig.
28 Mörk går jag omkring,
men inte av solen[c].
Jag reser mig bland folket
och ropar på hjälp.
29 (J) Jag har blivit en bror till schakalerna,
en vän till strutsarna[d].
30 Min hud svartnar och faller av mig,
mina ben brinner av hetta.
31 (K) Mitt harpspel är bytt i sorgelåt,
mitt flöjtspel i högljudd gråt.
31 (L) Jag slöt ett förbund
med mina ögon:
att aldrig se på en ung kvinna.
2 Vilken lott skulle jag annars få
av Gud i höjden,
vilken del av den Allsmäktige
där ovan?
3 Ofärd drabbar ju orättfärdiga,
och olycka ogärningsmän.
4 (M) Ser inte han mina vägar
och räknar alla mina steg?
5 Har jag umgåtts med lögn,
har min fot varit snar till svek?
6 (N) Låt honom väga mig på en rättvis våg,
så ska Gud få se att jag är oskyldig.
7 Har mina steg vikit av ifrån vägen,
har mitt hjärta följt mina ögon,
har jag någon fläck på mina händer?
8 (O) Då får en annan äta vad jag har sått
och mina plantor ryckas upp
med roten.
9 Har mitt hjärta förförts av en kvinna,
har jag stått på lur
vid min nästas dörr?
10 Då får min hustru mala korn
åt en annan
och främmande män ligga
i hennes famn.
11 (P) Det hade varit
en skamlig handling,
en straffbar synd,
12 en eld som förtär
ända till avgrunden[e]
och föröder hela min skörd till roten.
13 Har jag kränkt
min tjänares eller tjänarinnas rätt
när de hade någon tvist med mig?
14 Vad skulle jag då göra
när Gud reser sig?
När han ställer mig till svars,
vad skulle jag säga?
15 (Q) Han som skapade mig i moderlivet
skapade ju dem också,
en och samme har berett oss båda
i modersskötet.
16 Har jag nekat de fattiga vad de önskat
eller låtit änkans ögon försmäkta?
17 (R) Har jag ensam ätit mitt bröd
utan att den faderlöse
fått äta av det?
18 Nej, från min ungdom
har jag uppfostrat honom
som en far,
och från första stund
har jag tagit mig an änkor.
19 Har jag sett någon förgås utan kläder,
eller en fattig utan något
att skyla sig med?
20 Har inte hans hjärta välsignat mig,
fick han inte värma sig
i ull från mina lamm?
21 Har jag lyft min hand
mot den faderlöse
när jag såg mig ha medhåll i porten[f]?
22 Då får min axel lossna
från min skuldra
och min arm brytas från sin led,
23 då skulle jag frukta Guds straff
och stå maktlös inför hans majestät.
24 (S) Satte jag mitt hopp till guldet,
kallade jag rent guld min trygghet?
25 (T) Gladdes jag över
att min rikedom växte
och att min hand samlade
så mycket?
26 Hände det när jag såg
hur solljuset sken
och hur månen skred härligt fram,
27 (U) att mitt hjärta i hemlighet
lät sig förföras
och jag gav dem en handkyss?
28 (V) Även det hade varit
en straffbar synd,
för då hade jag förnekat
Gud i höjden.
29 (W) Har jag glatt mig
åt min fiendes olycka,
fröjdat mig
när olyckan drabbade honom?
30 (X) Nej, jag lät inte min mun synda
genom att begära hans liv
med en förbannelse.
31 Mitt husfolk kan vittna:
”Alla fick mätta sig
med kött vid hans bord.”
32 (Y) Främlingen behövde inte
övernatta på gatan,
jag öppnade mina dörrar mot vägen.
33 (Z) Har jag dolt mina brott som Adam
och gömt min skuld inom mig,
34 (AA) av fruktan för allt folket
och rädsla för fränders förakt,
så att jag teg
och inte gick utanför dörren?
35 (AB) O, att jag hade någon
som lyssnade på mig!
Se, här är min underskrift[g].
Må den Allsmäktige svara mig.
Låt mig se min motparts
anklagelseskrift!
36 Sannerligen, jag skulle bära den
på min skuldra,
jag skulle fästa den som min krona.
37 Jag skulle redovisa alla mina steg
för honom,
möta honom som en furste.
38 Har min mark ropat över mig,
har dess fåror gråtit med varandra?
39 Har jag ätit dess frukt
utan att betala
eller sugit ut dem
som brukade jorden?
40 Då får törne växa i stället för vete,
ogräs i stället för korn.
Slut på Jobs tal.
26 Bröder, söner av Abrahams släkt och ni andra som fruktar Gud! Till oss har budskapet om denna frälsning blivit sänt. 27 (A) Jerusalems invånare och deras ledare förstod nämligen inte vem han var. När de dömde honom, uppfyllde de profeternas ord som läses varje sabbat. 28 (B) Fast de inte fann honom skyldig till något som förtjänade döden, krävde de att Pilatus skulle avrätta honom. 29 (C) Och när de hade fullbordat allt som var skrivet om honom, tog de ner honom från träet[a] och lade honom i en grav. 30 (D) Men Gud uppväckte honom från de döda, 31 (E) och han visade sig under många dagar för dem som hade följt honom från Galileen upp till Jerusalem och som nu är hans vittnen inför folket.
32 (F) Och nu förkunnar vi det glada budskapet för er: löftet som fäderna fick 33 (G) har Gud uppfyllt åt oss, deras barn, genom att låta Jesus uppstå. Det står ju skrivet i andra psalmen: Du är min Son, jag har fött dig i dag.[b] 34 Och att han har uppväckt honom från de döda för att aldrig mer återvända till förgängelsen, det har han sagt med dessa ord: Jag ska ge er de heliga och fasta nådelöften som David fick.[c] 35 Därför säger han också på ett annat ställe: Du ska inte låta din Helige se förgängelsen.[d] 36 (H) När David på sin tid hade tjänat Guds vilja, insomnade han och blev lagd till vila hos sina fäder och såg förgängelsen. 37 Men den som Gud uppväckte har inte sett förgängelsen.
38 Därför ska ni veta, bröder, att det är genom honom som syndernas förlåtelse förkunnas för er. 39 (I) Var och en som tror förklaras rättfärdig i honom och fri från allt som ni inte kunde frias från genom Mose lag. 40 Se därför till att det som är sagt hos profeterna inte drabbar er:
41 Se, ni föraktare, häpna och gå under:[e]
jag gör en gärning i era dagar,
en gärning ni aldrig kommer att tro
när den berättas för er."
42 När de gick ut bad folket att de skulle tala mer om detta nästa sabbat. 43 (J) Och när församlingen skildes åt följde många judar och gudfruktiga proselyter med Paulus och Barnabas, som talade till dem och uppmanade dem att hålla sig till Guds nåd.
44 Följande sabbat var nästan hela staden samlad för att höra Herrens ord. 45 (K) Men när judarna fick se allt folket fylldes de av avund, och de hånade Paulus och sade emot det som han förkunnade.
46 (L) Då svarade Paulus och Barnabas frimodigt: "Guds ord måste först förkunnas för er. Men när ni avvisar det och inte anser er värdiga det eviga livet, då vänder vi oss till hedningarna. 47 (M) För så har Herren befallt oss:[f]
Jag har satt dig till ett ljus
för hednafolken,
för att du ska bli till frälsning
ända till jordens yttersta gräns."
48 (N) När hedningarna hörde detta blev de glada och prisade Herrens ord och kom till tro, alla som var bestämda till evigt liv. 49 Och Herrens ord spreds över hela området.
50 Men judarna hetsade upp de förnäma kvinnorna som vördade Gud och de ledande männen i staden. De satte i gång en förföljelse mot Paulus och Barnabas och drev bort dem från sitt område. 51 (O) Då skakade de av dammet från sina fötter mot dem och fortsatte till Ikonium.[g] 52 Och lärjungarna uppfylldes av glädje och den helige Ande.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation