M’Cheyne Bible Reading Plan
Sjätte budet: Regler om mord och krig
Fristäder
(4 Mos 35:6-34; 5 Mos 4:41-43; Jos 20:1-9)
19 När Herren, din Gud, har utrotat folken i det land han ska ge dig och när du har fördrivit dem och slagit dig ner i deras städer och hus, 2 ska du avskilja tre fristäder i det land som Herren, din Gud, ger dig att ta i besittning. 3 Bygg vägar dit. Dela upp landet som Herren, din Gud, ger dig till egendom i tre områden, så att var och en som dräpt någon kan fly till en stad.
4 Detta gäller den som utan onda och hatfulla avsikter har dödat någon annan för att han ska kunna fly dit och rädda sitt liv. 5 Det kan till exempel vara en man som går till skogen för att hugga ved tillsammans med sin granne och så råkar yxjärnet lossna från skaftet och döda grannen. Mannen kan då rädda sitt liv genom att fly till en av dessa städer. 6 Annars kan blodshämnaren som i vredesmod förföljer dråparen hinna upp honom och döda honom om vägen är för lång, fastän han egentligen inte skulle ha dödats, eftersom han inte hatade den andre. 7 Därför befaller jag dig att välja ut tre städer.
8 Om Herren, din Gud, utvidgar dina gränser så som han med ed har lovat dina förfäder och ger dig hela det område han har lovat 9 därför att du lyder hela den lag jag ger dig idag och älskar Herren, din Gud, och vandrar på hans vägar, då ska du avskilja ytterligare tre fristäder. 10 På så sätt behöver inte oskyldiga människor dödas i det land som Herren, din Gud, ger dig och du behöver inte dra blodskuld över dig.
11 Men om någon hatar sin medmänniska och ligger i bakhåll och överfaller och dödar henne och därefter flyr in i någon av fristäderna, 12 ska de äldste i hans hemstad hämta honom och föra honom hem igen. Där ska han överlämnas till blodshämnaren och dödas. 13 Ha inget förbarmande med en sådan! Se till att all blodsskuld rensas ut ur Israel för att det ska gå dig väl.
14 I landet som Herren, din Gud, ger dig ska du inte flytta din grannes gränsstenar som dina förfäder satt upp.
15 Döm aldrig någon för ett brott efter bara en persons vittnesmål. Det krävs två eller tre vittnen för att en sak ska avgöras. 16 Om ett ondskefullt vittne anklagar någon falskt, 17 ska båda parter föras fram inför Herren inför prästerna och domarna som då är i tjänst. 18 Där ska domarna undersöka saken noggrant och om det visar sig att vittnet ljuger och vittnar falskt mot sin broder, 19 ska han själv få det straff som han menade att motparten borde få. Gör dig av med det onda bland folket! 20 De övriga bland folket kommer att frukta när de hör om detta och i fortsättningen inte göra något så ont. 21 Du ska inte visa någon barmhärtighet: liv för liv, öga för öga, tand för tand, hand för hand och fot för fot.
Herrens nåd, Israels otro
106 Halleluja!
Prisa Herren, för han är god.
Hans nåd varar i evighet.
2 Vem kan räkna upp Herrens väldiga gärningar,
förkunna allt hans lov?
3 Lyckliga är de som bevarar det som är rätt
och alltid gör det rättfärdiga.
4 Tänk på mig, Herre,
när du visar välvilja mot ditt folk!
Kom till min hjälp med din räddning!
5 Låt mig få se det goda hos dina utvalda
och dela ditt folks glädje,
prisa dig tillsammans med dem
som är din egendom.
6 Vi har syndat liksom våra fäder,
vi har handlat fel och gjort det onda.
7 Våra fäder i Egypten förstod inte Herrens under.
De glömde hans nådegärningar
och gjorde uppror vid Sävhavet.
8 Ändå räddade han dem för sitt namns skull
för att göra sin makt känd.
9 Han riktade sin befallning mot Sävhavet, och det blev torrt.
Han ledde dem genom djupen som genom en öken.
10 Han räddade dem från dem som hatade dem
och befriade dem från deras fiender.
11 Vattnet täckte deras fiender.
Inte en enda en av dem undkom.
12 Då trodde de hans ord
och lovade honom med sin sång.
13 Men snart glömde de allt han gjort.
De väntade inte på hans råd.
14 De greps av begär i öknen
och utmanade Gud i ödemarken.
15 Då gav han dem vad de begärde,
men han sände också förödande sjukdomar över dem.[a]
16 De blev avundsjuka på Mose och Aron,
som var helgade åt Herren.
17 Jorden öppnade sig och svalde Datan,
begravde Avirams hop.
18 Eld flammade upp bland deras anhängare,
lågorna uppslukade de onda.
19 De gjorde en kalv vid Horeb
och tillbad en gjuten avgud.
20 De bytte ut sin härlighet
mot en avbild av en tjur som äter gräs.
21 De glömde Gud, sin räddare,
som gjort så stora ting i Egypten,
22 mirakel i Hams land
och märkliga gärningar vid Sävhavet.
23 Därför bestämde han sig för att förgöra dem.
Men Mose, hans utvalde, ställde sig framför honom
för att hålla tillbaka hans vrede,
så att han inte skulle förinta dem.
24 Sedan föraktade de det underbara landet,
och de trodde inte på hans ord.
25 De gnällde i sina tält,
och de ville inte lyssna till Herren.
26 Därför lyfte han sin hand och svor
att han skulle döda dem i öknen,
27 och att deras barn skulle skingras bland främmande folk
och spridas ut till andra länder.
28 De förenade sig med Baal-Pegor,
och de åt offer som offrats till livlösa avgudar.[b]
29 Genom sina gärningar retade de Herren till vrede,
så att en plåga bröt ut bland dem.
30 Men Pinechas grep in och kom emellan,
så att plågan upphörde.
31 För detta räknades han som rättfärdig
från generation till generation, för evigt.
32 Vid Merivas vatten förargade de Herren igen
och ställde till bekymmer för Mose.
33 De var upproriska mot hans ande, så
att han[c] talade utan att tänka efter.
34 De förgjorde inte heller folken,
som Herren hade sagt till dem,
35 utan beblandade sig med främmande folk
och tog efter deras seder och bruk.
36 De tillbad deras avgudar,
och detta blev en fälla för dem.
37 De offrade sina söner och döttrar
till demoner.
38 De utgöt oskyldigt blod, sina söners och döttrars,
som de offrade åt Kanaans avgudar,
och landet blev vanhelgat genom dessas blod.
39 De vanhelgade sig själva genom sina handlingar
och agerade i otrohet.
40 Herrens vrede upptändes mot hans folk,
och han avskydde sin arvedel.
41 Han överlämnade dem åt främmande folk,
och de som hatade dem fick härska över dem.
42 Deras fiender förtryckte dem,
och de fick underkasta sig deras makt.
43 Gång på gång befriade han dem,
men de fortsatte att göra uppror,
och de sjönk allt djupare i sin synd.
44 Ändå såg han till dem i deras nöd
när han hörde deras rop.
45 Han kom ihåg sitt förbund med dem
och var mild i sin stora nåd.
46 Han lät dem finna förbarmande
hos dem som höll dem fångna.
47 Rädda oss, Herre, vår Gud!
Samla oss från dessa folk,
så att vi får prisa ditt heliga namn
och tacka och lova dig.
48 Lovad vare Herren, Israels Gud, från evighet till evighet!
Och allt folket ska säga: ”Amen!”
Halleluja!
Babylons värdelösa avgudar
46 Bel sjunker ner, Nebo faller,
deras gudabilder förs bort
på lastdjur och boskap.
Dessa som ni burit
är en belastning,
en börda för den trötte.
2 De sjunker ner och faller tillsammans,
oförmögna att rädda bördan,
och själva går de i fångenskap.
3 ”Hör på mig, Jakobs släkt,
ni som finns kvar i Israel
och som jag haft omsorg om sedan ni föddes,
burit ända från er tillblivelse.
4 Jag är densamme ända fram till er ålderdom,
jag ska bära er när ert hår grånar.
Jag har skapat er
och ska också sörja för er.
Jag ska uppehålla er
och rädda er.
5 Vem kan ni jämföra mig med
och likna mig vid?
Vem kan ni finna som är lik mig
och kan jämföras med mig?
6 Några häller ut guld ur sin påse,
väger upp silver på vågen,
lejer en guldsmed
som tillverkar en gud,
och sedan faller man ner och tillber den.
7 De lyfter den på axeln och bär den,
ställer ner den på sin plats,
och där står den oförmögen att röra sig.
Om man ropar till den får man inget svar.
Den kan inte rädda någon ur hans nöd.
8 Tänk på detta, begrunda[a] det,
lägg det på minnet, ni överträdare.
9 Kom ihåg det förgångna,
för jag är Gud,
och det finns ingen Gud lik mig.
10 Jag berättar i förväg
vad som kommer att hända,
förutsäger det som ännu inte har skett.
Jag säger: Mina planer står fasta,
och jag gör allt vad jag vill.
11 Jag kallar på en rovfågel från östern,
en man som ska fullfölja min plan.
Det jag har sagt ska jag genomföra,
det jag har planerat kommer jag att göra.
12 Lyssna på mig, ni envisa människor,
ni som är fjärran från rättfärdigheten.
13 Jag låter min rättfärdighet närma sig,
den är inte långt borta,
och min räddning dröjer inte.
Jag ger Sion räddning,
min härlighet åt Israel.
16 Jag hörde nu en stark röst från templet säga till de sju änglarna: ”Gå och töm de sju skålarna med Guds vrede över jorden.”
2 Då gick den första ängeln bort och tömde sin skål över jorden, och onda och plågsamma bölder slog upp på de människor som bar odjurets[a] märke och tillbad dess bild.
3 Den andra ängeln tömde sin skål över havet. Vattnet blev då som blodet från en död människa, och allt som levde i havet dog.
4 Den tredje ängeln tömde sin skål över floderna och vattenkällorna, och även de förvandlades till blod. 5 Sedan hörde jag vattnens ängel säga:
”Rättfärdig är du som är och som var, du Helige
som har fällt denna dom.
6 De har utgjutit de heligas och profeternas blod.
Därför har du gett dem blod att dricka,
som de har förtjänat.”
7 Och jag hörde altaret säga:
”Ja, Herre Gud, Allsmäktig,
dina domar är sanna och rättfärdiga.”
8 Sedan tömde den fjärde ängeln sin skål över solen, och den fick tillåtelse att bränna människorna med eld. 9 När de brändes av den våldsamma hettan förbannade de Gud som hade makt över sådana plågor, men ingen omvände sig och gav honom äran.
10 Sedan tömde den femte ängeln sin skål över odjurets tron, och då täcktes hans rike av mörker. Människorna bet sönder sina tungor av smärta 11 och förbannade himlens Gud för sina plågor och sina bölder, men de omvände sig inte från sina handlingar.
12 Den sjätte ängeln tömde sin skål över den stora floden Eufrat, och den torkade ut, så att vägen öppnades för kungarna från östern. 13 Jag såg tre orena andar som liknade paddor komma fram ur drakens mun, ur odjurets mun och ur den falska profetens[b] mun. 14 Dessa är demoniska andar som kan utföra tecken, och de gick ut till världens alla kungar för att samla dem till strid på Guds, den Allsmäktiges, stora dag.
15 ”Se, jag kommer som en tjuv! Lycklig är den som håller sig vaken och har sina kläder färdiga, så att han inte behöver gå naken och skämmas.”[c]
16 Och de samlade dem på en plats som på hebreiska kallas Harmagedon[d].
17 Till slut tömde den sjunde ängeln sin skål över luften. Då hördes en stark röst från tronen i templet, och den sa: ”Det är gjort!” 18 Det blixtrade och mullrade av åska, och det blev en stor jordbävning som var så kraftig att ingen människa någonsin sett något liknande på jorden, så väldig var den. 19 Den stora staden delades i tre delar, och folkens städer störtade samman. Gud glömde inte det stora Babylon, utan gav det bägaren med sin glödande vredes vin. 20 Alla öar försvann, och bergen fanns inte mer. 21 Det föll också enorma hagel på omkring fyrtio kilo från himlen ner på människorna. Och människorna hädade Gud för haglet, eftersom det var en så fruktansvärd plåga.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.