M’Cheyne Bible Reading Plan
Jonatans hjältedåd
14 En dag sade Sauls son Jonatan till sin väpnare: ”Kom, så går vi över till filisteernas förpost där på andra sidan.” Men detta talade han inte om för sin far. 2 (A) Saul befann sig då vid Gibeas gräns, under granatträdet i Migron, och folket som var med honom utgjorde omkring sexhundra man. 3 (B) Ahia, son till Ahitub, som var bror till I-Kabod, son till Pinehas, son till Eli, Herrens präst i Shilo, bar då efoden. Och folket visste inte att Jonatan hade gett sig av.
4 (C) Men i passet där Jonatan försökte gå över för att komma till filisteernas förpost fanns en klippa på vardera sidan. Den ena hette Boses och den andra Sene. 5 Den ena klippan reste sig i norr mitt emot Mikmas, den andra i söder mitt emot Geba. 6 (D) Jonatan sade till sin väpnare: ”Kom, vi går över till de där oomskurnas förpost. Kanske kommer Herren att göra något för oss. För inget hindrar Herren att ge seger genom några få lika väl som genom många.” 7 Hans väpnare svarade: ”Gör allt du har i sinnet. Gå du! Jag följer dig vart du vill.” 8 Då sade Jonatan: ”Bra, vi ska gå över till männen där och visa oss för dem. 9 (E) Om de säger till oss: ”Stå stilla tills vi kommer fram till er”, då ska vi stanna där vi är och inte klättra upp till dem. 10 Men om de säger: ”Kom upp hit till oss”, då ska vi gå upp dit, för då har Herren gett dem i vår hand. Detta ska vara tecknet för oss.”
11 (F) När båda två nu blev synliga för filisteernas förpost sade filisteerna: ”Se! Hebreerna kryper fram ur hålorna där de gömt sig.” 12 Förpostens manskap ropade till Jonatan och hans väpnare: ”Kom upp till oss, så ska vi lära er!” Då sade Jonatan till sin väpnare: ”Kom med upp efter mig, för Herren har gett dem i Israels hand.” 13 (G) Jonatan klättrade upp på händer och fötter, och hans väpnare följde honom. Och filisteerna föll framför Jonatan, och hans väpnare gick efter honom och gav dem dödsstöten. 14 I det första anfallet nergjorde Jonatan och hans väpnare omkring tjugo man längs ungefär ett halvt plogland[a].
15 (H) Då spred sig skräck i lägret på fältet och bland allt folket. Förposten och de som gått ut på härjningståg började också darra. Marken skakade och det spreds en skräck från Gud.
Filisteernas nederlag
16 Sauls väktare i Gibea i Benjamin fick se att mängden skingrades och att man irrade hit och dit. 17 Då sade Saul till folket som han hade hos sig: ”Räkna folket och se vem som har lämnat oss.” När de gjorde så, upptäckte de att Jonatan och hans väpnare inte var där. 18 (I) Då sade Saul till Ahia: ”Hämta Guds ark!” Guds ark fanns nämligen på den tiden hos israeliterna. 19 Medan Saul talade med prästen ökade förvirringen i filisteernas läger. Då sade Saul till prästen: ”Dra tillbaka din hand.” 20 (J) Saul och allt folket som var med honom samlades och drog till stridsplatsen. Och se, den ene hade lyft sitt svärd mot den andre. Förvirringen var mycket stor.
21 De hebreer som sedan gammalt lydde under filisteerna och som hade dragit upp med dem och fanns här och där i lägret, också de gick nu över till israeliterna som var med Saul och Jonatan. 22 Och när de israeliter som hade gömt sig i Efraims bergsbygd hörde att filisteerna flydde, satte också alla dessa efter dem och stred mot dem. 23 Så räddade Herren Israel den dagen, och striden fortsatte ända bortom Bet-Aven.
Sauls förbud
24 Fastän Israels män den dagen hade drivits hårt, band Saul folket med denna ed: ”Förbannad är den som äter något före kvällen när jag fått hämnd på mina fiender.” Ingen bland folket smakade då någon mat. 25 Och allt folket kom in i skogen[b], där det låg honung på marken. 26 Men när folket kom in i skogen och såg den utflutna honungen vågade ingen föra handen till munnen, eftersom folket var rädda för eden. 27 Jonatan däremot hade inte hört när hans far band folket med eden, så han räckte ut staven som han hade i handen och doppade dess ände i honungskakan och förde handen till munnen. Då klarnade hans ögon.
28 Men en man ur folket sade till honom: ”Din far har bundit folket med en ed och sagt: Förbannad är den som äter något i dag. Därför är folk utmattade.” 29 Jonatan svarade: ”Min far har dragit olycka över landet. Se hur klara mina ögon blev när jag smakade lite av honungen. 30 Tänk om folket i dag hade fått äta sig mätta av bytet de fann hos sina fiender! Hur mycket större skulle då inte filisteernas nederlag ha blivit!”
31 Men den dagen slog de filisteerna och förföljde dem från Mikmas till Ajalon[c]. Sedan var folket mycket utmattat. 32 De kastade sig över bytet och tog får, oxar och kalvar och slaktade dem på marken och åt köttet med blodet i. 33 (K) Man berättade det för Saul och sade: ”Se, folket syndar mot Herren genom att äta kött med blodet i.” Då sade han: ”Ni har handlat trolöst. Vältra nu fram en stor sten till mig!” 34 Sedan sade Saul: ”Gå ut bland folket och säg till dem: Var och en ska föra hit sin oxe och sitt får till mig och slakta dem här och äta. Synda inte mot Herren genom att äta köttet med blodet i!” Under natten förde var och en bland folket själv fram sina oxar och slaktade dem där. 35 Och Saul byggde ett altare åt Herren. Det var det första altaret som han byggde åt Herren.
36 Saul sade: ”Låt oss dra ner i natt och förfölja filisteerna och plundra dem ända tills det blir ljust i morgon. Vi ska inte lämna en enda av dem kvar.” De svarade: ”Gör vad du anser är rätt.” Men prästen sade: ”Låt oss träda fram hit till Gud.” 37 (L) Då frågade Saul Gud: ”Ska jag dra ner och förfölja filisteerna? Vill du ge dem i Israels hand?” Men han gav honom inte något svar den dagen.
38 Då sade Saul: ”Kom fram hit, alla ni som är ledare för folket, så att vi får veta och se vad det är för en synd som har begåtts i dag. 39 Så sant Herren lever, han som har räddat Israel: Om det så vore min son Jonatan, måste han dö.” Men ingen bland folket svarade honom. 40 Då sade han till hela Israel: ”Ställ er på ena sidan, så ska jag och min son Jonatan ställa oss på andra sidan.” Folket svarade Saul: ”Gör vad du anser är rätt.” 41 (M) Saul sade till Herren, Israels Gud: ”Låt sanningen komma fram.” Då träffades Saul och Jonatan av lotten, och folket gick fritt. 42 Saul sade: ”Kasta lott mellan mig och min son Jonatan.” Och Jonatan träffades av lotten. 43 Saul sade till Jonatan: ”Berätta för mig vad du gjort.” Då berättade Jonatan för honom: ”Med änden av staven i min hand tog jag lite honung och smakade på den. Här är jag. Ska jag nu dö?” 44 Saul svarade: ”Må Gud straffa mig både nu och i framtiden: Du måste dö, Jonatan.” 45 Men folket sade till Saul: ”Skulle Jonatan dö, han som vann denna stora seger åt Israel? Aldrig! Så sant Herren lever, inte ett hår från hans huvud ska falla till jorden, för han har gjort detta i dag med Guds hjälp.” Så friade folket Jonatan, han behövde inte dö.
46 Saul drog hem utan att förfölja filisteerna mer, och filisteerna begav sig hem till sitt.
Sauls strider och släktförhållanden
47 När Saul hade tagit över kungamakten i Israel förde han krig mot alla sina fiender runt omkring[d]: mot Moab, ammoniterna, Edom, kungarna i Soba och filisteerna. Vart han än vände sig segrade han. 48 Han gjorde mäktiga ting och slog amalekiterna och befriade Israel från dess plundrare.
49 (N) Sauls söner var Jonatan, Jishvi och Malki-Shua. Av hans båda döttrar hette den äldre Merab och den yngre Mikal. 50 Sauls hustru hette Ahinoam, Ahimaas dotter. Hans överbefälhavare hette Abner, son till Ner, som var Sauls farbror. 51 (O) Sauls far Kish och Abners far Ner var nämligen söner till Abiel.
52 Kriget mot filisteerna rasade häftigt så länge Saul levde. Och närhelst Saul såg en stark och stridsduglig man, tog han honom i sin tjänst.
Den andliga gudstjänsten
12 (A) Därför uppmanar jag er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud – er andliga[a] gudstjänst. 2 (B) Och anpassa er inte efter den här världen[b], utan låt er förvandlas genom förnyelsen av ert sinne så att ni kan pröva vad som är Guds vilja: det som är gott och fullkomligt och behagar honom.
3 (C) I kraft av den nåd jag har fått säger jag till var och en av er: ha inte högre tankar om er själva än ni bör utan tänk förståndigt, efter det mått av tro som Gud har tilldelat var och en. 4 (D) För liksom vi i en enda kropp har många lemmar och alla lemmarna inte har samma uppgift, 5 (E) så är vi många en enda kropp i Kristus. Men var för sig är vi varandras lemmar.
6 (F) Vi har olika gåvor efter den nåd vi har fått: att profetera i överensstämmelse med tron, 7 (G) att tjäna i vår uppgift, att undervisa i läran, 8 (H) att förmana[c] med uppmuntran och tröst, att dela ut gåvor utan baktankar[d], att vara hängiven som ledare, eller att visa barmhärtighet med glatt hjärta.
9 (I) Älska varandra uppriktigt. Avsky det onda, håll fast vid det goda. 10 (J) Var innerligt tillgivna varandra i syskonkärlek. Överträffa[e] varandra i ömsesidig aktning. 11 (K) Var inte tröga när det gäller iver, var brinnande i anden, tjäna Herren. 12 (L) Var glada i hoppet, tåliga i lidandet, uthålliga i bönen. 13 (M) Hjälp de heliga med vad de behöver. Var ivriga att visa gästfrihet. 14 (N) Välsigna dem som förföljer er, välsigna och förbanna inte. 15 (O) Gläd er med dem som är glada, gråt med dem som gråter. 16 (P) Var eniga med varandra. Tänk inte på det som är högt utan håll er till det enkla[f]. Var inte självkloka. 17 (Q) Löna inte ont med ont. Tänk på det som är gott i alla människors ögon. 18 (R) Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och beror på er.
19 (S) Hämnas inte, mina älskade, utan ge rum för Guds vrede. Det står ju skrivet: Min är hämnden, jag ska utkräva den, säger Herren.[g] 20 (T) Men om din fiende är hungrig, så ge honom att äta. Om han är törstig, ge honom att dricka. Gör du det, samlar du glödande kol på hans huvud.[h] 21 (U) Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda.
51 Så säger Herren:
Se, jag ska uppväcka
en ödeläggande ande mot Babel
och mot Leb-Kamajs[a] invånare.
2 Jag ska sända skördemän
mot Babel,
och de ska rensa bort dess invånare
och ödelägga landet.
Från alla sidor ska de komma
emot det på olyckans dag.
3 Skyttar ska spänna sina bågar
mot dem som där spänner båge
och mot dem som där bröstar sig
i sitt pansar.
Skona inte de unga männen,
vig hela dess här åt förintelse!
4 Slagna män ska då falla
i kaldeernas land
och genomborrade män
på deras gator,
5 (A) för Israel och Juda är inte änkor
övergivna av sin Gud,
av Herren Sebaot,
fastän deras land är fullt
av skuld mot Israels Helige.
6 (B) Fly ut ur Babel!
Var och en ska rädda sitt liv
så att ni inte går under
genom dess missgärning,
för detta är en hämndens tid
för Herren
då han vedergäller Babel
vad det har gjort.
7 (C) En gyllene bägare var Babel
i Herrens hand,
den gjorde hela jorden drucken.
Av dess vin drack hednafolken,
därför blev de från vettet.
8 (D) Men plötsligt har nu Babel fallit
och krossats.
Jämra er över det!
Hämta balsam för dess plåga,
kanske kan den botas.
9 (E) ”Vi har försökt att bota Babel,
men det har inte kunnat botas.
Låt oss lämna det
och gå var och en till sitt land,
för dess straffdom
räcker upp till himlen,
den når ända upp till skyarna.
10 (F) Herren har låtit vår rättfärdighet
gå fram.
Kom, låt oss berätta i Sion
om Herren vår Guds verk.”
11 (G) Vässa pilarna, fatta sköldarna!
Herren har väckt
de mediska kungarnas ande,
hans avsikt är att lägga Babel
i ruiner.
Det är Herrens hämnd,
hämnden för hans tempel.
12 Res ett baner mot Babels murar!
Håll sträng bevakning,
ställ ut vakter,
lägg bakhåll!
För Herren har fattat sitt beslut,
och han utför vad han har talat
mot Babels invånare.
13 (H) Du som bor vid stora vatten
och är så rik på skatter,
ditt slut har nu kommit,
din girighets mått är fyllt.
14 Herren Sebaot har svurit
vid sig själv:
Sannerligen, jag ska fylla dig
med människor
så talrika som gräshoppor,
och de ska höja segerrop mot dig.
15 (I) Han har skapat jorden
genom sin kraft,
han har grundat världen
genom sin vishet,
och genom sitt förstånd har han spänt ut himlen.
16 När han låter sin röst höras,
då brusar himlens vatten,
då låter han regnskyar stiga
upp från jordens ände.
Han gör blixtar åt regnet
och för vinden
ut ur dess förvaringsrum.
17 Alla människor står då som dårar,
utan förstånd.
Alla guldsmederna kommer
på skam med sina avgudar,
för deras gjutna gudabilder
är bedrägeri,
ingen ande är i dem.
18 Tomhet är de,
ett verk som väcker åtlöje.
När straffet drabbar dem
förgås de.
19 Sådan är inte han
som är Jakobs del.
Han är den som har format allt
och sin arvedels stam[b].
Herren Sebaot är hans namn.
20 (J) Min hammare är du,
mitt stridsvapen.
Med dig krossar jag hednafolk,
med dig fördärvar jag riken,
21 med dig krossar jag
häst och ryttare,
med dig krossar jag
vagn och kusk,
22 med dig krossar jag
man och kvinna,
med dig krossar jag
gammal och ung,
med dig krossar jag
yngling och jungfru,
23 med dig krossar jag
herden och hans hjord,
med dig krossar jag
bonden och hans oxar,
med dig krossar jag
ståthållare och styresmän.
24 Men nu ska jag inför era ögon vedergälla Babel och Kaldeens alla invånare för allt det onda som de har gjort mot Sion, säger Herren. 25 Se, jag vänder mig mot dig, du fördärvets berg, säger Herren, du som fördärvar hela jorden, och jag ska sträcka ut min hand mot dig och störta dig ner från klipporna och göra dig till ett förbränt berg, 26 så att man inte från dig ska kunna ta vare sig hörnsten eller grundsten. Du ska bli en ödemark för alltid, säger Herren.
27 Res ett baner på jorden,
blås i horn bland hednafolken,
förbered hednafolk
till strid mot det,
båda upp riken mot det,
Ararat, Minni[c] och Ashkenas.[d]
Välj ut en härförare mot det,
dra dit upp med hästar
som liknar borstiga gräshoppor.
28 Förbered hednafolk
till strid mot det:
Mediens kungar, dess ståthållare
och alla dess landsfurstar
och hela det land som lyder
under deras välde.
29 Då skälver jorden och bävar,
för Herrens planer
mot Babel fullbordas:
att göra Babels land till
en ödemark utan invånare.
30 (K) Babels hjältar slutar att strida,
de sitter stilla i sina fästen.
Deras styrka har försvunnit,
de har blivit som kvinnor.
Man har tänt eld
på Babels boningar,
och dess bommar
är sönderbrutna.
31 Löpare möter löpare,
den ene budbäraren korsar
den andres väg
för att meddela Babels kung
att hela hans stad har intagits,
32 att vadställena har erövrats,
att dammarna är uppbrända i eld
och stridsmännen står
skräckslagna.
33 För så säger Herren Sebaot,
Israels Gud:
Dottern Babel är som en tröskplats
när man just har trampat
till den.
Ännu en liten tid,
och skördetiden är inne.
34 Han har slukat mig
och tillintetgjort mig,
Babels kung Nebukadressar.
Han har gjort mig till ett tomt kärl,
som en drake har han svalt mig,
han har fyllt sin buk
med mina läckerheter
och drivit bort mig.
35 ”Låt det våld som har drabbat mig
och mitt kött
komma över Babel”,
säger hon som bor i Sion.
”Låt mitt blod komma över
Kaldeens invånare”,
säger Jerusalem.
36 Därför säger Herren så:
Se, jag ska utföra din sak
och utkräva din hämnd.
Jag ska låta Babels hav sina bort
och dess brunn torka ut,
37 (L) och Babel ska bli en stenhög,
ett tillhåll för schakaler,
till häpnad och förakt.
Ingen ska bo där.
38 Alla ryter de nu som lejon,
de morrar som lejonungar.
39 (M) Men när de är som mest upptända
ska jag ordna ett gästabud
för dem.
Jag ska göra dem druckna
så att de jublar,
och så ska de somna in
i en evig sömn
och aldrig mer vakna, säger Herren.
40 Jag ska föra dem ner
till att slaktas som lamm,
som baggar och bockar.
41 (N) Hur har inte Sheshak[e] blivit intaget,
det som var
hela jordens berömmelse
har erövrats!
Hur har inte Babel fått
hednafolken att häpna!
42 Havet steg upp över Babel,
de brusande böljorna täckte
över det.
43 Så förvandlades dess städer
till en ödemark,
ett torrt land och en öken,
ett land där ingen bor
och där ingen människa går fram.
44 (O) Jag ska straffa Bel i Babel
och dra ut ur hans gap
vad han har slukat.
Hednafolken ska inte mer
strömma till honom,
också Babels murar ska falla.
45 (P) Dra ut därifrån, mitt folk.
Var och en ska rädda sitt liv
undan Herrens brinnande vrede.
46 (Q) Tappa inte modet
och frukta inte de rykten
som hörs i landet,
även om ett rykte kommer ena året
och ett nytt rykte nästa år,
även om våld råder på jorden
och härskare står mot härskare.
47 För se, dagar ska komma
då jag ska straffa
Babels avgudar
och då hela dess land ska stå
med skam
och alla bli slagna därinne.
48 (R) Då ska de jubla över Babel,
himmel och jord
och allt som finns där,
för norrifrån kommer
härjarna över det,
säger Herren.
49 På grund av dem som har dräpts
i Israel måste Babel falla,
så som dräpta över hela jorden
har fallit för Babels skull.
50 (S) Ni som räddat er undan svärdet,
ge er av, stanna inte!
Kom ihåg Herren i fjärran land
och låt Jerusalem vara
i era hjärtan!
51 Vi står här med skam,
vi blir hånade.
Blygsel täcker vårt ansikte,
för främlingar har trängt in i
de heliga platserna i Herrens hus.
52 Se, därför ska dagar komma,
säger Herren,
då jag ska döma Babels avgudar
och i hela dess land
ska slagna män jämra sig.
53 (T) Även om Babel steg upp till himlen
och gjorde sin befästning
hög och ointaglig,
så skulle ändå plundrare
från mig nå dit, säger Herren.
54 Sorgerop hörs från Babel
och stor förödelse
från kaldeernas land,
55 för Herren ödelägger Babel
och gör slut på
det stora larmet därinne.
Deras vågor brusar
som stora vatten,
dånet av dem ljuder högt,
56 (U) för över Babel kommer en
som ödelägger,
och hjältarna där tas till fånga,
deras bågar bryts sönder.
Herren är en vedergällningens Gud,
han lönar till fullo.
57 Jag ska göra dem druckna,
Babels furstar och visa,
dess ståthållare, styresmän
och hjältar.
De ska somna in i en evig sömn
och aldrig mer vakna,
säger Kungen.
Herren Sebaot är hans namn.
58 (V) Så säger Herren Sebaot:
Babels breda murar
ska rivas ner i grund,
och de höga portarna
ska brännas upp i eld.
Så mödar sig folken för intet
och folkslagen arbetar sig trötta
för det som blir lågornas rov.
59 Detta är vad profeten Jeremia befallde Seraja, son till Neria[f], son till Mahaseja, då denne begav sig till Babel med Juda kung Sidkia i hans fjärde regeringsår[g]. Seraja var nämligen kvartermästare.
60 Jeremia skrev ner i en och samma bok all den olycka som skulle drabba Babel, allt detta som nu är skrivet om Babel. 61 Jeremia sade till Seraja: ”När du kommer till Babel, se då till att du läser upp allt detta. 62 Och du ska säga: Herre, du har själv talat om denna plats att du vill fördärva den så att ingen mer ska bo här, varken människa eller djur, för den ska vara en ödemark för all framtid. 63 (W) Och när du har läst upp hela boken, ska du binda en sten vid den och kasta den mitt i floden Eufrat 64 och säga: På samma sätt ska Babel sjunka ner och aldrig mer komma upp på grund av den olycka som jag ska låta drabba det. Och de ska gå under.”
Här slutar Jeremias ord.[h]
Tacksamhet för räddning
30 En psalm, en sång för tempelinvigningen[a]. Av David.
2 Jag vill upphöja dig, Herre,
för du drog mig upp ur djupet
och lät inte mina fiender
triumfera över mig.
3 (A) Herre min Gud,
jag ropade till dig
och du helade mig.
4 (B) Herre, du förde min själ
upp ur dödsriket,
du tog mig levande bort
från dem som går[b] ner
i graven.
5 (C) Lovsjung Herren, ni hans trogna,
prisa hans heliga namn!
6 (D) Hans vrede varar ett ögonblick,
hans nåd hela livet.[c]
På kvällen gästar gråt,
på morgonen kommer jubel.
7 Jag sade i min trygghet:
"Jag ska aldrig vackla."
8 (E) Herre, i din nåd gav du
styrka åt mitt berg,
men du dolde ditt ansikte
och jag blev förskräckt.
9 Till dig, Herre, ropade jag,
till Herren bad jag om nåd:
10 Vad vinner du på mitt blod,
på att jag går ner i graven?
Kan stoftet tacka dig?
Kan det förkunna din trofasthet?
11 Hör, Herre,
och förbarma dig över mig!
Herre, var min hjälpare!
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation