M’Cheyne Bible Reading Plan
David besegrar ammoniterna
10 En tid härefter dog ammoniternas kung, och hans son Hanun blev kung efter honom. 2 Då sade David: "Jag vill visa godhet mot Hanun, Nahas son, eftersom hans far visade mig godhet." Och David sände några av sina tjänare för att trösta honom i sorgen efter hans far. När Davids tjänare kom till ammoniternas land, 3 sade ammoniternas furstar till sin herre Hanun: "Tror du att David sänder tröstare till dig för att visa att han hedrar din far? Nej, det är för att utforska staden och bespeja den och sedan fördärva den, som David har sänt sina tjänare till dig." 4 Hanun grep då Davids tjänare och lät raka av dem halva skägget och skära av deras kläder mitt på, ända uppe vid sätet, och skickade så i väg dem. 5 När man berättade detta för David, sände han några för att möta dem, ty männen var mycket förnedrade. Kungen lät säga: "Stanna i Jeriko, till dess ert skägg har växt ut. Kom sedan tillbaka."
6 Då ammoniterna insåg att de hade gjort sig förhatliga för David, sände de bud och lejde från Aram-Bet-Rehob och Aram-Soba 20 000 man fotfolk, och av kungen i Maaka 1 000 man och av Tobs män 12 000. 7 När David hörde detta, sände han i väg Joab med hela hären, de tappraste krigarna. 8 Och ammoniterna drog ut och ställde upp sig till strid vid ingången till staden, medan de som var från Aram-Soba och Rehob tillsammans med Tobs män och maa- kateerna gick i ställning för sig själva på fältet.
9 Joab såg att han hade fiender både framför sig och bakom sig. Han valde då ut en del av Israels bästa manskap och ställde upp dem mot arameerna. 10 Resten av hären överlämnade han åt sin bror Abisaj, som ställde upp dem mot ammoniterna. 11 Han sade: "Om arameerna blir mig för starka, skall du komma till min hjälp, och om Ammons barn blir dig för starka, skall jag komma till din hjälp. 12 Var modig! Låt oss strida tappert för vårt folk och för vår Guds städer. Herren må göra vad han finner vara bäst." 13 Därefter ryckte Joab fram med sitt folk till strid mot arameerna, och de flydde för honom. 14 När ammoniterna såg att arameerna tog till flykten, flydde också de för Abisaj och begav sig in i staden. Då drog Joab bort från ammoniterna och vände tillbaka till Jerusalem.
15 Då arameerna såg att de hade blivit slagna av Israel, återsamlade de sina styrkor. 16 Hadadezer sände bud efter de arameer som bodde på andra sidan floden.[a] Dessa kom till Helam, anförda av Sobak, Hadadezers överbefälhavare. 17 När David fick veta detta, samlade han hela Israel och gick över Jordan och kom till Helam. Arameerna gick i ställning mot David och gav sig i strid med honom. 18 Men arameerna flydde för Israel, och David dödade av arameerna manskapet på 700 vagnar och 40 000 ryttare. Han slog också ner deras överbefälhavare Sobak, så att han dog där. 19 När Hadadezers alla lydkungar såg att de hade blivit besegrade av israeliterna, slöt de fred med Israel och gav sig under dem. Och arameerna vågade sedan inte längre hjälpa ammoniterna.
Aposteln är det nya förbundets tjänare
3 Börjar vi nu rekommendera oss själva igen? Eller behöver vi som vissa andra rekommendationsbrev till er eller från er? 2 Nej, ni är vårt brev som är skrivet i våra hjärtan, känt och läst av alla människor. 3 Det är uppenbart att ni är ett Kristusbrev som är ombesörjt av oss och skrivet inte med bläck utan med den levande Gudens Ande, inte på tavlor av sten utan på tavlor av kött, på människohjärtan.
4 En sådan tillit har vi till Gud genom Kristus, 5 inte så att vi av oss själva skulle kunna tänka ut något på egen hand, utan vår förmåga kommer från Gud. 6 Han har gjort oss dugliga till att vara tjänare åt ett nytt förbund, som inte är bokstavens[a] utan Andens. Ty bokstaven dödar, men Anden ger liv.
Det nya förbundets härlighet
7 Redan dödens ämbete, som med bokstäver var inristat på stenar, framträdde i sådan härlighet att Israels barn inte kunde se på Moses ansikte för dess strålglans, fast den glansen bleknade. 8 Hur mycket större härlighet skall då inte Andens ämbete ha? 9 Om redan fördömelsens ämbete trädde fram i härlighet, hur mycket mer överflödar då inte rättfärdighetens ämbete av härlighet. 10 Ja, det härliga är i detta fall utan härlighet på grund av den överväldigande härligheten. 11 Ty om det som bleknade framträdde i härlighet, så framträder det som består i ännu större härlighet.
12 Då vi har ett sådant hopp, går vi helt öppet till väga 13 och gör inte som Mose, han som hängde en slöja för sitt ansikte, för att Israels barn inte skulle se hur det som bleknade försvann. 14 Men deras sinnen blev förstockade. Än i dag finns samma slöja kvar när gamla förbundets skrifter föreläses, och den tas inte bort, först i Kristus försvinner den. 15 Ja, än i dag ligger en slöja kvar över deras hjärtan när Mose föreläses. 16 Men närhelst någon omvänder sig till Herren, tas slöjan bort. 17 Herren är Anden, och där Herrens Ande är, där är frihet. 18 Och vi alla som med avtäckt ansikte skådar Herrens härlighet som i en spegel, vi förvandlas till en och samma bild, från härlighet till härlighet. Det sker genom Herren, Anden.
Kung Sidkias förbundsbrott framställt i en liknelse
17 Herrens ord kom till mig. Han sade: 2 "Du människobarn, ge Israels hus en gåta och tala till det i en liknelse, och säg: 3 Så säger Herren, Herren:
En stor örn med stora vingar
och långa vingpennor
och täckt med brokiga fjädrar
kom till Libanon och tog bort toppen på cedern.
4 Han bröt av dess översta gren
och förde den till köpmännens land
och satte den i en handelsstad.
5 Han tog en planta som växte i landet,
och planterade den i fruktbar jord.
Han förde den till mycket vatten
och satte den som ett pilträd där.
6 Den växte upp och blev en vinstock
med många grenar,
men med låg stam
för att dess rankor skulle vända sig till honom
och dess rötter vara under honom.
Den blev en vinstock
som bar grenar
och sköt skott.
7 Men det fanns också en annan stor örn med stora vingar
och många fjädrar.
Och se, vinstocken sköt längtansfullt ut
sina rötter till den.
Och från platsen där den var planterad
sträckte den sina rankor mot honom,
för att han skulle vattna den.
8 Den var planterad i god jord
vid mycket vatten,
för att den skulle få grenar
och bära frukt
och bli en utsökt vinstock.
9 Säg: Så säger Herren, Herren:
Kan det gå väl för den vinstocken?
Skall han inte rycka upp rötterna
och riva av frukten,
så att den torkar
och alla de spirande bladen vissnar?
Det behövs ej stor kraft eller mycket folk
för att rycka upp den med rötterna.
10 Visst står den fast planterad,
men kan det sluta väl för den?
När östanvinden når den,
skall den då inte helt torka bort?
På den plats där den vuxit upp skall den torka bort."
11 Herrens ord kom till mig. Han sade:
12 "Säg nu till det upproriska släktet:
Förstår ni inte vad detta betyder?
Säg dem: Se, kungen i Babel kom till Jerusalem
och tog kungen och furstarna
och förde dem med sig till Babel.
13 Sedan tog han en ättling av kungahuset
och slöt förbund med honom
och lät honom avlägga ed.
Men de mäktiga i landet förde han med sig bort,
14 så att riket skulle vara oansenligt
och inte kunna resa sig
utan hålla förbundet med honom,
om det skulle bestå.
15 Men denne avföll från honom
och skickade sina sändebud till Egypten,
för att man där skulle ge honom hästar och mycket folk.
Kan det gå väl för honom?
Kan han undkomma?
Kan den som bryter förbund komma undan?
16 Så sant jag lever, säger Herren, Herren: Han skall dö i Babel där den kung bor som gjorde honom till kung, ty han föraktade eden han givit honom och bröt förbundet han slutit med honom. 17 Inte heller skall farao med stor här och mycket folk hjälpa honom i kriget, när man kastar upp en vall och bygger en belägringsmur till undergång för många människor. 18 Han föraktade eden och bröt förbundet och gjorde allt detta, fastän han hade givit sitt löfte. Han skall inte komma undan.
19 Därför säger Herren, Herren:
Så sant jag lever,
jag skall låta min ed som han har föraktat
och mitt förbund som han har brutit
komma över hans huvud.
20 Jag skall breda ut mitt nät över honom,
och han skall fångas i min snara.
Jag skall föra honom till Babel
och döma honom där för den otrohet
som han har begått mot mig.
21 Alla hans flyktingar och alla hans skaror
skall falla för svärd,
och de som räddas skall spridas för vinden.
Och ni skall inse att jag, Herren, har talat.
Den späda kvisten på Israels berg
22 Så säger Herren, Herren:
Jag skall själv ta en kvist från den höga cederns topp
och plantera den.
Av dess översta grenar skall jag bryta av en späd kvist
och själv plantera den
på ett högt och brant berg.
23 På Israels höga berg skall jag plantera den,
och den skall få grenar och bära frukt
och bli en utsökt ceder.
Alla slags fåglar skall bo under den
och finna skugga under grenarna.
24 Alla markens träd skall förstå
att jag, Herren, har böjt ner det höga trädet
och upphöjt det låga trädet,
och låtit det friska trädet torka
och det torra trädet grönska.
Jag, Herren, har talat och skall göra det."
Psalm 60
Bön om räddning
1 För sångmästaren, efter "Vittnesbördets lilja", en sång till lärdom. 2 Av David, när han var i strid med Aram-Naharajim och Aram-Soba, och Joab kom tillbaka och slog edomiterna i Saltdalen, tolvtusen man.
3 Gud, du har förkastat och skingrat oss,
du har varit vred, upprätta oss igen.
4 Du har kommit jorden att bäva och rämna.
Hela nu dess sprickor, ty den vacklar.
5 Du har låtit ditt folk uppleva hårda ting,
du har givit oss vin att dricka, så att vi raglar.
6 Men åt dem som fruktar dig gav du ett baner
att hålla upp för sanningens skull[a] Sela.
7 För att dina älskade skall räddas,
fräls oss med din högra hand och bönhör oss.
8 Gud har talat i sin helgedom:
"Jag skall triumfera, jag skall utskifta Sikem
och mäta upp Suckots dal.
9 Gilead är mitt, mitt är Manasse,
Efraim är mitt huvuds värn,
Juda min härskarstav.
10 Moab är mitt tvättfat,
på Edom kastar jag min sko.[b]
Bryt ut i jubel över mig, du filisteernas land!"
11 Vem skall föra mig till den fasta staden,
vem leder mig till Edom?
12 Har inte du, Gud, förkastat oss,
så att du ej mer drar ut med våra härar?
13 Ge oss hjälp mot ovännen,
människors hjälp är utan värde.
14 Med Gud kan vi göra mäktiga ting,
han skall trampa ner våra fiender.
Psalm 61
Kungens bön om välsignelse
1 För sångmästaren, till stränginstrument, av David.
2 Gud, hör mitt rop,
lyssna till min bön!
3 Från jordens ände ropar jag till dig,
ty mitt hjärta försmäktar.
För mig upp på en klippa som är högre än jag.
4 Ty du är min tillflykt,
ett starkt torn mot fienden.
5 Låt mig bo i ditt tält för evigt
och ta min tillflykt under dina vingars skugga. Sela.
6 Du, Gud, hör mina löften,
du ger mig det arv som tillhör dem
som fruktar ditt namn.
7 Du förökar kungens dagar,
hans år skall vara från släkte till släkte.
8 Han skall sitta på sin tron inför Gud för evigt.
Låt din nåd och sanning bevara honom.
9 Då skall jag alltid lovsjunga ditt namn
och infria mina löften dag efter dag.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln