M’Cheyne Bible Reading Plan
Herrens ark i Dagons tempel
5 Filisteerna tog Guds ark och förde den från Eben-Haezer till Asdod. 2 De bar Guds ark in i Dagons tempel och ställde den bredvid Dagon. 3 När asdoditerna tidigt dagen därefter kom dit, fick de se Dagon ligga framstupa på marken framför Herrens ark. Då tog de Dagon och reste upp honom igen på hans plats. 4 Men när de tidigt nästa dag kom dit, fick de se Dagon ligga framstupa framför Herrens ark. Dagons huvud och hans båda händer hade slagits av och låg på tröskeln, bara fiskdelen satt kvar på honom. 5 I Asdod trampar därför ingen än i dag på Dagons tröskel, varken Dagons präster eller någon annan som går in i Dagons tempel.
6 Herrens hand var tung över asdoditerna. Han ställde till förödelse bland dem genom att han i Asdod och tillhörande områden slog dem med bölder. 7 När invånarna i Asdod såg att detta hände, sade de: "Israels Guds ark får inte stanna hos oss, för hans hand är tung över oss och vår gud Dagon." 8 De sände bud och samlade alla filisteernas furstar och sade: "Vad skall vi göra med Israels Guds ark?" De svarade: "Låt Israels Guds ark flyttas till Gat." Då flyttade de Israels Guds ark dit. 9 Men sedan de hade flyttat den dit, uppstod genom Herrens hand en mycket stor förvirring i staden. Han slog invånarna i staden, både små och stora, med bölder. 10 Då sände de Guds ark till Ekron. Men när Guds ark kom till Ekron, ropade ekroniterna: "De har flyttat Israels Guds ark till oss för att döda oss och vårt folk." 11 De sände bud och samlade alla filisteernas furstar och sade: "Sänd bort Israels Guds ark, så att den får komma tillbaka till sin plats igen och inte dödar oss och vårt folk." Ty en dödlig förvirring hade uppstått i hela staden. Guds hand låg mycket tung över den. 12 De av invånarna som inte dog blev slagna med bölder, och ropet från staden steg upp mot himlen.
Förbundsarken sänds tillbaka till Israels land
6 När Herrens ark hade varit i filisteernas land i sju månader, 2 kallade filisteerna till sig präster och spåmän och sade: "Vad skall vi göra med Herrens ark? Låt oss få veta på vilket sätt vi skall sända den tillbaka till dess plats." 3 De svarade: "Om ni vill sända i väg Israels Guds ark, skall ni inte sända bort den utan gåvor. Ni måste i varje fall sända honom ett skuldoffer. Då skall ni bli botade, och ni skall förstå varför hans hand inte drar sig tillbaka från er."
4 De frågade: "Vad för slags skuldoffer skall vi sända honom?" De svarade: "Fem bölder av guld och fem råttor av guld, lika många som filisteernas furstar. Ty samma plåga har drabbat er alla och era furstar. 5 Ni skall göra avbildningar av era bölder och avbildningar av råttorna som fördärvar ert land. Ge så ära åt Israels Gud. Kanske han då lättar sin hand över er och era gudar och ert land. 6 Varför förhärdar ni era hjärtan, som farao och egyptierna gjorde? När han använde sin makt mot dem, släppte de då inte israeliterna och lät dem gå? 7 Så gör er nu en ny vagn och tag två kor som ger di och som inte har burit något ok. Spänn korna för vagnen, men tag hem deras kalvar från dem. 8 Sätt Herrens ark på vagnen och lägg ner guldföremålen ni ger honom som skuldoffer i ett skrin vid sidan av den. Sänd så i väg vagnen. 9 Se efter om den tar vägen till sitt eget land, till Bet-Semes. Då var det han som gjorde oss allt detta stora onda. Men annars vet vi att det inte var hans hand som slog oss utan att det drabbade oss av en slump."
10 Männen gjorde så. De tog två kor som gav di och spände dem för vagnen. Men kornas kalvar stängde de in hemma. 11 Och de satte Herrens ark på vagnen och även skrinet med guldråttorna och med avbildningarna av deras svulster. 12 Korna gick raka vägen åt Bet-Semes till. De gick hela tiden samma väg. De gick där och råmade utan att vika av vare sig till höger eller till vänster. Filisteernas furstar följde efter dem ända till Bet-Semes gräns.
13 Folket i Bet-Semes höll på med veteskörd i dalen. Då de såg upp fick de syn på arken, och de blev mycket glada när de såg den. 14 När vagnen kom till betsemesiten Josuas åker stannade den där, och där låg en stor sten. Då högg de sönder trävirket på vagnen och offrade korna till brännoffer åt Herren. 15 Leviterna lyfte ner Herrens ark tillsammans med skrinet med guldföremålen som stod där bredvid. De placerade detta på den stora stenen. Invånarna i Bet-Semes offrade på den dagen brännoffer och slaktoffer åt Herren. 16 När filisteernas fem furstar hade sett detta, vände de samma dag tillbaka till Ekron.
17 De svulster av guld som filisteerna gav som skuldoffer åt Herren var: för Asdod en, för Gaza en, för Askelon en, för Gat en, för Ekron en. 18 Men guldråttorna var lika många som filisteernas alla städer under de fem furstarna, och då medräknades både befästa städer och landsbygdens byar, intill den stora sorgestenen, där de satte ner Herrens ark. Den finns kvar än i dag på betsemesiten Josuas åker.
19 Av invånarna i Bet-Semes blev somliga slagna, därför att de hade sett in i Herrens ark. Herren dödade bland folket sjuttio man, femtio var hövdingar.[a] Och folket sörjde över att Herren hade slagit så många bland dem.
Arken i Kirjat-Jearim
20 Invånarna i Bet-Semes sade: "Vem kan bestå inför Herren, denne helige Gud? Till vem skall han dra vidare efter att ha varit hos oss?" 21 De skickade sändebud till dem som bodde i Kirjat-Jearim och sade: "Filisteerna har sänt tillbaka Herrens ark. Kom ner hit och hämta upp den till er."
Frid med Gud
5 Då vi alltså har förklarats rättfärdiga av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus. 2 Genom honom har vi också tillträde till den nåd som vi nu står i, och vi jublar i hoppet om Guds härlighet. 3 Men inte bara det, vi jublar också mitt i våra lidanden, eftersom vi vet att lidandet ger tålamod, 4 tålamodet fasthet och fastheten hopp. 5 Och det hoppet bedrar oss inte, ty Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande, som han har gett oss. 6 Medan vi ännu var svaga dog Kristus i ogudaktigas ställe, när tiden var inne. 7 Knappast vill någon dö för en hederlig människa - kanske vågar någon gå i döden för den som är god. 8 Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare. 9 När vi nu står som rättfärdiga genom hans blod, hur mycket säkrare skall vi då inte genom honom bli frälsta från vredesdomen. 10 Ty om vi, medan vi var Guds fiender, blev försonade med Gud genom hans Sons död, hur mycket säkrare skall vi då inte bli frälsta genom hans liv, när vi nu är försonade. 11 Men inte bara det, utan vi gläder oss i Gud genom vår Herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu har tagit emot försoningen.
Adam och Kristus
12 Därför är det så: Genom en enda människa kom synden in i världen och genom synden döden, och så kom döden över alla människor, eftersom alla hade syndat. 13 Synd fanns i världen redan före lagen, men synd tillräknas inte där ingen lag finns. 14 Ändå härskade döden från Adam till Mose också över dem som inte hade syndat genom en överträdelse sådan som Adams, han som är en förebild till den som skulle komma.
15 Dock är det inte med nåden som med syndafallet. Ty om de många[a] har dött genom en endas fall, så har ännu mycket mer Guds nåd och gåva överflödat till de många genom en enda människas nåd, Jesu Kristi nåd. 16 Inte heller kom gåvan som följd av en endas synd. Domen kom genom en enda och drog med sig fördömelse. Den fria gåvan däremot kom efter mångas överträdelser och ledde till ett frikännande. 17 Ty om en endas fall gjorde att döden fick herravälde genom denne ende, hur mycket mer skall då inte de som mottar den överflödande nåden och rättfärdighetens gåva regera i liv genom denne ende, Jesus Kristus.
18 Alltså: liksom en endas fall ledde till fördömelse för alla människor, så har en endas rättfärdighet för alla människor lett till en frikännande dom som leder till liv. 19 Liksom de många stod som syndare på grund av en enda människas olydnad, så skulle också de många stå som rättfärdiga på grund av den endes lydnad. 20 Men dessutom kom lagen in för att fallet skulle bli så mycket större. Men där synden blev större, där överflödade nåden ännu mer, 21 för att, liksom synden fick herravälde genom döden, också nåden skulle få herravälde genom rättfärdigheten, som leder till evigt liv genom Jesus Kristus, vår Herre.
Judarnas utvandring till Egypten
43 När Jeremia hade avslutat sitt tal till folket och sagt dem alla de ord som Herren, deras Gud, hade sänt honom att tala till dem, 2 då svarade Asarja, Hosajas son, och Johanan, Kareas son, och alla de andra självsäkra männen Jeremia och sade: "Det är lögn det du säger! Herren, vår Gud, har inte sänt dig att säga: Ni skall inte bege er till Egypten för att bosätta er där. 3 Det är Baruk, Nerias son, som eggar upp dig mot oss för att vi skall överlämnas i kaldeernas hand, så att de dödar oss eller för oss bort i fångenskap till Babel."
4 Varken Johanan, Kareas son, eller någon av befälen eller någon av folket ville lyda Herrens röst och stanna kvar i Juda land. 5 I stället tog Johanan, Kareas son, och alla befälen med sig alla som fanns kvar i Juda och som hade återvänt från alla de hednafolk dit de hade varit fördrivna, för att bosätta sig i Juda land, 6 både män, kvinnor och barn, kungadöttrarna och alla andra som Nebusaradan, översten för drabanterna, hade lämnat kvar hos Gedalja, Ahikams son, Safans son, samt profeten Jeremia och Baruk, Nerias son. 7 De begav sig till Egyptens land, ty de ville inte lyssna till Herrens röst. Och de kom till Tachpanches.
Profetia om Nebukadnessars härjningar i Egypten
8 Herrens ord kom till Jeremia i Tachpanches. Han sade: 9 "Tag några stora stenar och göm dem i murbruket i tegelgolvet vid ingången till faraos hus i Tachpanches. Gör detta så att de judiska männen ser det 10 och säg till dem: Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Se, jag skall sända bud och hämta min tjänare Nebukadressar, kungen i Babel, och hans tron skall jag sätta upp ovanpå de stenar som jag har gömt här, och han skall breda ut sin tronmatta över dem. 11 Ty han skall komma och slå Egyptens land och ge åt döden dem som hör döden till, åt fångenskapen dem som hör fångenskapen till och åt svärdet dem som hör svärdet till. 12 Jag skall tända eld på Egyptens gudatempel och han skall bränna upp dem och föra bort gudarna. Han skall svepa om sig Egyptens land liksom en herde sveper om sig sin mantel. Sedan skall han dra därifrån i frid. 13 Han skall slå sönder stoderna i Bet-Semes i Egyptens land, och Egyptens gudatempel skall han bränna upp i eld."
Psalm 19
Guds uppenbarelse i skapelsen och i Ordet
1 För sångmästaren, en psalm av David.
2 Himlarna vittnar om Guds härlighet,
himlavalvet förkunnar hans händers verk.
3 Den ena dagen talar om det för den andra,
den ena natten kungör det för den andra,
4 utan tal och utan ord,
deras röst hörs inte.
5 De når ut över hela jorden,
deras ord når till världens ände.
Åt solen har han gjort en hydda i dem,
6 den är som en brudgum som går ut ur sin kammare,
den gläder sig som en hjälte att löpa sin bana.
7 Den går upp vid himlens ena ände
och går sin kretsgång till den andra.
Ingenting undgår dess hetta.
8 Herrens undervisning är fullkomlig,
den ger själen nytt liv.
Herrens vittnesbörd är sant,
det gör enkla människor visa.
9 Herrens befallningar är rätta,
de ger glädje åt hjärtat.
Hans bud är klart,
det upplyser ögonen.
10 Herrens fruktan är ren,
den består i evighet.
Herrens domslut är sanna,
de är alla rättfärdiga.
11 De är dyrbarare än guld,
än mängder av fint guld.
De är sötare än honung,
än renaste honung.
12 Genom dem blir din tjänare varnad,
den som följer dem får stor lön.
13 Vem märker själv hur ofta han felar?
Förlåt mig mina hemliga brister.
14 Bevara också din tjänare för fräcka människor,
låt dem inte ha makt över mig,
så blir jag fullkomlig
och fri från svår överträdelse.
15 Låt min muns tal och mitt hjärtas tankar behaga dig,
Herre, min klippa och min återlösare.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln